Allt i upplösning

av Filip Lindberg

Kristofer Flensmarcks roman om den svenska konstnären Carl Fredrik Hill visar hur psykiskt lidande kan skrivas och struktureras i en litterär form, hur lidandet kan omvandlas till stil, skriver Filip Lindberg.

När jag läser Kristofer Flensmarcks första roman Jag är Hill känner jag snabbt igen mig – inte direkt i stilen, utan snarare i en av de metoder som används: samplingen. Det är en metod som gång på gång återkommer i Flensmarcks författarskap. Jag tänker först på diktsamlingen Navigation (2011) där dikterna består av omarbetade stycken ur Wikipedia-artiklar om navigation, vindstyrka, sjöfart, etc. Sedan på F P S (2010) som samplar/simulerar anteckningar från Dylan Klebold och Eric Harris som genomförde Columbinemassakern 1999. Men närmast romanen ligger Almanacka från 2009, ett urval av författarens bortgångna farmors korta kalenderanteckningar  som förs in i en poetisk form. Genom år av upprepade nedslag i födelsedagar, familjebesök, fysisk smärta och sjukdom skisseras ett liv. Ett hjärtskärande verk som ställer frågor om estetik/etik, exploatering och vem som får göra en poetisk omformning av ett funnet eller faktabaserat material.

Det här är ett frågekomplex som Almanacka och Jag är Hill delar, det och viljan att sampla livsskrifter och att skapa mening åt lidande. Det handlar i första hand inte om läsarens identifikation med diktjagen, det är snarare ur urvalet, omformningen och omskrivandet av levda erfarenheter som texternas effekter uppstår. Dessa metoder väcker därmed en rad frågor om ansvar: vems subjektivitet sätts på spel; kan man omsätta och profitera på den andres sjukdom, omvandla lidande till litteratur?

Begäret efter Hill

I Jag är Hill skrivs det manliga konstnärssubjektets upplösning i psykisk sjukdom fram. Att denna specifika subjektivitet fortfarande har ett allmänt litterärt värde – det vill säga att det ännu begärs – gör det också viktigt att ställa frågor om hur sönderfallet och sjukdomen gestaltas. Det är inte så mycket en fråga om vad en författare får göra, utan vad som händer när något görs; hur det görs.

Det börjar med romantiteln som tillsammans med de inledande citaten av Lars Norén – ”Jag säger till Hill att jag är / Hill” – och Torsten Andersson – ”Om någon frågar mig huruvida Hill har påverkat mig, svarar jag: Jag behöver inte påverkas av Hill. Jag är Hill” – blir centrala för romanen. Dessa paratexter stavar nämligen ut en poetik, en subjektiv polyfoni där en samling män besjunger och begär namnet Hill. Å ena sidan utgör denna polyfoni en viktig konstnärlig utgångspunkt. Å andra sidan bildar den en kör som sammanhålls av ett begär efter det manliga konstnärssubjektet. Och det begäret behöver omriktas; omförhandlas.

Jag tänker vidare på detta namn, Hill. På hur Flensmarck låter namnet ombildas i och genom sjukdomens system, där Hill blir till ”Hillefanten”. Det sker i en vakendröm om en liten svävande elefant – ”Lilla hillefant, viskade han samtidigt som ett leende spred sig i hela ansiktet.” –, en hallucination som får en viktig roll i sjukdomens system. Ombildningen av namnet verkar i form av ett betecknande element samtidigt som den förs in i Hills bildvärld: ”Ovanför de svarta trädtopparna i skymningshimlen ritade han en elefant.”

Men Hillefanten upprättar också en skillnad till pseudonymen Nagug som Carl Fredrik Hill använde sig av under sjukdomsperioden. De båda beteckningarna kan läsas som delar av en försvarsstrategi, ett försök att återupprätta skillnad, struktur och mening i en fragmenterad tillvaro. I Jag är Hill kan vanföreställningarna läsas som försök till läkning, försök att konstruera ett meningssammanhang i/efter ett sammanbrott. Vad som vanligtvis betraktas som en patologisk produkt kan med andra ord utgöra ett subjektivt försök till självläkning. Detta konstruktionsarbete – som arbetar med ord, bilder och namn – visar hur psykisk lidande kan skrivas och struktureras i en litterär form. Hur lidandet kan upprätta litterära narrativ; omvandlas till stil.

Stilens sammanbrott

Ytterligare ett väl genomfört grepp: i kursiverade rader skriver Flensmarck fram Hills auditiva och visuella hallucinationer. Raderna interfolieras i prosans flöde och skapar skarpa hack i berättelsen. Liksom med Hillefanten blir det tydligt hur hallucinationen tecknas; hur det tecknade hallucineras. I romanens början sitter Hill långt gången i sjukdomen och tecknar: ”Tyst går jag Nagug till mötes, säger han och drar dagens första streck.”

Dessa teckningar skrivs sedan fram som kursiva kvadratiska block på sidan. Formen är ett pappersark, prosan dess linjer. Men snart lösgör sig de kursiva raderna från teckningarnas kvadratiska block, och blir till de inre röster och bilder som motarbetar berättelsens framfart. Bildarbetet intensifieras likaså i takt med sjukdomens tilltagande och i ”Det fjärde arket”, det sista kapitlet innan epilogen, tätnar avbrotten. Som här, när Hill befinner sig på ”Lunds hospital för sinnessjuka”:

En dag när han vände sig om från fönsterplatsen stod hon bara där tillsammans med en sjuksyster, i dörröppningen till hans sal, utan att säga något.

    vräkande snö

    genom ett obebott hjärta

Han betraktade moderns lite grova vänliga ansikte. Den gamla vanliga hårknuten. Hennes allvarliga ögon.

Kursiven ”allt i upplösning” får sedan avsluta berättelsen. Bilden fungerar både som konstaterande och kommentar, den artikulerar romanens smärt- och slutpunkt i samma andetag. Sjukdomen uttrycker sjukdomen. Det gör riktigt ont att läsa.

Att låta stilen och formen gestalta sammanbrottet, att få upplösningen att uttrycka sig, det är effektfullt. Jag drar paralleller till Birgitta Trotzigs briljanta Sjukdomen (1972), vars gestaltning av psykiskt sammanbrott har en rad saker gemensamt med Jag är Hill. Vanföreställningarnas karaktär och sättet att arbeta med namn vittnar bland annat om hur en psykoanalytisk förståelse av psykiskt lidande (här ligger paranoia/psykos nära) kan omsätts i en litterär konstruktion. Bli till en roman.

Samtidigt är relationen mellan psykoanalys och skönlitteratur än mer komplex med sin interrelationalitet. Jag tänker bland annat på Sigmund Freuds fallstudie Psykoanalytiska iakttagelser om ett självbiografiskt beskrivet fall av paranoia – dementia paranoides, som beskriver analysen av den tyske hovrättspresidenten Daniel Paul Schreber. Fallstudien utgår från Schrebers minnesanteckningar Tänkvärdheter av en nervsjuk (1903), och liksom Freud arbetar Flensmarck med texter om Hill för att frammana Hill. Men medan Freud försöker diagnosticera författarens subjektivitet och lyssna till en röst i den polyfont schizofrena texten, accepterar och aktiverar Jag är Hill denna polyfoni. Flera subjekt är Hill. Det vidgar Flensmarcks livssampling. Och trots mina invändningar måste jag slutligen säga: Jag är Hill lyckas. Den är riktigt bra.   

Filip Lindberg

Kristofer Flensmarck: Jag är Hill.
Natur & Kultur, 2016.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.