Att njuta av hjälplösheten

av Petter Blomqvist

Petter Blomqvist tar oss ned på mattan för att förklara vad det är som får honom att låta andra män vrida hans kroppsdelar i positioner som naturen aldrig avsett två gånger i veckan.

Mina armar är så trötta att de börjar göra ont. Han vrider sig ur mitt grepp och griper tag i min krage med båda händerna. Desperat försöker jag trycka honom ifrån mig, försöker gräva in mina fötter mot hans höfter så att jag kan kasta honom av mig. Men han är för tung. Han trycker sitt knä mot min mage och håller mig nere, samtidigt som han gräver ett hårdare grepp om min krage, och jag känner hur hans armar pressas mot blodkärlen i min hals. Jag kämpar i emot i några sekunder, men det är för mycket och jag slår honom tre gånger på ryggen med min öppna handflata. Genast släpper han taget, och frågar om jag är okej. Jag kan inte göra annat än le och gratulera. Vi skakar hand och återgår genast till att försöka mörda varandra.

I det lilla kvava rummet som luktar svagt av svett pågår ungefär fem eller sex dödligt allvarliga kamper. Golvet är täckt av svarta och gula mattor och längs väggarna står hyllor med vattenflaskor och handdukar. På ena kortsidan hänger en spegel. Alltid då och då klappar någon av kämparna i mattan eller på sin motståndare för att signalera ”jag ger upp”. Ibland görs ett kort avbrott då man riskerar att krocka med någon av de andra duellanterna, eller slå huvudet i ett värmeelement.

Från Japan till Brasilien

För någon som inte är bekant med brasiliansk jiujitsu kan det hela verka en aning absurt. Om man inte förstår vad det är som händer kan det se ut som om två typer i pyjamas som rullar runt på golvet, men utövarna är egentligen inblandade i en otroligt teknisk kamp. Sporten liknar brottning, men i stället för att man försöker trycka sin motståndares axlar mot mattan, är målet att få sin motståndare att ge upp, antingen verbalt, eller genom att klappa tre gånger i mattan eller mot motståndaren. För att lyckas med att övermanna motståndaren försöker man försätta henom i diverse mer eller mindre smärtsamma lås eller strypgrepp. Om man tar i ordentligt kan man vrida axlar ur led eller göra motståndaren medvetslös av syrebrist. Men på en träning går det inte så brutalt till. När man kommer åt ett lås vrider man långsamt upp intensiteten tills ens motståndare säger stopp, vilket oftast sker långt innan någon skada är skedd. Och det är lika bra att lämna stoltheten hemma, för som nybörjare blir man tvungen att ge upp många gånger.

Joacim Bergman instruerar.

Joacim Bergman instruerar.

Kampsporten anpassades från traditionell japansk jujutsu och judo under början av 1900-talet av de brasilianska bröderna Carlos och Helio Gracie som sedan lärde ut konsten till sin familj. Målsättningen var att skapa en kampsport som var anpassad för självförsvar och som skulle fungera även om utövaren var lättare och inte lika stark som sin motståndare, med hjälp av teknik, balans och framförallt genom att se till att slagsmålet hamnar på marken.

Omvärlden fick upp ögonen för den brasilianska skolan under den första Ultimate Fighting Championship-turneringen 1993 i Colorado, en turnering där utövare av olika kampsporter möttes. Då var de enda reglerna att man inte fick bitas eller klösa i ögonen. Utövare från grenar som taekwondo, sumobrottning och boxning deltog. Brasiliansk jiujitsu representerades av Royce Gracie, Helio Gracies son. Royce var den lättaste deltagaren med sina 80 kilo, men vann turneringen efter att ha dominerat sina motståndare på mattan. Ultimate Fighting Championship, eller UFC, är i dag ett företag med miljardomsättning, och även om reglerna nu är betydligt fler och tydligare än 1993, finns det inte en enda fighter som inte tränar någon form av brasiliansk jiujitsu. Sporten fortsätter att utvecklas och det finns hundratals registrerade skolor världen över.

Skenet bedrar

Den här dagen sker kamperna på Combat Academy i Sörnäs. Vid ena väggen står instruktören Joacim Bergman och observerar. Han är den enda i rummet vars midja pryds av ett svart bälte. Då och då går han närmare någon av brottningsmatcherna och ger tips till den ena av deltagarna.

