Det som inte kan förstås

av Henrika Ringbom

Henrika Ringbom

Lämpligt inför julen konstaterade vår utrikesminister, som kallar sig kristen, belåtet att budskapet nu nått fram och människor i nöd insett att de inte är välkomna till vårt land. En riksdagskvinna, hans partikamrat, framförde för sin del att människovärdet inte gäller universellt. När hennes påstående skapade allmän upprördhet verkade hon uppriktigt att ha svårt att fatta varför.

När jag under julhelgen läser den syriska författaren Samar Yazbeks bok Resa in i tomheten kommer jag att tänka på deras uttalanden, hur de vittnar om att det också här i vårt fredliga land finns de som är på väg in i värdenivellering och tomhet.

Samar Yazbek, som lever i exil i Paris, gjorde under åren 2012 och 2013 tre resor tillbaka till sitt hemland. Hon vistades framför allt i landets norra delar, bodde hos och intervjuade motståndsmän och -kvinnor, och arbetade dessutom med att starta upp olika projekt, särskilt för de kvinnor som stannat kvar (se Heidi Johanssons artikel om Yazbek i Ny Tid 33/2014). Hennes bok är ett vittnesmål om hur drömmen om en folklig resning förvandlats till en mardröm där stora delar av landet ödelagts och styckats och delats upp mellan tillresta islamister och al-Assadregimen.

Jag läser, och försöker förstå, men känner gång på gång att jag kommer till korta, hur min koncentration flackar inför våldet som väller fram på boksidorna, bensinfatsbomberna, de stympade och döda kropparna, vägspärrarna med maktfullkomliga jihadister, de raserade byggnaderna. Jag fäster mig vid beskrivningen av en kanin som trycker vid en vägg, av en flicka som förlorat båda sina ben men lär sina småsyskon att teckna med en pinne i sanden – och undrar om jag sentimentaliserar.

I sitt efterord tar Yazbek upp just de här frågorna. Hon påpekar att bilderna och filmerna sätter oss i omedelbar förbindelse med det som sker i Syrien men bara ökar vansinnet genom att skapa ”en falsk förståelse som tränger in mellan det verkliga och det imaginära, det absurda och det logiska, mellan döden och livet.” Det finns ingen likhet mellan att läsa om bomber som faller tio dagar i sträck, och att leva bland explosionerna. Och hon äcklas av omvärlden som njuter av att smygtitta på den överlevnadskamp som iscensätts runt de syriska offrens lik, blåser upp kriget till monstruösa proportioner för att döva sitt frånvarande samvete.

Nej, vi är lyckligt lottade så länge vi varken tvingas eller kan förstå. Men beskrivningar som Yazbeks behövs inte minst för att de väcker till insikt om att det finns de som tvingas leva under så vidriga förhållanden att de för oss som lever i fred är omöjliga att ens föreställa sig. Medan det efter ett tag är lätt att värja sig mot tv-nyheternas reportagebilder, kräver läsning en större egen insats och sinnesnärvaro. Yazbeks beskrivningar ställer mig mot väggen, får mig att se mina begränsningar, men just det föder insikten om vad jag skonats från och väcker min medkänsla. Jag kan inte förstå vidden av vad syrierna drabbats av, men jag förstår att det övergår min föreställningsförmåga.

Förhoppningsvis kommer Resa in i tomheten snart i finsk översättning. Det är en bok som både Sannfinländare och alla andra finländare borde läsa med det snaraste. Dels för att den borde kunna väcka den mest förhärdades medkänsla, men också för att Yazbek visar hur fort ett land kan falla ner i barbari när vanliga människors moraliska känsla bryts ner.

Henrika Ringbom
är författare

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.