Debatten om SSRI-läkemedel och övermedicinering i vården, som Sonja Mäkelä skriver om på föregående uppslag, är inte ny och har förts i Ny Tids spalter i ett antal repriser. Då det gäller SSRI-läkemedel, så kallade ”lyckopiller”, väljer många som arbetar inom branschen att inte ta ställning i offentligheten, eftersom man ser diskussionsklimatet som infekterat. Faktum är att den metaanalys som Irving Kirsch gjort visar att på den 51-gradiga Hamiltonskalan ger SSRI-läkemedel endast en 2 grader bättre effekt än placebopiller. EU:s läkemedelsverk EMEA har kommit till samma resultat i en ännu större metaanalys då det gäller Hamiltonskalan – däremot visar läkemedlen betydligt bättre resultat på en annan skala. Det kallar Kirsch för sin del för siffertrolleri. Och debatten är i gång.
Enligt Kristian Wahlbeck, utvecklingsdirektör på Föreningen för mental hälsa i Finland, är det klart att läkemedelsindustrin vill sälja sina mediciner, och det är ett faktum att det inte finns en tillräcklig tillgång till psykoterapi i Finland – båda faktorer som leder till en överdriven användning av medicin inom psykvården. Likväl finns det människor som söker enkla lösningar och hellre äter medicin än går i terapi.
– Och för vissa personer är det kanske den bästa lösningen. Alla är inte lika verbala, vissa kan eller vill inte genomgå terapi, och de kanske inte heller har samma förmåga som andra att uttrycka sig genom konst eller dylikt. Det är lika fel att i den bemärkelsen dra alla över samma kam.
Då det gäller debatten kring SSRI-mediciner säger Wahlbeck att kritikerna delvis har rätt. Framför allt erbjuds medicinerna för ofta som det enda alternativet, då man också borde erbjuda andra möjligheter. Det här har delvis att göra med den svaga tillgången till psykoterapi och annan mentalvård i Finland (läs mer om ämnet i Sonja Mäkeläs essä om Irving Kirsch och intervju med forskaren Päivi Rissanen).
Wahlbeck själv köper ändå inte helt slutsatserna från den metaundersökning som Kirsch har gjort.
– SSRI-medicinernas effekt har helt klart överdrivits. Min åsikt är ändå att de är effektiva, men de är inga mirakelpiller, och de kan ha olika biverkningar.
Det som man däremot borde diskutera mycket mer är enligt Wahlbeck användningen av bensodiazepiner, som Diapam.
– De är vanebildande, avtrubbande, och har ingen som helst vetenskapligt bevisad effekt.
Problemet med diskussionen om medikalisering i mentalvården är ändå att den lätt blir polariserad, säger Wahlbeck.
– Den ena sidan ser psykmediciner som ”opium för folket”, medan den andra ser de medicinska insatserna som helt oproblematiska, och sanningen ligger säkert någonstans däremellan. De negativa effekterna av diskussionen kan vara att man skuldbelägger dem som äter psykmediciner, och personer som har nytta av dem slutar att ta dem.
– Det finns också en risk för att man drar alla psykmediciner över en och samma kam. Man kan ifrågasätta effekten av vissa lugnande mediciner, och om de behövs, men man ska minnas att för folk som lider av svåra psykoser och dylikt är medicinerna ofta livsviktiga för att de överhuvudtaget ska ha grepp om verkligheten.
– Överlag är det jättebra att det förs en diskussion om psykisk hälsa och psykvård, eftersom det minskar på stigmatiseringen och tabut kring ämnet.
Text & Foto: Janne Wass
