Mevlut Karataş, huvudpersonen i Orhan Pamuks senaste roman En främmande känsla, är visserligen generationskamrat till sin skapare men i övrigt är det svårt att upptäcka några uppenbara paralleller mellan den boklärda Pamuk eller hans tidigare manliga huvudpersoner (poeten Ka i Snö, Galip i Den svarta boken till exempel), och den fattiga gatuförsäljaren Mevlut som i slutet av 60-talet lämnar mor och systrar i hembyn Cennetpınar för att flytta till sin far i Istanbul.
Den tolvåriga Mevluts nya hem blir ett ruckel på kullen Kültepe i utkanten av Istanbul, han går i skola i Atatürk-gymnasiet och umgås med farbroderns familj på grannkullen Duttepe, och på sin lediga tid hjälper han fadern med försäljningen av yoghurt och boza, en verksamhet han efter faderns död så småningom skall överta.
Det centrala är bozan: en traditionell, svagt alkoholhaltig dryck som görs av hirs som fått jäsa (och som sannolikt uppstod som ett sätt att kringgå islams förbud mot alkohol). Yoghurtförsäljningen konkurreras ut när mejerierna börjar sälja den på burk, Mevluts försök med glass och pilaffris blir inga större framgångar och han prövar på andra födkrokar, men under alla skiftande levnadsomständigheter fortsätter han att på kvällarna gå ut på stan med sin bozadunk – denna akt som i romanen står för traditionen och kontinuiteten. De gamla grekiska och armeniska husen i Tarlabaşi rivs för att ge plats åt en sexfilig motorväg, kåkstäderna på kullarna ersätts av skyskrapor, men envist, in i det sista, går Mevlut omkring och ropar sitt sorgmodiga ”boo-zaa”.
Världen framom karaktären
”En romanförfattare börjar inte med att hitta på en specifik huvudperson”, skriver Pamuk i sin romanteoretiska bok En naiv och sentimental prosaist (som baserar sig på sex föreläsningar på Harvard 2006). ”Det är en önskan att undersöka vissa frågor som kommer först. Därefter börjar romanförfattaren skissa på de figurer som är mest lämpliga för att belysa just dessa frågor.” Och: ”Det landskap romanfigurerna lever i kastar ingen skugga på dem; tvärtom har dessa figurer skapats och konstruerats i syfte att avslöja och lyfta upp detaljerna i romanens landskap. För att lyckas med detta måste de bli djupt involverade i den värld de varseblir.”
Pamuks program är lätt att avläsa ur En främmande känsla, och sålunda är Mevlut en i grunden god och ärlig mänska, men också rätt naiv, vilket innebär att han utan större eftertanke klistrar upp revolutionära affischer tillsammans med sin vänstersinnade vän Ferhat, och några nätter senare målar nationalistiska slagord med sina högersinnade kusiner Korkut och Süleyman. Mevlut är en livets ja-sägare, på en gång företagsam och anpassningsbar, och när den flicka han enleverat en mörk natt inte alls visar sig vara den vars ögon han förälskat sig i och trodde sig ha skickat alla sina kärleksbrev till, utan hennes betydligt alldagligare äldre syster, nöjer han sig med det skedda och blir snart lycklig med sin Rayiha istället. Mevluts perspektiv är vardagligt och konkret, sammandrabbningarna mellan nationalistiska kretsar och de vänstersinnade aleviterna och kurderna förändrar inte vare sig relationen till släkten eller Ferhat, och militärkuppen på 70-talet och den efterföljande repressionen berör honom enbart genom restriktionerna av gatuförsäljningen. Mevlut är lycklig i sitt äktenskap, en dotter föds, sedan en till, och trots den oföränderligt knaggliga försörjningen lever han sitt livs lyckligaste dagar.
Kollektiv krönika
Fastän Pamuk redan på romanens första rader meddelar att den skall handla om yoghurt- och bozaförsäljaren Mevlut Karatas ”liv och drömmar” träder det snabbt fram en hel kör med vittnen. Så gott som alla Mevlut möter ges tillfälle att framföra sin sak och berätta om sig själva i form av korta monologer. På det sättet kan Pamuk bredda bilden från den jordbundna Mevlut, vars reflexioner begränsas till de sporadiska besöken hos den gamla sufimästaren Hans Höghet där han ställs inför frågan om vad som är viktigare, tungans avsikt eller hjärtats uppsåt.
