Kvällen den 13 november 2015 slås den franske journalisten Antoine Leiris liv i spillror. Han är hemma och tar hand om sin några år gamle son Melvil, medan hans fru är ute på en rockkonsert. Under kvällen stormar terrorister som svurit trohet till IS konsertlokalen Bataclan i Paris och mördar hans fru och 88 andra offer. Mitt hat får ni inte är hans skildring av de första, förstummade dagarna och veckorna efter att katastrofen som drabbat hans unga familj.
Melvil blir Antoines förankring till livets fortgång. Även om han tillåter sig att sörja och drömma blir den lille sonens fortsatta praktiska och emotionella dagsbehov en röd tråd som hjälper Antoine att inte tappa bort sig i smärtans landskap. Risken finns: ibland får hans sätt att beskriva omvärlden drag av den djupa sorgens apatiska, inåtvända känslokyla. Men denna avhumanisering av dem som inte kan förstå och dela hans smärta (läs: alla) sträcker sig aldrig till barnet.
Också i den avgrundsdjupaste misären andas hans beskrivningar av barnet en kärlek och till och med entusiasm som väcker hopp om en psykisk läkningsprocess. Melvil är för liten för att förstå vad som hänt, förutom genom en instinktiv, växande oro ju längre han är utan att få träffa sin mor, en oro som ändå inte tränger sig framför hans andra basbehov som hos en vuxen. Precis som han måste tvinga sig ur sin fysiska förlamning för att värma maten och bada sitt barn, tvingas Antoine också gradvis leta sig ut ur sin emotionella apati. Först måste han tvinga sig själv att hålla god min och leka med Melvil mellan gråtattackerna, men sedan förvandlas leken gradvis från ännu en vardagsplikt till ett sätt att lära sig leva med smärtan.
Leiris är journalist, och boken är en fortsättning på det öppna brev till gärningsmännen som han skrev och publicerade på Facebook tre dagar efter attacken. Det politiska budskapet är ofta upprepat: Paris, Frankrikes och Europas kamp mot terroristerna kommer att föras och vinnas genom trofasthet mot våra egna ideal: ”Mitt hat får ni inte […] I hela sitt liv kommer denna lilla pojke att göra er förnär eftersom han är lycklig och fri.” I dagens politiska klimat, där terroristernas propagandakampanjer och blodbad redan börjat få den önskvärda effekten genom hårdnade politiska attityder och ökande rädsla och hat över praktiskt taget hela världen, och inte minst i Frankrike där Marine Le Pens fascister glada och hoppfulla går till presidentval 2017, kan man bara innerligen hoppas att Leiris får rätt.
Den personliga berättelsen är mycket mer hoppfull. Boken beskriver en sorg så djup att den, trots sin korthet och snabblästhet, kan definiera läsarens sinnestillstånd för en oproportionerligt lång tid, men också visa en väg tillbaka till livet. Leiris språk i Thomas Anderssons översättning är lätt att ta till sig, poetiskt utan att bli banalt eller uppskruvat.
Berättelsen om den personliga läkningsprocessen kan aldrig bli helt lycklig: sorgen är för färskt närvarande. Men i en sargad värld som reagerar på sina smärtor på mycket destruktivare och sorligare sätt inger den trots allt en smula tröst. Om Antoine kan hitta tillbaka till ljuset för att kämpa för en lyckligare framtid för sin son, kanske också mänskligheten kan hitta något positivt att hålla mörkret borta för.
Otto Ekman
Antoine Leiris: Mitt hat får ni inte.
Atlantis, 2016. Översättning: Thomas
Andersson.
