Finns det ett socialt påbud att älska Marguerite Duras i vår tid? Det frågar jag mig när jag läser Anna Hallbergs recension av Kärleken, eftersom Hallberg skriver att hon tror att man måste det. Men om man inte älskar Duras, vad är man då för en läsare, vad är man då för en människa?
J
ag får erkänna, jag har svårt att älska Duras sena författarskap. Hennes tidiga romaner är några av 1900-talets litterära höjdpunkter, men de sena? De allt för kondenserade, där Duras skriver meningar som många gånger bara innehåller subjekt, predikat och direkt objekt; meningar vilka kräver absolut uppmärksamhet, att man ställer om sin perception och anpassar sig. Fullständigt underkastar sig texten.
I Kärleken befinner vi oss som så ofta vid den franska atlantkusten, på en nästan öde strand. Det är vitt, landskapet blekt, måsar försvinner in i ”vita explosioner”. Duras skriver en visuell prosa, som det var frågan om regianvisningar, en koreografi. Trots sitt namn är inte Kärleken en kärlekshistoria, kanske är det så att kärleken redan är över. Vi befinner oss i ett efteråt. Vi läser efterdyningarna till en våg vi aldrig får se. Ett drama bortom dramat. Vi läser en dialog full av omtagning, tvekanden och tystnader. Vi befinner oss i ett limbo, fullt av passioner men utan att begäret stillas.
Det är krävande läsning, och ibland får jag känslan att jag tvingas ge mer av mig själv, än vad jag får tillbaka. Men så skymtar emellanåt ögonblick av intensiv skönhet. Duras kan skriva: ”Tystnaden börjar med att tiden glesnar” eller ”havet veckas i vitt”, och en trött gäspning förvandlas till en rysning.
Mats O. Svensson
Margurite Duras: Kärleken. ellerströms förlag, 2016. Svensk översättning Athena Farrokhzad och Olivia Iso.