Men också i Mevluts omkrets är det de ekonomiska och domestika frågorna som står i centrum. För Rayihas vackra syster Samiha, vars ögon Mevlut förälskade sig i på sin kusin Korkuts bröllop, faller också hans andra kusin Süleyman, men hon gör honom besviken med att rymma med en tredje beundrare. Överhuvudtaget är rymningstemat återkommande och Mevluts förväxlande av de två systrarna är en genomgående röd tråd in i det sista; frågan om kärlek versus tradition, ekonomi och heder är uppenbart en av dem Pamuk vill behandla.
Trots romanens kollektiva form har den en krönikeartad karaktär, de olika berättarna skildrar på ett relativt likartat sätt människornas handlingar och allt följer livets logik: händelserna utvecklar sig utan synbar följdriktighet, katastroferna inträffar abrupt och utan mening. De olika personerna är tecknade i moralisk klärobskyr och deras handlingar ger anledning till motstridiga slutsatser. De två kusinerna lyckas i alla fall betydligt bättre än Mevlut i sina affärer, och de är ivrigt pådrivande i projektet att sammanföra de olika små tomterna i Kültepe till ett tillräckligt stort område för att deras gynnare, den högersinnade gryndern Hacı Hamit, skall kunna uppföra ett tolv våningars höghus. Också Mevlut övertalas att överlåta tomten med sin fars gamla ruckel och några år senare är hela släkten bosatt i det nya höghuset. När Mevlut från Süleymans lägenhet högst upp ser ut över de välbekanta kullarna som en gång täcktes av ett gytter av små kåkar kan han knappt känna igen dem, nu är där ett hav av hus av olika höjd och bortom dem breder det nya Istanbul ut sig, bara som en skugga kan man ana den stad som en gång fanns.
Kärnan
”En romans kärna är en djuplodande uppfattning eller insikt om livet, en djupt fördold mystisk punkt, verklig eller inbillad”, skriver Pamuk i det avslutande kapitlet i En naiv och sentimental prosaist. ”Vi romanförfattare skriver för att undersöka denna punkt, för att upptäcka dess konsekvenser, och vi är medvetna om att romaner läses i samma anda.”
Det är existensen av denna mystiska kärna som är, ja, kärnan i Pamuks tankar om romankonsten. Eftersom denna såvitt jag kan förstå utgör författarens djupaste mening med sitt verk hör det till sakens natur att den ofta är otydlig, mer eller mindre medveten och mycket väl kan förändras under skrivandets (och läsandets) gång. Också om det kan tyckas strida mot innebörden i begreppet är kärnans undflyende karaktär på sätt och vis hela poängen – om kärnan är alltför framträdande och enkel reduceras romanen till en traktat – och ”att beskriva den kan tyckas lika möjligt som att identifiera världens centrum eller livets mening.”
Och livets mening är just vad det är fråga om. ”En modern, sekulariserad människa kan, trots att hon innerst inne inser att det är utsiktslöst, inte låta bli att spekulera över livets mening medan hon försöker lokalisera kärnan i den roman hon för tillfället läser, för när hon söker denna kärna söker hon kärnan både i sitt liv och världen.” Därmed blir romanen i Pamuks poetik en form av tröst, av hopp, och därmed blir också, kanske, Mevluts envisa fasthållande vid sina kvällsvandringar för att sälja boza inte bara ett fasthållande vid en tillvarons essens utan också en litterär akt. Från första stund påminns vi om att allt fast förflyktigas, att allt levande dör, och när Mevlut i slutet av romanen än en gång tar sin dunk och beger sig ut på gatan med sitt sorgmodiga rop har det mesta i hans liv förändrats. I ett av husen kommer värdinnan fram till honom medan han häller upp boza i glasen. ”Så bra att du ville komma”, sa hon. ”Det gjorde mig glad att höra din röst från gatan. Den nådde mitt hjärta. Bra att du säljer boza /…/ Fortsätt med det. Fråga inte vem som vill köpa här bland skyskraporna och betonghusen. Fortsätt sälja på gatorna.”
”Jag kommer att sälja ända till domedagen”, sa Mevlut.
Joakim Groth
Orhan Pamuk:
En främmande känsla.
Norstedts 2016.
