”Sänk tröskeln till mentalvården”

av Janne Wass

Det är ingen rosig bild av mentalvårdssystemet som målas upp då Ny Tid talar med representanter av två av Finlands största stödorganisationer för mentalvårdspatienter. Ett fragmenterat system där patienterna har svårt att hitta rätt, en kronisk brist på terapi, och höga trösklar för vård.

Tillgången till mentalvårdstjänster är svag, och dessutom ojämlikt fördelad inom befolkningen. De grupper som har det största behovet av tjänster har sämst tillgång till dem. Det här har man kommit fram till genom befolkningsenkäter.

Det säger Kristian Wahlbeck, utvecklingschef på Föreningen för mental hälsa i Finland.

– Invandrare har till exempel mer psykiska problem och sämre tillgång till vård än infödda finländare. Socioekonomiskt utsatta grupper har också sämre tillgång till vård.

Kimmo Hane, rehabiliteringschef på Centralförbundet för mental hälsa, säger att skillnaderna också är stora geografiskt. Vissa områden i Finland har mycket välfungerande modeller, men på andra orter är situationen sämre.

– Ofta är systemet mycket invecklat och folk vet inte vilken vård de har rätt till och hur de ska hitta den, säger Hane.

Saker och ting har ändå gått långsamt framåt, enligt Hane, även om den ekonomiska situationen och nedskärningarna i den offentliga sektorn inte har förbättrat situationen.

– Det finns säkert alla möjligheter att få till stånd ett enhetligare och mer jämlikt system om regeringen lyckas driva igenom hälsovårdsreformen, men det är svårt att närmare kommentera det, eftersom det inte finns något klart förslag ännu. För mentalvårdstjänsterna och –patienterna är det centralt att man i det nya systemet också integrerar socialvården. I den offentliga diskussionen har man nu i första hand talat om hälso- och specialvård.

Wahlbeck ställer sig skeptisk till om det verkligen blir några förbättringar om målet med reformen är – som det står i regeringsprogrammet – att spara 300 miljoner euro.

– Vi får nu se om regeringen klarar av det.

Svårt att få terapi

Wahlbeck håller med om att mentalvården i är Finland splittrad och fragmenterad, och att det saknas en gemensam helhetssyn. Han lyfter speciellt fram att tillgången till psykoterapi är mycket dålig, och de steg som tagits för att förbättra situationen har inte varit tillräckliga.

– FPA började till exempel betala ut en större ersättning för privata terapitjänster, men det är ingen lösning. Det enda som händer är att de privata terapeuterna höjer sina taxor.

Det stora problemet då det gäller terapins tillgänglighet i Finland är att den inte faller under den offentliga sektorns ansvar, säger Wahlbeck.

– Det har historiska rötter. Psykoterapin kom till Finland ganska sent. Det var enstaka läkare som fick utbildning i psykoterapi utomlands, och då de återvände till Finland, utbildade de sina egna efterföljande. Psykoterapin har alltså uppstått på privat initiativ. Kela har visserligen kommit in, men psykoterapin är inte en del av den offentliga vården.

Att många inte har tillgång till psykoterapi har egentligen inte med ekonomi att göra, säger Wahlbeck. Det skulle inte bli dyrare för den offentliga sektorn att ansvara för terapin än vad det blir att outsourca den till det privata fältet. Problemet med nuläget är dels att det är svårt för patienterna att hitta rätt terapeut, och dels att det inte finns någon som övervakar kvaliteten på terapin.

Isolation och höga trösklar

Hela samhället vinner på en bättre mentalvård, säger Wahlbeck.

– I tid insatt terapi sparar pengar, eftersom den hjälper patienterna att bibehålla arbetsförmågan. Forskning visar att ju tidigare man sätter in terapi, desto färre blir sjukskrivningarna och sjukpensioneringarna.

Enligt Wahlbeck skulle det ideala skulle vara att man fick tillgång till terapi redan på hälsocentralerna. Vidare anser han att det borde satsas mer på stöd till personer med långvariga, allvarliga psykiska problem, som till exempel psykoser. – I dag blir vården för dem lätt snävt medicinsk. Men det de skulle behöva är stöd för att få grepp om verkligheten och klara sig i vardagen, trots nedsatt psykisk funktionsförmåga. Här skulle det vara viktigt att patienterna fick stöd i hemmet för att bibehålla kontakten med resten av samhället, och inte blev isolerade i vårdanstalter, menar Wahlbeck.

Liksom Wahlbeck efterlyser Hane lägre trösklar till mentalvården.

– I dag krävs det allt för ofta remisser och rekommendationer för att en patient ska få tillgång till rätt vård. Man borde snabbare och enklare få tillgång till vård med låg tröskel, så skulle man därifrån kunna slippa vidare.

Det Wahlbeck gärna skulle se ännu mer diskussion om är frågan om mänskliga rättigheter och patienternas självbestämmanderätt. Ett exempel där saker och ting verkligen gick snett i fråga om detta var den uppmärksammade anstalten i Kuppis i Åbo, där man misstänker att patienterna utsatts för systematisk vanvård, utnyttjande och nästan tortyraktiga situationer.

– Det här är något som kan uppstå inom slutna institutioner. Det kan uppstå kulturer som uppmuntrar till den här typen av beteende, där de ansvariga utnyttjar sina möjligheter att utöva makt.

Enorma samhällsföljder

Kimmo Hane varnar för de samhälleliga effekterna av bristfällig tillgång till mentalvårdstjänster.

– Marginaliseringen och ensamheten har också följder för nationalekonomin. I de värsta fallen går det så att personer som är i behov av vård inte får någon hjälp alls. Det här har i slutändan enorma följder för samhället och ekonomin.

Regeringens sparpolitik gör inte heller mentalvården några tjänster, anser Wahlbeck.

– Den svaga tillgången till mentalvård är en bidragande orsak till marginalisering och utslagning, och stärker samhällets tudelning.

Ett talande exempel: unga som befinner sig utanför studie- och arbetslivet löper 17 gånger högre risk för självmord.

– Det berättar lite om vad det är fråga om.

Text & foto Janne Wass

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.