– Du har ena armen runt hans midja, så om du vrider dig på mage kan du komma loss och ta hans rygg, säger han till mig.

Om man är tillräckligt skicklig fungerar hans tips garanterat. Men för en nybörjare som jag är det ofta svårt att förstå precis hur man ska röra sig för att inte slösa energi och bara hjälpa sin motståndare genom att trötta ut sig själv. Det har varit den viktigaste lektionen hittills för mig: ingen panik! Men det är lättare sagt än gjort när någon som är både starkare och mer erfaren försöker strypa en, men man klarar enkelt av mer än man först kan tro när man andas lugnt och sansat och använder huvudet.

Bergman ser vid första ögonkastet inte ut som en farlig fighter. Han rör sig en aning stelt, båda knäna och ena axeln är inlindade och när han byter om i omklädningsrummet ser man ett flertal ärr från operationer på ben och bröstkorg. Det hela vittnar om en kropp som har varit med om tuffa träningar och tävlingar. Men illusionen rasar fullständigt så fort man brottas med honom. Trots att han inte ser särskilt muskulös ut är han stark som en oxe. Trots att han verkar lite stel och sliten i omklädningsrummet är han otroligt smidig och snabb och mjuk i alla rörelser på mattan. Han verkar knappt försöka när han enkelt knycklar ihop mig till en prydlig rosett, trots att jag kämpar emot så gott jag kan.    

Mattekniken är A och O i brasiliansk jujutsu.

Mattekniken är A och O i brasiliansk jujutsu.

Som att drunkna

Det finns inget som kan förbereda en för hur hjälplös man verkligen är när man brottas med någon som är erfaren i jiujitsu. En vanlig liknelse är att det är som att drunkna. Om man inte kan simma spelar det ingen roll hur mycket man kämpar, sparkar och viftar. Det enda som händer är att man tröttar ut sig själv snabbare. Den väsentliga skillnaden är att när du väl drunknat får du veta varför det gick som det gick.

– Se till att du inte håller ut armbågen när jag är i den här positionen, då öppnar du upp dig för det här låset, säger min motståndare.

– Nämen såklart … varför tänkte jag inte på det? Tack!

Sedan hoppar man direkt ner i vattnet på nytt och får drunkna igen och igen på nya och kreativa sätt, men framförallt, lära sig att simma. Igen och igen och igen.

Att bli bra tar ändå ganska länge. Precis som många andra kampsporter har brasiliansk jiujitsu bälten som symboliserar ens kunskap, med svart som den högsta nivån. Att få ett svart bälte tar i allmänhet minst 10 år, och utövare har mycket stor respekt för systemet. Det är sällan någon som inte förtjänar en viss grad uppnår den, eftersom sparrande, eller övningskamper, hör till en av de centrala delarna av sporten. Eftersom man inte tränar slag eller sparkar som lätt kan leda till skador betyder det att man kan ta i nästan till 100 procent när man sparrar. Mattan ljuger inte och det blir genast tydligt vem som verkligen är bättre.

Mot slutet av det tre timmar långa träningspasset börjar tröttheten verkligen att sätta in. Hela kroppen skriker att det nu är dags för en paus, och inombords svär jag rejält över att luftkonditioneringen inte är bättre i det lilla rummet. Jag tömmer min vattenflaska för tredje gången, torkar svetten ur pannan och kisar mot klockan som är lite för långt borta för att jag ska kunna se den utan mina glasögon.

Bergman verkar inte bry sig om min eller de andras trötthet.

– Kom igen, ny partner och så kör vi fem minuter till! Skynda, skynda, svetten torkar, klockan går!

Jag suckar, men kan inte låta bli att le. Långsamt stiger jag upp, lägger in tandskyddet i munnen och rättar till bältet. Jag tittar runt i salen och ser en kille som jag inte brottats med än idag. Våra blickar möts och vi nickar båda bekräftande. Vi går till en ledig del av mattan, och jag förbereder mig på att försöka ignorera mina värkande muskler i åtminstone fem minuter till.

Text: Petter Blomqvist
Foto: Janne Pappila

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.