Mikael Brunila
Fast ångesten ligger tjock över utrymmet är den inte kvävande. Tvärtom bryts den i ett sakta men säkert staccato av rop och högljudda kommentarer.
”Du har kommit till rätt plats, oroa dig inte!”
”Gråt inte kära du, du är bland vänner nu!”
”Vad som än händer så kommer du inte att hamna på gatan!”
Det är som en av de där rörelserna i Latinamerika man då och då får läsa om i någon vänsterblaska, men som aldrig riktigt vill materialisera sig i Europa, hur mycket man än vänder och vrider på deras begrepp och praktik.
Språket i salen är visserligen spanska, men trots det befinner vi oss inte i Latinamerika, utan i Barcelona, Spanien. Det är rörelsen Plataforma de los Afectados por la Hipoteca:s (PAH) måndagsmöte. Mötet organiseras varje vecka, oftast med över hundra deltagare och alltid med ett tiotal nya, oroade ansikten på plats.
La PAH grundades år 2009 i Barcelona av fyra personer som ville ta tag i den eskalerande bostadslösheten. Två år tidigare hade den spanska bostadsbubblan spruckit samtidigt som finanskrisen i USA spreds och blev global. När bubblan sprack hade knappa 90 procent av spanjorerna ett eller flera bostadslån, oftast garanterade av nära och kära. När sedan arbetslösheten sköt i höjden och allt fler inte kunde betala av sina lån, märkte de till sin fasa att lagen i Spanien är sällsynt sträng mot dem som inte kan betala sina skulder.
Lägenheter vars ägare inte kunde fortsätta avbetalningen på sitt lån auktionerades ut av bankerna som utfärdat lånen och såldes ofta till ett värde som inte ens uppgick till 50 procent av lånet. Låntagaren fick, och får fortfarande i de flesta delar av Spanien, endast den del av lånet avskriven som motsvarade summan som banken fått genom auktionen. Plötsligt hade alltså tiotusentals spanjorer blivit av med sina hem samtidigt som de satt kvar med lån som kunde uppgå till flera hundratusen.
Konsekvensen för de skuldsatta var ett slags social död. Den skuldsatte kunde – och kan – inte ta emot lön utan att genast bli av med den, inte till exempel ha ett telefonabonnemang och har svårt att hyra bostad Som om detta inte hade varit nog, så drogs tiotusentals garanter in i samma röra då de plötsligt ansvarade för stora delar av den återstående skulden.
När la PAH efter ett par år av verksamhet äntligen stoppade sin första vräkning fick rörelsen vind i seglen och började växa fort. Ändå skedde den verkliga explosionen av aktiviteter först efter maj 2011 och de så kallade torgprotesterna som utspelade sig i Spanien och andra delar av världen. ”Indignados”-rörelsen pollinerade PAH som idag är verksam i över 230 städer i Spanien. Detta i ett land som befinner sig på en kontinent som sakta men säkert verkar implodera under trycket från nyliberala institutioner och högerpopulistiska rörelser.
Varför har la PAH då vuxit så fort? Det är svårt att begripa varför den frågan inte är mera angelägen för den breda vänstern i Europa och annanstans. Kanske är det för att rörelsens institutionella segrar väckt så mycket intresse? Så som en del läsare säkert vet så är en av rörelsens grundare, Ada Colau, idag borgmästare i Barcelona och flera av rörelsens aktivister blev från lokala, självständiga listor invalda i det spanska parlamentet i december. Den kanske minst kända, men helt klart viktigaste institutionella segern för rörelsen är ny lagstiftning som antagits i Katalonien och som revolutionerat boenderättigheterna i regionen.
Var och en av de här segrarna hade ändå varit omöjliga utan själva la PAH, som vuxit sig till en enorm krigsmaskin för den spanska krisens otaliga förlorare. Den som sitter på ett la PAH-möte lägger snabbt märke till flera viktiga drag hos rörelsen. För det första måste varje person föra sin egen talan och driva sitt eget fall. La PAH är inget kontor dit man kommer och avbeställer en vräkning, utan alla skall stöda varandra i kampen.
Samtidigt är la PAH, om något, en enastående empatisk rörelse. Det finns plats för sorg, vrede och hat, för rädsla och för ångest. Ingen som gråter blir ensam, det finns alltid en axel att luta sig mot. Eftersom det emotionella trycket på varje möte är enormt, är möteskulturen också väldigt utvecklad. Roller på möten roterar och alla som stannar en längre tid rutineras snart i den gemensamma mötespraktiken.
Den här typen av omsorg och strukturer ser man sällan, om någonsin, hos en rörelse. Det är knappast förvånande att mötena är dominerade av kvinnor, varav många är invandrare. Trots det är la PAH också en otroligt pluralistisk rörelse. Bostadskrisen drabbade hårt både arbetar- och medelklassen och de som tar plats i rörelsen, aktivisterna som suttit på möten i flera månader eller år, kommer från olika bakgrund.
Vid sidan om omsorgen verkar en annan viktig komponent i la PAHs metoder vara konfrontationen. Efter ett första möte hos la PAH behöver ingen längre förhandla ensam med banken, andra från rörelsen följer alltid med. Om inte enkla förhandlingar hjälper stöder la PAH dem som vill ockupera och blockera bankkontor, händelser som rörelsen allt som oftast skickligt manövrerar in i medierna.
De som hotats och utpressats av bankerna får ett tillfälle att bemöta dem och ta tillbaka sin känsla av egenvärde. De känslor av skuld och skam som de som inte klarar av att betala av sina lån ofta drabbas av, krossas visserligen ofta redan under de första mötena, men utan konfrontationen skulle de inte ha samma substans.
Kanske det är just här, i omsorgen, de horisontella strukturerna, de territoriella strategierna av förhandlingar och aktioner, samt det skickliga mediaspelet som nyckeln till la PAH:s framgångar ligger. I sådana fall är det värt att ta sig en närmare titt.
Text: Mikael Brunila
Foto Andrea Ciambra/Flickr
