Larsmo förklarar krig mot flygekorren

av Nalle Valtiala

Magnus Östmans artikel ”Allt sämre för flygekorren” (Finlands Natur 4/2016) är ingen trevlig läsning, varken för makteliten i Larsmo eller för mig. Orsakerna är visserligen inte desamma. För egen del är jag alltmer bekymrad över de krympande grönområdena i kommunen i allmänhet och det minskande flygekorrbeståndet i synnerhet. Larsmos maktelit – med kommundirektör Gun Kapténs i spetsen – är eller borde vara förnärmad över att i Östmans artikel stämplas som miljömarodörer. En beskyllning som visserligen inte sägs ut direkt. Det räcker gott med nakna fakta.

Nakna fakta är att livsmiljön för flygekorrstammen i Larsmos skogar minskat från närmare 800 hektar 1994 till under 300 hektar idag. En nedgång som i stort sett motsvarar giraffens avveckling i Afrika – för att gripa till en aktuell parallell. En avgörande faktor för vardera arten är det krympande livsrummet; för giraffens del tillkommer en florerande tjuvjakt. Flygekorren torde sällan vara mål för jägares kulor, officiellt skyddas den av fridlysning och EU:s habitatdirektiv gällande förstörelse av platser där den rastar och förökar sig. Trots detta har alltså livsrummet i Larsmo krympt katastrofalt för denna art, i första hand beroende på att de privata flygekorrskogarna avverkats till närmare hundra procent. Av allt att döma utan någon påföljd.

Biter inte direktivet? Nej, det biter inte, lika litet som Larsmos egen miljönämnds förslag till skyddsplan för flygekorren, inlämnat 2010. Styrkt av vetskapen om sin makt lämnade Larsmo kommun (enligt miljöexperten Ralf Wistbacka, som citeras i Östmans artikel) samma år in en anmälan om skogsavverkning på ett fyra hektar stort område.  Ett av de viktigaste återstående områdena för flygekorrar, vilket Närings-, trafik- och miljöcentralens inventerare grundligt missat. Naturskyddsförbundets österbottniska distrikt besvärade sig mot beslutet, som gick vidare till Högsta förvaltningsdomstolen.  Men innan HFD hunnit fatta sitt beslut lät kommunen kalhugga skogen 2012-2013. ”NTN-centralen polisanmälde kommunen, men åklagaren valde att inte väcka åtal”, skriver Östman.

Hur är detta möjligt? I danskan finns ett belysande uttryck: De små tyve hænger man op, de store lader man løbe. Fallet Larsmo bekräftar iakttagelsen: den ena myndigheten sanktionerar den andra myndighetens lagstridiga förfarande. På kommunal nivå är ett brott inte ett brott, på sin höjd en kreativ tolkning av gällande bestämmelser. Närhelst det gynnar verksamheten åberopar man ändå gärna lagens bokstav, som då ovan nämnda distrikt besvärade sig till Vasa förvaltningsdomstol i fråga om ett annat område med flygekorre, den största kvarstående äldre granskogen i nordvästra Larsmo. Också där hade NTM-centralen missat noga taget ett dussin boträd för flygekorre – på en areal dessvärre redan tidigare splittrad i alltför små enheter. Men enligt den nya skogslagen går det inte längre att besvära sig mot avgränsningsbeslut.

Vems ärenden går NTM-centralen? Vem gynnas av den nya skogslagen? Vem gynnas av de radikala minskningar av miljöskyddets resurser som åstadkommits av vår nuvarande regering? Inte flygekorren. Risk finns att denna art, trots allt tänkbart skydd i vältaliga paragrafer, kommer att vara utrotad i Larsmo före 2020. Så bedömer Wistbacka. Lika illa kan det gå i grannkommunen Jakobstad. Där förbereds nu en egen miljökatastrof: exploateringen av Fårholmen. Kommunen har ritat in ett småhusområde i stadens största enhetliga naturskog, med en betydande flygekorrpopulation. Detta med NTM-centralens goda minne. Jakobstadsnejdens Natur har inlämnat besvär. Hur tror ni det kommer att gå? I Finland har flygekorren minskat med 23 procent under det senaste decenniet. Giraffen har minskat med 40 procent på 30 år. Allt fler arter närmar sig ättestupan. Javanoshörningen, bergsgorillan, sumatratigern, karettsköldpaddan, amurleoparden och många fler.  För att travestera Stanislaw Jerzy Lec, den polske aforistikern: Någonting är ruttet i kommunen Larsmo. Herregud, vad stort Larsmo är.

Nalle Valtiala

1 kommentar

Ernst Mecke 18 februari, 2017 - 21:08

Yes, it is certainly a sad story, but not unfamiliar. It happens also in Germany that local authorities are (rather obviously) following the logic that, if something worth protecting threatens to disturb somebody’s business interest, it is ”best” to take fast action and make sure that there is not any more anything left which would be worth protecting. It is also my guess that we shall soon hear much more of that type from the USA …

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.