Året är 1936 och ämbetsmannen Leonidas Tachezy står på höjden av sin blomstrande livsbana. Med 50 år fyllda och ett ståtligt utseende, en framgångsrik karriär och ett äktenskap med en av Wiens vackraste och rikaste arvtagerskor – en mycket foglig kvinna därtill – så ler världen mot honom.
Men en orm slingrar sig in i Leonidas paradis – en dag anländer ett brev till frukostbordet skrivet med blekblått bläck som sätter både hans äktenskap och perfekt uppbyggda värld i gungning. Brevet är från Vera Wormser som han haft en kärleksaffär med 18 år tidigare, och som nu väcker en storm av känslor i Leonidas som han aktivt förträngt.
Det är Leonidas försök att hantera denna disharmoni som vi följer i Franz Werfels korta roman En kvinnas blekblå handskrift, i form av ett slags inre försvarstal från en ämbetsman som är van att föra fram sin sak. Och det är inte svårt att känna en viss sympati för denne gudarnas gunstling då han urskuldar sig själv genom sin livshistoria, sin bittra och skamfyllda ungdom som son till en fattig gymnasielärare, och sina hopplösa framtidsutsikter. Och hur han sedan genom ödets försyn, sin viljestyrka och en ärvd frack lyckats göra sig till den mest åtrådde valsdansaren i Wiens högre societet. Leonidas beskriver sina triumfer på en dansant prosa samtidigt som man anar osäkerheten som driver den.
En kvinnas blekblå handskrift för ibland tankarna till Werfels vän Kafka, fastän både stilen och innehållet är annorlunda. Liksom byråkratin i Processen gräver sig genom varje nivå av berättelsen, lägger den också sina spår i Leonidas disciplinerade tankevärld. Men här skildras det byråkratiska spelets labyrint inifrån ämbetsmannens synvinkel, inte utifrån offrets. Leonidas behärskar sin omvärld och sig själv, varje mening i hans tankeprocess är omsorgsfullt utmejslad för att skydda och förgylla hans ego – på bokens omslag står det mycket riktigt att romanen är ”ett skoningslöst porträtt av en manlig opportunist”.
Fast romanen är kanske ännu mera talande som en allegori över antisemitismens framväxt än som avslöjare av manlig chauvinism. År 1936, när boken utspelar sig, har Hitler just ställt sina krav på Anschluss av Österrike, och i de maktens salar där Leonidas rör sig lyser hatet mot det judiska redan genom sprickorna, hatet mot de ”intellektuella israeliterna”, detta främmande element i folksjälen och nationalstaten. Mitt i den wienska idyllen lurar något nattsvart, något som också skymtar fram i Leonidas tankar som på ytan är välordnade men där hans förhållande till det judiska ständigt skiftar med Vera som katalysator.
Det finns också någonting fundamentalt tomt i Leonidas valsande glädje, en outrotbar förljugenhet. Han har ännu ett samvete men hans psyke är bräckligt, både stolt och bittert besviket, chauvinistiskt och osäkert. Werfel är en lysande psykolog som lyckas ingjuta både medlidande och avsmak i läsaren när han gör sitt tvärsnitt genom Leonidas och Österrikes andliga klimat 1936.
Leonidas är kanske inte den slags man som tänder bokbålen, men väl den som tyst står och stirrar in i lågorna.
Franz Werfels böcker hör till dem som nazisterna skyndade att slänga på sina bokbål. När En kvinnas blekblå handskrift publicerades 1940, befann sig författaren redan liksom en mängd andra judiska exilförfattare i landsflykt i Förenta Staterna, där han kom att leva sina sista år. Romanen utkommer nu som ett eko från en inte alltför avlägsen tid för första gången i svensk språkdräkt, i en välklingande och tidstrogen översättning av Ola Wallin.
Valter Holmström
Franz Werfel:
En kvinnas blekblå handskrift. Översättning: Ola Wallin.
Ersatz, 2016.
