DocPoint levererade för tionde året i rad

av Ylva Larsdotter

Dokumentärfilmfestivalen DocPoint firade i år tioårsjubileum sista veckan i januari. Summa summarum kan jag bara konstatera att jag skulle ha behövt en veckas semester för att ha möjlighet att ta del av det digra utbudet på denna utomordentliga filmfestival.

Inalles visades omkring 150 dokumentärfilmer på olika biografer runt om i Helsingfors. Här vill jag samtidigt ta tillfället i akt och lyfta på hatten åt den nya kvartersbiografen i kulturfabriken Korjaamo i Bortre Tölö. En av festivalens många volontärarbetare undrade om jag tycker att det visas för många filmer och om utbudet är för brett. Absolut inte. Visserligen visades många filmer, mer än det var möjligt att se eftersom flera visades samtidigt på olika håll. Men att utbudet är brett gör att fler har möjlighet att hitta något som passar.
En välgjord dokumentärfilm är bland det bästa man kan få se. Fördjupning, nya perspektiv, inblickar i människoliv och öden. Insikten att ingenting någonsin är svart eller vitt, ont eller gott. Som till exempel i Marianna Economous The Longest Run som handlar om två flyktingpojkar som sitter fängslade i Grekland anklagade för människosmuggling. Jag hade planerat in tio filmer under veckan men hade möjlighet att se tre, förutom The Longest Run. Det var tre riktigt bra dokumentärfilmer, med fokus på Sverige och USA idag.

Först ut var Martha & Niki av Tora Mkandawire Mårtens. I den får vi följa dansduon Martha Nabwire och Niki Tsappos, som slog igenom 2010 när de blev de första svenska – och viktigt i sammanhanget – första kvinnliga världsmästarna i streetdance. I dokumentären berättar de om identitet, utanförskap, konstnärskap, etnicitet, samt om sina drömmar och rädslor. Vi träffar dem i mot- och medgångar, ser deras vänskap sättas på prov när de vill olika saker med sina liv. Det är en ytterst explosiv film och ett otroligt samspelt par och åtminstone jag får inblick i en värld (hiphop, streetdans) som jag inte rör mig i till vardags. Den berättar om ett Sverige idag, om globalisering och rörlighet, om vikten av vänskap och systerskap, om kvinnor som tar för sig och rör sig självklart också på de traditionellt manliga arenorna. Niki konstaterar på en tävling att det enda som saknas är kvinnorna.

Att direkt efteråt ta del av Erik Gandinis The Swedish Theory of Love är att få se den andra sidan av myntet på en och samma kväll. Hos Gandini är det svenskens förhållande till individualism och frihet som sätts under lupp. Fokus ligger på det paradoxala i å ena sidan det sociala kontraktet, gemenskapsprojektet ”folkhemmet” om man så vill, och å andra sidan svenskens önskan att inte vara beroende av andra. Den andre skrämmer och ställer till problem, vill något av oss. Baksidan är att svensken är en ensam människa. Antalet svenskar som dör i ensamhet utan att saknas av någon är fler idag än för tio år sedan. Depression och självmord ökar.

Visserligen handlar det om Sverige, men rätta mig om jag har fel: det skulle lika gärna kunna vara Finland. The Swedish Theory of Love är en ytterst viktig film om vår samtid. Gandinis perspektiv är fågelskådarens och filmen är lysande och skrämmande i sin saklighet, men också underhållande. Gandini ger tack och lov inga enkla svar. Det vi kan göra är att lyssna till sociologen Zygmunt Bauman, som i slutet lyfter fram vikten av att ingå i en social gemenskap. Om inte annat, så för vår egen skull.

Sist, men allt annat än minst, vill jag lyfta fram Requiem for the American Dream, där Noam Chomsky ger oss tio teorier om varför det håller på att gå käpprätt åt helvetet med USA och hela den västerländska kapitalismen. Det är en sorgesång, som titeln anger. Chomsky har det långa perspektivet, historiekunskapen. Han höjer aldrig rösten i den 75 minuter långa, otroligt välgjorda dokumentären som är väldigt ”oamerikansk” i sin storytelling och sitt upplägg. Sakligt tar Chomsky upp allt från Aristoteles via Adam Smith till det som hände under Ronald Reagan-administrationen. I dag är den amerikanska drömmen en mardröm för de allra flesta: osäkra arbetsvillkor, en försvagad fackförening, ojämlik skola och hälsovård, nyfattigdom med mera. I likhet med Thomas Piketty tittar han på fördelningsfrågan och konstaterar vilka demokratiska hot vi står inför om vi fortsätter längs den här vägen, i marknadens och kapitalets namn. Chomsky slår ett slag för – vilket Piketty missar så vitt jag läst Kapitalet i det 21:a århundrandet korrekt – vikten av en stark fackförening, organisering, aktivism, jobb på gräsrotsnivå, men också för skola och utbildning. Hans grundfråga lyder: ett hurdant samhälle vill vi egentligen ha?

Ylva Larsdotter

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.