Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja” är titeln på den inledande novellen i Nam Les novellsamling Båten (2010, orig. The Boat 2008). Det är en uppräkning av det William Faulkner en gång ska ha sagt att en författare bör uppehålla sig vid och som Le gör till ett rättesnöre i sin mästerliga debutsamling.
När jag läser Zinaida Lindéns nya novellsamling Valenciana går mina tankar ofta till Le. Båda rör sig till synes obehindrat över jorden, mellan kulturer, människor och medvetanden. Båda är rasande skickliga stilistiska kameleonter med de gamla faulknerska dygderna i ryggmärgen. Likt Le ger Lindén prov på litteraturens möjlighet att inkorporera och förena olika etniciteter. I Valenciana förenas en tro på att botten i dig är botten också i andra med en klarsynt analys av den globala världens komplexitet.
Platsens avgörande betydelse i samlingen signaleras redan i den första novellen där Åbo Underrättelsers kända slogan ”Livet är lokalt” fungerar som både titel och refräng. Här är tidningen en annan och sloganen uppenbarar andra aspekter av det lokala livet än de ÅU:s marknadsföring uppehåller sig vid. Huvudpersonens globala liv som hustru till en välbärgad, kringresande Nokia-representant blir genom en plötslig skilsmässa lokalt – begränsat till en etta i ex-makens hemland och koncentrerat på överlevnad genom snuttjobb och försäljning av saker från det tidigare, guldkantade livet. Det handlar om sårbarhet inför en öppen värld som plötsligt sluter sig. Och om en stolthet som är både vacker och irrationell, som den sidenkimono huvudpersonen drar sig för att sälja.
Skilsmässan är en variant av den katastrofala avgrund som skymtar i alla samlingens noveller. Många handlar just om äktenskapliga transaktioner över landsgränser och kontinenter. I dessa föreningar sys världen samman på oväntade och befriande pragmatiska sätt, men här uppenbarar sig också en total avsaknad av skyddsnät utifall att sömmen brister.
Vid sidan om personliga katastrofer figurerar naturkatastrofer. Konsekvenserna av vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott skildras på olika håll i samlingen och vittnar om den moderna världens sårbarhet inför katastrofer. Det gör också den jordbävning med efterföljande tsunamivåg som gav upphov till det vi känner som kärnolyckan i Fukushima. Hos Lindén är Fukushima dock mest en perifer konsekvens. I novellen ”Att hålla sig fast vid regnbågens pelare” har skalven sitt epicentrum i Tokyo, i en vardag som faller samman, där kitsch inte längre går åt, toaletterna inte kan spolas, dambindorna försvinner ur butikshyllorna och tv bara har tårar eller förträngning att servera.
Lindén är en mästare på att förskjuta fokus. Samtliga noveller visar att hon kan konsten att teckna ingångar som uppenbarar det främmande i det bekanta. Blickpunkten lever också inom berättelserna, som tema och som grepp. Att världen tenderar att kantra när kontinentalplattor kolliderar är kanske inte så överraskande, men i titelnovellen ”Valenciana” blir betydelsen av vilken sittplats du råkar få under en flygresa minst lika avgörande – den tecknar hela maktdynamiken i en familj och tillhörighetens oerhörda och smärtsamma bräcklighet.
Den bräckliga tillhörigheten är en hjärtpunkt också i den avslutande novellen ”Usurpatorn” där den samtida finländska xenofobin ges ett inifrånperspektiv. Med skärpa och barmhärtighet tecknar Lindén de myter främlingsfientligheten klamrar sig fast vid. Myter som ter sig mer rurala än urbana, som befolkas av vargar och svanar och lever av ensamhet och avstånd. Hon visar att ett försök till förståelse inte är det samma som ett berättigande och att det finns en gräns vi kan förenas kring att värna om. Det är övertygande, inte bara för att jag gärna vill låta mig övertygas, utan för att det äger den litteraturens trovärdighet som föds ur tro på litteraturen.
Freja Rudels
Zinaida Lindén:
Valenciana. Schildts &
Söderströms, 2016.