Äntligen!

av Ylva Larsdotter

Äntligen en intelligent, snygg och framförallt viktig föreställning som tar upp, belyser och problematiserar maktstrukturer, etnicitet och Finland idag med frågor om migration, mångkultur, globalisering i fokus!

Framförallt handlar det om representation. Framförallt handlar det om politik. Allt det här i blixtbelysning av koreograf Sonya Lindfors och hennes ensemble i föreställningen Noble Savage. Här utforskar, utvecklar och utmanar Lindfors och dansarna de vita institutionella scenkonstrummena men också samhället i stort i Finland, i Helsingfors. De gör det med bravur. Sällan har en och halv timme gått så fort.

Den helsingforsiska publiken har under våren förmånen att ta del av flera fina, ambitösa och välgjorda föreställningar som berättar om och visar på Finland idag. Här får vi möta och höra röster som går bortom de västcentrerade ”stora” berättelserna med den vite hetrosexuelle mannnen i fokus. Teaterscenen står verkligen i dialog med samtiden och lyfter upp frågor om migration, exil, globalisering, kön och tillhörighet, men ändå finns flera blinda fläckar, bland annat då det handlar om representation och etnicitet, särskilt då det kommer pjäser som föreställningen Lampedusa på teater Viirus. Därför är det oerhört på sin plats att Lindfors just nu gör föreställningen om den ”ädle vilden” och med den sätter fingret på dessa blinda fläckar. Framförallt öppnar hon upp för fortsatt diskussion kring ras, represenation och etnicitet.

Rasifiering syftar på en process där kroppar tillskrivs olika egenskaper baserade på våra föreställningar om ras. Och vi kommer inte ifrån hur rasifierade människor tilltalas, behandlas och utsätts för rasism och att vi måste bryta dessa strukturer – genom att till exempel ta del av berättelser som exempelvis Lindfors berättar.

Genom dansarnas positioner, flygande repliker, lättrörliga förflyttningar, genom ljud- och ljusprojektioner och bombastisk musik iscensätter och ifrågasätter Noble Savage allas våra positioner, men framförallt den vite människans som ser som rätt att ha tolkningsföreträde. Det är verkligen på sin plats att vi börjar lyssna på och tal till oss rasifierade personers kroppsliga och psykiska erfarenheter av rasism. Föreställningen bjuder in oss att omvärdera oss själva, våra blickar, språk, identiteter, hur vi ser på oss själva och andra. Vem är egentligen den andre, finns hen överhuvudtaget, vad händer med “jaget” (kroppar, minnen, språk) när allt som andra ser är min hudfärg. För den vite finns inte, lika lite som den svarte.

Noble Savage höjer våra liv och synliggör händelser och strukturer i allas våra parallella världar – vardagen om man så vill – i våra relationer, tankar, kärlekar och språk. Lindfors bjuder in till diskussion om de här frågorna utan att för den sakens skull bli navelskådande. Det är dags att nivån höjs och att vi inser att det handlar om strukturer och politik. Inte minst borde min egen yrkeskår – kritikerna, kulturjournalisterna, skribenterna – många gånger också granska sin egen blick och se det problematiska i vithetsnormen. Också mediahusen borde se över sin rekrytering. Vilka får skriva och om vad? Måste en mörkhyad journalist skriva om mångkultur och rasism? När får hen analysera Finlands budget och utrikespolitik? När får vi möta en mörkhyad Julia eller Romeo utan att det blir ett enormt spektakel kring det?

När arbetarrörelsens dag närmar sig vill jag påminna om att vi har mycket att lära av Karl Marx, vi måste se över produktionsmedeln, vilka som sätter agendan, vem som har makten och olika former av kapital för att få tillträde till scenrummen, utbildningarna, stipendierna och så vidare.

Sonya Lindfors och ensemblen skapar ett rum där den vite människan är satt på undantag – äntligen, måste jag säga. Detta med en rytmisk verbalitet och koreografi och ett tydligt och rakt narrativ som skär genom hela verket trots dess böljande framfart. Fin är också flerspråkigheten. I föreställningen talas engelska, finska, lingala och twi. Grundberättelsen är historien om Pochahontas, vilket är mycket lyckat. På grund av Disneyversionen finns hon med i ett slags kollektivt medvetande. I Noble Savage får hon komma till tals genom Amira Khalifia och i sann gruppterapianda berätta för John Smith (Deogracias Masomi) vad hon egentligen tycker om att bli dödad.

En scen som griper tag är när Erno Aaltonens Astronaut landar mitt ibland oss och tillsammans med oss i publiken är den exotiska, en Andra. “Får jag känna på ditt hår?” frågar dansaren/skådespelaren/rapparen Deogracias Masomi med len, insinuerande röst. Eller ”Vilket land kommer du ifrån?” För hur många gånger har inte jag ställt samma fråga till någon, bara för att få höra att hen är född och uppvuxen på Drumsö. Hur många gånger har jag själv fått frågan var i Finland jag är ”hemma ifrån” bara för att kunna svara på mer eller mindre knagglig finska ”Västeråsista, Ruotsi, en olen suomalainen”.

Oavsett om vi vill det eller inte rasifieras människor. Därför är det så gott som alltid bättre att ha det i åtanke i sin analys och sin kreativa process – också för att åtgärder ska kunna tas.

Hela ensemblen känns överlag väldigt samspelta och tajta. Det finns en lekfullhet i scenerna men allvaret, svärtan går inte förbi eller schabblas bort.

Som helhet är Noble Savage smart, snygg, rolig och egensinnig. Den vill kommunicera, bjuda in till samtal – här är Lindfors en sann folkbildare. För att rättvisa och jämlikhet ska vara en möjlighet måste också vi vita inse och förstå våra privilegier och dela med oss. Sist och slutligen handlar det om de stora existentiella frågorna, om identitet, jaget och kollektivet. Hur ska vi människor kunna leva tillsammans under vår stund på jorden? Avslutningsvis får Franz Fanon tala. Han menar att vi inte ska fokusera på hur den vita mannen skapar den svarta. För honom är det mer väsentligt att analysera hur den vita mannen skapar sig själv. Det är där vi måste lägga krutet och fokusera – i likhet med Lindfors och hennes arbetsgrupp.

Ylva Larsdotter

Centret för Ny Dans Zodiak: Noble savage. Koreografi och koncept Sonya Lindfors. På Scen: Ima Iduozee, Amira Khalifa, Sonya Lindfors, Deogracias Masomi, Julian Owusu, Esete Sutinen. Ljus och musik Erno Aaltonen. Ljuddesign och musik Jussi Matikainen. Scenografi Aino Koski. Kostymer Sanna Levo. Video Timo Wright, Laura Jantunen.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.