Joel Backström.
Det betyder inte att Mor Kurage är naiv beträffande kriget, i den meningen man vanligen ger ordet. Hon tror definitivt inte på Segern, hon vet att både fältherrarnas segrar och nederlag brukar stå vanligt folk ungefär lika dyrt; dör och svälter gör man oavsett, på båda sidor. Hon har genomskådat all patriotisk idealism; hon vet att ”när det talas om stora dygder, då är det alltid något ruttet”, och hon fnyser åt föreställningen att kriget förädlar för att det förenar oss i en gemensam högre strävan (tänk på vår egen mytomspunna vinterkrigsanda!). Mor Kurage är inte naiv, hon är cynisk. Men cynism är, dessvärre, bara en högre form av naivitet, bara ett nytt självbedrägeri.
Naivt folk tror – det vill säga: de har varit så upptagna av att göra som man ”ska” att de aldrig vågat betvivla – fältprästen eller mullan när han säger att kriget förs till Guds ära, eller presidenten när han säger att våra bomber fälls för Demokratin. Cynikern förstår att det bara är båg. De ”samvetsgranna” av den naiva sorten, såsom Kurages ena son, tror att regler finns till för att följas och att inget ont kan ske den som följer dem, krig eller inte. Cynikern vet att det inte är så och att makthavarnas besticklighet ofta är ens bästa hopp: ”Så länge mutor finns ges det milda domar och till och med den oskyldige kan bli frigiven”. Problemet med cynikerns klarsyn är att den inte ändrar på någonting. Man tror inte på vad fältprästen säger, men gör som han säger: går ut i kriget. Och vad spelar det då för roll att man ”inte tror” på det? (I pjäsen tror för övrigt ingen mindre på fältprästen än fältprästen själv.) Och på samma sätt med mutorna; besticklighet underminerar inte regelsystemet utan stärker det i själva verket, för mutspelets förutsättning är att båda parter konsekvent låtsas att reglerna gäller. Cynikerns beredskap att fortsätta spela med i ett spel hen vet är ruttet – det må handla om krig eller fredstida geschäft – håller alltså spelet igång lika säkert som om cynikerna var de blåögdaste idealister.
Cynikern Mor Kurage vill inte se, även om Brecht ställvis visar henne på randen till insikt om sin egen aktiva roll i det som sker: att kriget består bara för att det (bland annat) finns krigskrämare som hon, och att hennes barns öde alldeles konkret beseglas av hennes egen besatthet av vad det lönar sig att göra. Det är inte trots, utan på grund av, sitt ständiga räknande som hon förlorar allt. Den andra sidan av detta cyniska självbedrägeri är tendensen att framställa sin egen feghet och brist på engagemang, det att man själv inte tänker riskera någonting för rättvisa och medmänsklighet, som en klarsynt insikt om ”hurdana människor är”. Men också här visar Brecht oss scener – till exempel den med den unge indignerade soldaten – där Mor Kurage står och väger, tvekar på insiktens knivsegg.
Mor Kurage är alltså inget oskyldigt offer, ingen liten människa som hjälplöst dragits in i krigets grottekvarn. Men ett offer är hon, modern som förlorar sina barn, och hennes historia är hjärtslitande. En av de destruktiva tankefigurer som Brecht vill få oss att se är just vår vilja att dela upp världen i skyldiga och oskyldiga. Offren begråter vi medlidsamt, gärningsmännen fördömer vi skoningslöst; bådadera lika entusiastiskt, för båda gångerna står vi själva på oskuldens sida, naturligtvis. Krigspropagandan är en extrem form av den här allmänna tendensen till självbedrägeri. Och genomskådar vi självbedrägeriet i vår moralistiska ritual, drar vi vanligen cynikerns lika idiotiska slutsats: att vi alla är lika goda kålsupare och att det är meningslöst att alls tala om gott och ont. Men det viktiga vore istället att se var det goda och det onda sitter, på vilket sätt en människa – Mor Kurage eller du själv – är gärningsman och på vilket sätt offer, och hur det ena kan leda till det andra. De tragedier vi bör begrunda, menar Brecht, är inte de där det går en människa illa och ingen utväg fanns, utan de där det går henne illa fast det fanns en utväg; den hon inte ville ta.
Finns det något hopp i hopplösheten? Hoppet ligger i att sluta sätta sitt hopp till det hopplösa. Världen ser ut som den gör för att vi, liksom Mor Kurage, ständigt sätter vårt hopp till det som egentligen är helt hopplöst: till att kriget ska skapa fred eller att teknologi och tillväxt ska frälsa oss från vår misstro mot varandra och oss själva, till exempel. I pjäsen är Kurages stumma dotter Kattrin den enda som till sist vågar släppa hoppet om det hopplösa. Hon, den mest hjälplösa av alla, är till slut den som genom sitt trummande räddar människorna i staden undan en massaker. Världsligt taget föreföll hennes handling alldeles hopplös och vansinnig, men det är den som väcker den sovande staden. Och vad betyder det här och nu, för dig och mig? Att ställa den frågan – ställa den, inte bara skriva eller läsa den – det är vad stycket vill lära oss.
Texten skrevs ursprungligen för programbladet till uppsättningen av Bertolt Brechts Mor Kurage och hennes barn på Wasa Teater, i regi av Ulrika Bengts (premiär 23.9.2016). Pjäsen spelas tyvärr inte längre, men problematiken Brecht behandlar blir vi inte av med.
Joel Backström
är filosof
Foto: Frank A. Unger
