Personligt, konkret och kroppsligt

av Valter Holmström

I sin senaste essäsamling Leva, tänka, titta drivs författaren Siri Hustvedt av en ”oförbrännelig nyfikenhet på vad det innebär att vara människa” och ger sig i kast med att utröna den mänskliga upplevelsens djup och nyanser genom rubrikens tre huvudsakliga teman. Vad menar vi, till exempel, då vi säger ”jag” nuförtiden? Hur fungerar begär? Minne? Konst? Med liknande stickprov försöker hon ge insyn i det mänskliga utan att nagla fast några slutgiltiga svar som förtränger frågornas komplexitet.

Det personliga, konkreta och kroppsliga utgör basen för mycket i texterna, allra mest i den första delen av samlingen. Reflektioner kring migrän, sömn, familj, moral, lek, språk och litteratur myllrar om varandra i en spretig helhet med det något vaga temat ”Leva”, där jaget fungerar som ett medium för reflektionen. Denna personliga grundton lever vidare i den andra delen – ”Tänka” – men texterna går här in på mera teoretiska marker, förflyttar sig från självet mot tänkandet överlag. Hustvedt bollar med psykoanalytiker – och väldigt ofta neurovetenskap – blandar in vardagserfarenheter och anknyter till sin egen skrivkonst. I den sista delen, ”Titta”, axlar Hustvedt slutligen rollen som en (något) mera konventionell konstkritiker och skriver om bildkonstens väsen och syften, utforskar sin egen relation till konstnärer som Gerard Richter, Louise Bourgeoisie och Goya.

Hustvedt gör en enorm mängd efterforskningar för det hon skriver, och i essäsamlingen ansamlar hon en imponerande mängd referenser: fotnoter till allehanda psykoanalytiker, författare, en stor skara filosofer från olika skolor och hjärnforskare skockas med varandra i textflödet. En referensrikedom som också är något tveeggad, då många av hänvisningarna tyvärr förblir ytskrap på grund av sin myllrande mängd och spännvidd. Ibland gör Hustvedt sig också skyldig till att förenkla tankegångarna hon tar från sina källor för att de bättre skall passa in i hennes texter och argument.

Också den neurovetenskapliga vokabulären som ofta dyker upp motiverar ibland frågan om sin närvaro, ibland ter den sig nästan mera som ett sätt att försöka nischa sig på en mättad litterär marknad än något annat. Även om det kan vara intressant att höra om den materiella förankringen till vissa psykiska fenomen, ger det inte nödvändigtvis något djup till den förståelsen av upplevelsen inifrån som texterna annars verkar sträva till.

Trots vissa skavanker är Leva, tänka, titta på många sätt en läsvärd essäsamling. Hustvedt har en fascinerande förmåga att länka det teoretiska med det personliga och presentera det i ett nytt ljus. Och i detta avseende lyckas samlingen med vad den försöker fullfölja, att nosa på vissa av de aspekter som utgör vårt vara i världen. Det skadar inte heller att det hela är elegant utformat av en av de skarpare pennorna i New Yorks kulturintelligentsia.

Text: Valter Holmström
Foto: Mirva Kakko/Otava

Siri Hustvedt:
Leva, tänka, titta.
Översättning:
Ulla Roseen.
Norstedts, 2016.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.