Det är sjuttiotal och i det lilla samhället Death Valley Junction dansar ballerinan Marta Becket ensam på sin egen teater, Amargosa Opera House. Eftersom tillgången på publik är dålig ute i öknen målar hon besökarna på väggarna. Och sedan fortsätter hon dansa, för den målade publiken, men mest av allt för sig själv.
I Åbo drömmer de oskiljaktiga vännerna Miranda och Amanda orkesterdrömmar. Mellan föreläsningarna vid Universitetet hyllar de eskapismen och konsten, skriver manifest och dricker vin. I längtan bort från allt det vanliga och trista smider de magnifika planer för sig själva och sina medmänniskor, som Göran Rosenström, en åldrande man som kanske har börjat tappa minnet.
Ylva Pereras debut är inspirerad av den amerikanska balettdansösen Marta Becket, som är något av romanens symbolfigur. Hon förblir så onåbar som hon verkar vid första anblicken − en ensam ballerina på en scen. Perera låter henne till största delen stanna i den drömska bubblan. På något sätt ger det henne mest rättvisa, men jag tror det även är av respekt för den verkliga personen. Såvitt jag förstår, är Marta Becket idag nittiotvå år. Hon höll sin sista föreställning på Amargosa Opera House år 2012.
Om man använder sig av en intressant historisk person som inspiration till fiktion gäller det att hålla sig ifrån exotisering och skimmer. Det innebär i detta fall en utmaning, för det är mycket svårt att inte bli att bli uppslukad av Marta Beckets liv. Perera gör rätt i att låta Marta dansa i bakgrunden och istället beskriva personerna runtomkring henne: de som fascineras och de som föraktar henne, de som beundrar henne och de som ignorerar henne. Det lilla samhällets blandat skeptiska inställning till Marta räddar henne undan skimret. Miranda och Amanda är istället de som ser upp till henne: de ramlar över en dokumentär om hennes liv och beslutar sig för att göra henne till sin husgud.
En av Pereras inspirationskällor är med all säkerhet den svenska författaren Sara Stridsberg. Dels för textens uppbyggnad med korta, väl utmejslade scener och en prosa med drag av dramatik, men framförallt för viljan att skriva om skeva kvinnor i nittionhundratalets USA som på något vis bryter sig loss från drömmen om det perfekta. Men Marta Becket är inte det enda exemplet på en sådan kvinna i Dödsdalsdansösen. Den kanske intressantaste är Elaine: en arg, begåvad och nästan vuxen kvinnan som stannar kvar i Death Valley för att rädda sin destruktiva mor och sina småsyskon. Jag hade gärna läst en hel roman om henne.
För Marta Becket är skapandet i sig viktigare än att kommunicera sina verk till omvärlden. Det är l’art pour l’art och det ensamma skapande geniet, hopplöst ur tiden. Det kan vara världsfrånvänt, men det kan också vara fantastiskt.
Mirandas drömmar om konsten visar sig däremot fallera när Amanda inte längre är där för att dela dem med henne. Perera väver snyggt och oväntat ihop sjuttiotalets Death Valley Junction med dagens Åbo på ett idémässigt plan: går det att leva i sina drömmar? Är det i så fall värt det, även man är helt ensam om dem?
Elin Rosén
Ylva Perera: Dödsdalsdansösen [handbok för ökenresenärer]. Vilda Förlag, 2016.