Minna Lindebergs och Jenny Lucanders bilderbok Vildare, värre, Smilodon är en vild och otämjbar berättelse med vänskap som ett centralt motiv. I lekskolemiljön befinner sig Karin Bergström och Annok Sarri, men det är ingen lätt miljö att befinna sig i när en vill leka lejon ifred. Annok blir arg och en spegel går sönder, varpå hon hamnar ensam och gråtande på en gunga under uppsikt av en ung kvinna som hellre tittar på sin telefon än fullgör sin arbetsuppgift i egenskap av lekskolepersonal. Annok Sarri passar inte in i lekismiljön med sin ilska, medan berättarjaget Karin är lugnare och försiktigare än sin kompis. Flickornas olikheter stärker möjligtvis deras vänskap, och inte ens avstånd kan förstöra den. Stereotypiska flickroller utmanas och skildringen av deras vänskap känns långtifrån tråkig. Lindebergs textskildring är avskalad, med korta meningar som förmedlar det viktigaste: ”Det är på lekis. Det är Annok Sarri och jag. Vi leker lejon i bur”.
Lucanders illustrationer kontrasterar texten med sina färgexplosioner i blandteknik. Helhetsmässigt påminner bildvärlden om den i Dröm om drakar (2015) som var ett samarbete med Sanna Tahvanainen, men i Vildare, värre Smilodon förs bildberättandet ett steg längre både färg- och detaljmässigt. Illustrationerna innehåller detaljer från en samtida finlandssvensk vardag, exempelvis ligger tidskriften Astra på bordet hemma hos Karin. Ingenting är tillrättalagt i medelklassanda, utan en haltande rosahårig mamma skildras i sitt ostädade hem. Lucander är inte rädd för att låta den lite fula vardagsrealismen med skräppåsar i hörnen synas, vilket känns ytterst fräscht. Vardagsrealismen utmanas däremot när skådeplatsen blir lekens fantasilandskap, när Karin och Annok leker lejon är det växlighet, djur och hav i bakgrunden istället för lekis- eller hemmamiljö. Realismen bryts också då skildringar av forntida djur tar vid.
Smilodon beskrivs för att visa hur ett djur som går på jordens yta plötsligt kan försvinna. Jagberättaren fascineras av att alla har varit forntida djur. ”Ingenting kan någonsin försvinna helt och hållet”, hävdar texten, vilket samtidigt blir en beskrivning av vänskapen. Vildare, värre, Smilodon är ingen lättillgänglig berättelse, ens för en vuxen. Första intrycket är medryckande men spretigt, och det finns utrymme för olika tolkningar. Spretigheten håller i sig genom flera läsningar, men boken sticker ändå ut från bilderboksutgivningen på ett positivt sätt i och med att den motsätter sig tillrättalagda läsningar. Redan omslaget med uppochnedvända flickor i en rymd med marsvin och en sabeltandad tiger vittnar om att det är en annorlunda läsupplevelse som döljer sig mellan pärmarna. Boken skildrar olikheter, kontinuitet och vänskap på sitt eget unika sätt. Bilderna övergår sömlöst från realism till fantasi, vilket gör helheten spännande. Vildare, värre, Smilodon är definitivt vildare än det mesta i bilderboksväg.
Janina Öberg
Minna Lindeberg (text), Jenny Lucander (illustrationer): Vildare, värre, Smilodon. Förlaget, 2016.