Vrede, vemod och värme

av Zinaida Lindén

Ken Loach går till botten med nyfattigdom och förnedring.

Somliga har försökt avfärda Guldpalmsvinnaren I, Daniel Blake som orealistisk. Tyvärr är den inte det. Daniel (ståuppkomikern Dave Johns) är en 59-årig änkling i Newcastle som drabbats av en hjärtattack. Enligt läkarna är han för sjuk för att jobba, men enlighet myndigheterna är han för frisk för att vara hemma, så han blir utan sjukpenning. För att få bidrag måste han vara en aktiv arbetssökande. Den händige Daniel klarar av allt utom datorer, men det är via dator man förväntas söka jobb och bidrag.

På myndighetskontoret blir Daniel jämt tillrättavisad av en socialsekreterare (Sharon Percy) – tänk Syster Ratched i Gökboet. Men skam den som ger sig. ”De valde fel offer. Jag ger inte upp”, säger han.

På en CV-kurs undervisas den gamle snickaren i konsten att marknadsföra sina färdigheter. Men den som väntar sig att Daniel ska gå och lära sig datorer så att filmen blir en succésaga i stil med Ken Loachs The Angel’s Share gör det förgäves. Inte heller tar den desperate medborgaren till våld som bankrånaren i Aki Kaurismäkis Mannen utan minne.

Samtidigt som Daniel försöker överlista byråkratin med sunt bondförnuft hjälper han en tvåbarnsmor (Hayley Squires) som skickats till Newcastle från sin hemstad London: det är för dyrt för socialen att ha fattiga där. Hålen i det brittiska skyddsnätet är stora. I funktionärernas ögon har människor blivit siffror, i stället för medborgare. I en episod lyckas Daniel med att fylla i ett formulär på internet, men kännetecknande nog glömmer han att kryssa för i paragrafen ”är ni brittisk medborgare?”

Den åttioårige Loach är i toppform och argare än någonsin. Filmen är hans ”j’accuse”-brev till varenda politiker. Charles Dickens skugga anas i bakgrunden. I, Daniel Blake både krossar och vinner våra hjärtan. Bortsett från det politiska patoset finns här en ömsint skildring av vänskap mellan en äldre man och en ung kvinna, lika överraskande som i Johan Klings arbetslöshetsdrama Darling.        

Loach och hans manusförfattare Paul Laverty lyfter fram något så udda i dagens filmkonst som arbete. Daniel är i ekonomiskt trångmål, ändå vägrar han att sälja sina verktyg. Här är yrke inte bara något som är till för att karaktärisera en rollfigur, utan något som faktiskt styr tillvaron.

Tekniskt sett för filmen tankarna till ett TV-drama. En enda skicklig panorering över ett regnigt men storslaget Newcastle påminner om att det ju finns ett annat England än ogästvänliga kontor och sunkiga lägenheter.

Stort hjärta och välvilja i all ära, men i sina tidigare filmer lät Loach och Laverty sina huvudpersoner fundera över sin situation (till exempel i Looking for Eric). Här gör de inte det – en bit jag verkligen saknar. Annars är Loachs Guldpalm – hans andra efter The Wind That Shakes the Barley (2006) – mer än välförtjänt. The Guardian kallar I, Daniel Blake för ett stridsrop för de fördrivna.

Zinaida Lindén

I, Daniel Blake. Regi: Ken Loach.
Manus: Paul Laverty. Foto: Robbie
Ryan. I huvudrollerna: Dave Johns, Hayley Squires, Sharon Percy.
Storbritannien, 2016.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.