I Södervik i Helsingfors ligger Cirko – Centrumet för nycirkus r.f. I mitten av maj avslutades den två veckor långa internationella nycirkusfestivalen, Cirkofestivalen, som Ylva Larsdotter räknar till en av vårens höjdpunkter i Helsingfors på scenkonstområdet.
Festivalen är, till skillnad från till exempel Cirque du Soleil, inte bombastisk – till all lycka kan jag tycka. På den här lilla men samtidigt stora festivalen är snarare känslan av intimitet i fokus. Amerikanska The Ricochets Project uppträdde med performancen Smoke and Mirrors, om sökandet efter autenticitet i en tillvaro som är satt ur spel på grund av en oändlig och tröstlös strävan efter lycka. I familjeföreställningen We are the monsters (Colette Sadler/Stammer Productions) vrider och vänder artisterna på sina händer och fötter (och resten av kroppen) på ett synnerligen bisarrt sätt. Slutklämmen är att vi alla är unika – också minimonster.
Dansaren och akrobaten Ilona Jäntti och sångerskan-låtskrivaren Aino Venna tog med oss till en fransk/portugisisk kabaréklubb i Södervik sent om aftonen i maj. I den timmeslånga föreställningen Yablochkov Candle bjöds vi på Vennas musik, med influenser av franska chansoner och amerikanska countryballader som klingade otroligt samspelt med Jänttis luftakrobatik. Hon klättrade, smög, svängde, hängde i draperierna, som tillsammans med en minimalistisk ljussättning skapade ett magiskt, suggestivt rum. Vennas texter är kortprosa eller mininoveller i låtform.
Grande finale stod svenska Cirkus Cirkör för, med den sprakande poetiska föreställningen Limits (regi Tilde Björfors) som spelades på Nationalteatern. Liksom i flera av vårens föreställningar undersöks flyktingskap, Europa, identitet. Här utforskas det emellertid mer existentiellt och utmanande. Cirkusdirektör Björfors och den mångsidiga ensemblen bestående av fem cirkusartister och en musiker förmår på ett gripande och konkret sätt spegla människans kraft, utsatthet och överlevnadsinstinkt, men också hopp och tillit, med cirkuskonstens gränsöverskridanden.
Här får vi ta del av en större berättelse än den om flyktingskapets fasor och Europa idag. Här får publiken tänka länge och utmana sin egen bekvämlighetszon och sitt perspektiv. En fråga som ställs är om folkvandringar behövs för att hålla jorden i balans. Ja, snarare etableras ett tillstånd. Mot en fond av Öresundsbron i dimma inleds föreställningen med starka bilder av Europa just nu. ”Var går gränsen i något som rör sig”, frågar sig Saara Ahola, som förgäves spanat bland vågorna från färjorna mellan Sverige och Finland. Öppningen etsar sig fast. Så går det vidare, över murar, hav, luftutrymmen. Sluttande plan att försöka klamra sig fast vid. En mur att hoppa över, en utsträckt hand, en Rubiks kub för minnesträning. Här överskrids olika gränser, både fysiska och mentala.
Än mer nära kommer Limits genom att låta två autentiska röster, Qutaiba Aldahwa från Irak och Javid Heidari från Afghanistan, berätta för oss om sina gränsöverskridanden. Samtidigt som deras röster ekar i salongen blickar migrationsstatistikens hårda siffror mot oss från över fonden.
Samtidigt slutet. Helt enastående. Genom att vända på ett galler så blir det en bro mellan människor. För så här det. Den enda lösningen eller vägen ut ur det här är tillit, mod, förtröstan och ett kollektivt tänkande, ett vi tillsammans. För gränserna behöver egentligen inte alls finnas.
Ylva Larsdotter
Foto: Kimmo Metsäranta
Cirkofestivalen pågick 6–15.5 i Helsingfors.
