Bilderboken som genre är en lekplats där de flesta gränser för vad som kan skildras redan har passerats, men Alla bubblor brister vidgar ytterligare gränserna för genren, anser Janina Öberg.
Jag lät honom komma in till mig. Jag lät honom komma in i mig. Jag lät honom komma i mig.
Så låter den avskalade och explicita texten i Jolin Slottes och Nina Albrechts samarbete Alla bubblor brister, som bär undertiteln ”En prosalyrisk berättelse” och är en bilderbok för vuxna, illustrerad prosapoesi, eller en typ av grafisk roman. Jag läser ordlekarna som poesi, men då bildspråket rent visuellt uttrycks i bild håller jag samtidigt en bilderbok i handen. Som Mia Österlund skriver i sin recension i Hufvudstadsbladet 21.3.2017, befinner sig Alla bubblor brister någonstans i gränslandet mellan just grafisk roman, bilderbok och prosalyrisk berättelse. Boken är en lockande helhet och jag finner det uppfriskande att det är just det lilla förlaget Marginal som har gett ut den.
Kroppslig och kletig vardagsrealism
Då Alla bubblor brister presenterades för mig som en bilderbok för vuxna, insåg jag att jag inte visste vad jag kunde förvänta mig. Vad innebär en bilderbok för vuxna, och vad skiljer en bilderbok för vuxna från en bilderbok i allmänhet? Jag tänkte först på crossoverlitteratur, det vill säga barn- och ungdomslitteratur som även läses av vuxna. Jag tänkte också på min egen kärlek för bilderböcker och att det ofta finns ett dubbelt tilltal i dem, då jag som vuxen läsare uppfattar och fäster mig vid sådant som inte är relevant eller ens urskiljbart för den yngre läsaren.
En närmare blick på Alla bubblor brister visar att det inte rör sig om fenomenet crossover och det finns inte ett dubbelt tilltal i bemärkelsen ovan. Läsaren möts av ett grått Berghäll, tobaksfimpar, ölstop, sex och depression. När jag läser boken på bilderboksavdelningen på biblioteket vill jag dölja bilden på ölstopet för barnen som äter mellanmål. Den i bilderböcker ofta förekommande vardagsrealistiska dagismiljön är utbytt till ölterassen och lägenheten där huvudpersonen har sex. Nina Albrecht målar med sina illustrationer upp en levande bild av huvudstadsvardagen, samtidigt som också känslor och kropp skildras ingående. Det yttre landskapet som består av stadsvyer pareras alltså skickligt av kroppslighet och minnen.
Titeln syftar på huvudpersonens barndomsminne som involverar rosa tuggummi. Tuggummits rosa färg och kletighet representerar samtidigt bokens kärlekshistoria, i vilken många läsare kan finna bekanta drag från sitt eget liv. En ny person dyker upp i huvudpersonens liv med en rosa cykel och en omtumlande relation får sin början.
Det heteronormativa scenariot med en ung kvinna som saknar kärlek och är mera investerad i förhållandet än mannen är nästan äcklande bekant, men Slotte och Albrecht låter inte historien berättas utan att ett slags feministiskt omförhandlande kan läsas in. Trots en fascinerande upplösning är intrigen ändå inte det som gör boken läsvärd, vilket det finns en syftning till redan i den inledande meningen: ”Det finns inte så mycket att berätta”.
Illustrationernas färgskala fångar läsarens intresse med skiftningar från mörka färger som grått, brunt och svart till pastellfärger, och detaljerade bilder av exempelvis händer blandas med mera abstrakta uppslag. Det finns rörelse i boken, som gör att händelseförloppet kan upplevas med en intensitet som påminner om intensiteten när en förälskelse drabbar en själv. Också Slottes berättande är starkt med en variation i rytmen som håller kvar läsarens intresse. Ibland är meningarna längre, medan de ibland bara består av nästan onomatopoetiska ord som på en gång är explicita och leker med typiska inslag från barnlitteratur:
”STÖT och PRESS och BUFF och PUFF och KNUFF och KNULL […]”.
