Fiskens pina

av Lilian Tikkanen

Lilian Tikkanen

Detta är en kommentar till artikeln ”Fina fisken”. 

Enligt fackverket Hurdant är det att vara djur? (SKS 2015) känner fiskar smärta – och kan till och med vara känsligare än människan. Helsingin Sanomat lyfte upp frågan om fiskars känsloförnimmelser för ungefär ett år sedan. I artikeln berättar biolog Helena Telkänranta att man redan runtom i världen diskuterat de nya forskningsresultaten. Fiskarnas inre liv var länge ett mysterium för människan och den rådande uppfattningen verkar fortfarande vara att fisken är känslolös. Har finländarnas ögon öppnats för etiska frågor kring fiskindustri och hobbyfiske?

År 2002 undersöktes i Edinburgh regnbågsforellens smärtreceptorer. Då fiskarnas läppar blev besprutade med ättiksyra reagerade de likt de flesta däggdjur, med att skaka på sin kropp för att utlösa smärtlindrande endorfin, eller gnida det smärtande stället mot något i sin omgivning. Då fiskarna fått morfin reagerade de inte på ättiksyran, vilket enligt forskare bevisar att fiskar kan känna smärta.

“Det var hemskt, bassängerna var proppfulla med fisk och det såg helt för trångt ut”, berättade min kurskamrat Katariina Väätänen som en gång besökt en anläggning för fiskodling. Som forskare Patrik Karell säger finns det livmedelsproduktion av alla de slag i Finland, allt från småskalig verksamhet som bondgårdar till jättelika hallar fyllda med boskapsdjur. Det är svårt och ibland nästan omöjligt för konsumenten att hålla reda på livsmedlets ursprung och produktionsförhållanden.

Till djurrättsaktivisternas förtret kommer det säkert bli att bli svårt att minska på produktionen av fisk då branschen nu har ett uppsving. Om man frånser de etiska aspekterna är den inhemska fiskindustrin en av de minst skadliga näringarna med tanke på flora och fauna.

Hållbarheten borde trots allt vara den viktigaste frågan eftersom varken människan eller naturen klarar sig om nedsmutsningen, eutrofieringen och klimatuppvärmningen går för långt. Fiske och fiskodling kan vara en dellösning på proteinfrågan, liksom berikandet av livsmedel med insekter. Växtprotein bör inte heller glömmas bort, nämner marinbiolog Tobias Tamelander.

Människan har lärt sig att utnyttja naturen och dess arter till sin egen vinst, och kommer sannolikt att göra det så länge naturens resurser tillåter det. Trots min skepticism mot all industri som innefattar djur och levande varelser, gläder jag mig åt att man i varje fall lyckats med en positiv utveckling när det gäller fiskodlingens miljöpåverkan.

Lilian Tikkanen

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.