Ferrante och vår ojämlika tid

av Göran Greider

Göran Greider.

Jag tror inte att det är en slump att en av västvärldens största romansuccéer på senare år är Elena Ferrantes Neapelsvit. När jag läste de tre första delarna var det som om en virvelvind av känslor grep tag i mig. Jag har i olika recensioner hävdat att sättet hon berättar på i grunden är melodramatiskt. ”Melodram” är knappast ett ord med hög status i romantraditionen eftersom det förknippas med tårdrypande historier om hjältar och hjältinnor. Men det mest utmärkande i melodramen är i själva verket något helt annat: att de lägsta skikten i samhället träder i direkt kontakt med de översta.

Hos Charles Dickens återfinns det melodramatiska: Oliver Twist växer upp på fattighuset, hamnar hos kriminella, men tas till slut hand om av en välbeställd familj och får till och med veta att han ska ärva en stor förmögenhet. De understa rör vid de översta. Eller ta Victor Hugos stora roman Samhällets olycksbarn. De flesta av oss har kanske bara läst den i de förkortade versionerna, och minns den som en gripande men lättviktig ungdomsbok. Men i originalet möter läsaren en nästan gränslös essäistisk romankonst, full av politisk filosofi, analyser av Parisdialekter, skildringar av revolutionära ögonblick på Paris gator. Berättelsen om straffången Jean Valjean som mot alla odds blir en god människa och tar sig upp i samhället, hela tiden jagad av sitt förflutna, fångar melodramens kärna: det lägsta rör vid det högsta.

Sådana romaner från artonhundratalets värld förmådde spegla de groteska klassklyftor som växte fram i den nyss frisläppta kapitalismens epok. De kastade ett moraliskt ljus över nedtrampat människovärde och lovade att något stort ryms i varje människa.

Jag tycker jag ser just det i Ferrantes romansvit. Den fattiga uppväxten i Neapel visar sig rymma två fantastiska väninnor. Den ena av dem, Elena, gör en lång och besvärlig klassresa medan den andra, Lila, trots sin hyperbegåvning länge blir kvar i den fattiga världen, bland arbetare, maffiastrukturer, milsdjupa patriarkala värderingar. Lila framstår på många sätt som en närapå osannolik figur, en gåta, men det är oftast hon som driver historien framåt. Genom sin klassresa kommer Elena i kontakt med Italiens finaste familjer och med akademisk studentvänster – samtidigt som hon behåller sina smärtsamma band med uppväxten. Och hela det italienska samhället blir synligt, fläks upp, från botten till toppen.

Att Ferrantes romaner är så oerhört lästa har i första hand litterära orsaker. Men jag tror också att denna romansuccé speglar ett behov som idag är allt starkare: gestaltningar av de bisarra klyftor som präglar västvärlden. För Sveriges del ser vi det i det enkla faktum att antalet miljardärer aldrig varit lika stort – samtidigt som fattigdomen i utsatta områden blir allt mer påtaglig. Den melodramatiska fantasin är i dag nästan det enda som kan föra samman de sociala världar som allt mer skiljs åt.

Melodramen uppvisar också intressanta likheter med det som vi kallar politisk populism: i båda fallen är det inte ”realismen”, ”pragmatismen” eller statistiken som betyder något för att förstå världen – utan de moraliska känslorna.

Själv är jag en förespråkare för mer av vänsterpopulismen i politiken. Det finns höger och vänster i populismen, lika mycket som i melodramen.

Göran Greider
är författare och redaktör för Dala-Demokraten
Foto: EFE/BRITISH WAR OFFICE

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.