Bilderboken som konstverk
Författaren Gro Dahle skriver i antologin En fanfar för bilderboken (2013) att bilderboken är en lekplats, där de flesta gränser för vad som kan skildras redan har passerats. Alla bubblor brister behandlar och rentav omförhandlar på ett experimentellt sätt utsattheten i en ung människas liv. Utsatthet och depression och andra ämnen som uppfattas som svåra är heller inte reserverade vuxenlitteraturen. Exempelvis årets vinnare av litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne, Wolf Erlbruch, är ett typiskt exempel på en bilderboksskapare som snarare än att skapa böcker för barn använder sig av bilderboksmediet för att diskutera olika livsfrågor, såsom döden.
Samtidigt behandlas dessa frågor ändå på sätt som också barn kan ta del av, och det är tydligt att han skapar allåldersböcker och inte bilderböcker för vuxna. Alla bubblor brister är inte besläktad med Erlbruchs böcker på särskilt många andra plan än att det finns bilder i den. Det är inte temat i sig som gör den till en vuxenbok, utan det är det sätt på vilket det läggs fram. Det är språket i utdragen ovan och det är de realistiska bilderna av cigaretter som förekommer på flera uppslag. Det är den underbart opolerade vardagen i Berghäll.
Gestaltande konstart
Slotte och Albrecht vill inte bara berätta en historia om hur det är att vara ung i Helsingfors, utan de vill visa, beröra och dra in läsaren i miljöerna, få läsaren att känna det som huvudpersonen känner. Deras förtrogenhet med olika genrer och konstformer behöver knappast ifrågasättas. Jolin Slotte har redan tidigare skrivit en kärleksskildring som utspelar sig i huvudstadsmiljö i och med romanen Närhelst hon kommer (2014). Hon har förutom romaner även publicerat poesi samt omarbetat böcker till lättläst form. Nina Albrecht har gett ut den politiska pysselboken Vardagsvingar och klasskalas (2014) tillsammans med Fredrika Biström, medan konstnärskapet omfattar allt från måleri och serieteckning till animation.
Litteraturvetaren Ulla Rhedin beskrev redan för 25 år sedan i sin avhandling Bilderboken – På väg mot en teori (1992) bilderboken som ett estetiskt verk som hör samman med de gestaltande konstarterna. Bilderboken som en konstform som experimenterar med form och stil och berättar något om sin samtid passar som beskrivning in på Slotte och Albrechts bok. Den är ett konstverk, skapat av två konstnärer i ett samarbete som för mig ter sig sömlöst.
Min uppfattning om bilderboken som ett medium som är till för alla revideras, då jag står inför en bilderbok som inte lämpar sig för barn. Anna Höglunds bilderbok Om detta talar man endast med kaniner (2013) är ett exempel på en annan bilderbok som i huvudsak riktar sig till äldre läsare. Huvudpersonen i boken är tretton år och känner sig avvikande, vilket syns i bilden genom att hen är tecknad som en kanin, medan de andra karaktärerna är människor. I boken får det, liksom i Albrecht och Slottes bok, också vara kletigt på specifika sätt som inte hör till barnvärlden. Ett exempel är finnen som huvudpersonen klämmer framför spegeln.
Som medium är bilderboken till för alla men böcker som Om detta talar man endast med kaniner samt Alla bubblor brister tydliggör att varje enskild bok inte är en allåldersbok. Böckerna frigör bilderboken ytterligare från barnlitteraturen och lyfter fram den som ett mångsidigt medium. Alla bubblor brister är ett väl sammansatt konstverk som spränger gränser för vad en finlandssvensk bilderbok eller ett prosapoetiskt verk kan innebära.
Text Janina Öberg
Bild Nina Albrecht
Jolin Slotte (text), Nina Albrecht (bild): Alla bubblor brister — en prosalyrisk berättelse. Marginal förlag, 2017.