Claes Andersson.
Hennes argument liknar dem som Donald Trump använde under sin kampanj och i sitt första presidentiella tal: makten måste återerövras och ges till ”folket”, det finns ingen höger eller vänster, det finns bara den folkföraktande eliten och så hennes eget Front National, partiet som ska rädda Frankrike genom att stänga gränserna, lämna EU och euron och häva de ekonomiska sanktionerna mot Ryssland. Mot slutet av talet är stämningen som vid en bättre rockkonsert, mänskorna är i extas, i ett somnambult och saligt tillstånd.
Jag blir illamående och samtidigt rädd och tänker att det inte skulle vara överraskande om Marine Le Pen väljs till Frankrikes nya president, särskilt som de övriga huvudkandidaterna är komprometterade av ekonomiska oegentligheter eller tidigare belastande poster.
Är dagens politiska ledare annorlunda än ledarna på den ”gamla goda tiden”? Kanske känns det så för att den mediala bevakningen blivit så mycket effektivare än den var ännu för ett halvsekel sedan?
Eller har de alla förläst sig på Machiavellis Fursten?
När jag försöker föreställa mig i hur en Bashar al-Assad, en Vladimir Putin, en Donald Trump eller Recep Tayyip Erdoğan tänker och handlar förefaller de ha mycket gemensamt i sitt agerande.
Det absolut viktigaste för dessa ledare tycks vara att skaffa sig pålitliga fiender, och att hålla dem kvar. al-Assad har sina ”terrorister” (landets oppositon), Putin har USA, EU och sina tjetjener, Trump har Mexiko, 1,2 miljarder muslimer och hela det politiska etablissemanget i Washington, Erdoğan har kurderna och sin tidigare kumpan Fethullah Gülen.
Utan sina fiender skulle de maktfullkomliga ledarnas maktposition vara hotad. Att skaffa sig fiender är inte svårt. Svårare kan det vara att hålla dem kvar. Då kan man bli tvungen att ordna provokationer, ofta blodiga, för att få större tyngd bakom anklagelserna. Om fienden visar tecken på samarbetsvilja gäller det att slå till snabbt och med sådan kraft att ingen tvekan råder om fiendskapets äkthet och beständighet.
Kekkonens gamla regel, att man helst ska ha fienderna så långt borta som möjligt, och vännerna så nära som möjligt tycks inte mera gälla i en global verklighet.
Det händer allt mera, och allt oförutsägbarare saker, än vi riktigt orkar fördjupa oss i. Vad kan vi välja bort? Måste vi vara upprörda hela tiden?
Det verkar faktiskt så. Eller hur ska vi förhålla oss till det dagliga och nattliga flödet av grymma, ofattbara och otänkbara händelser som strömmar och angriper oss via appar och iphones och bloggar och dokument och tv-nyheter var vi än är och vad vi än gör.
Vad kan vi göra annat än bli upprörda, ursinniga och sedan lamslagna. Vad ska vi ta oss till? Om vi inte kan göra annat så kan vi åtminstone betala in pengar till kyrkans eller någon medborgarorganisations ulands- eller flyktinghjälp. Så lugnar vi bara ner vårt sjuka samvete, hävdar någon cyniker. Ja, än sen då?
Vi betalar för att hjälpa vår egen vanmakt och för att bättre klara av vår upprördhet.
Det är väl ändå bättre än att ingenting göra?
Tycker du faktiskt det? Ja, det gör jag faktiskt.
Vi borde kanske börja med sådant som vi verkligen har möjlighet att påverka. Ens lite.
Vår egen tv-kanal, Yle Fem, har lagts ner! Alltså: vårt ansikte mot världen är helt enkelt förvunnet, bortskuret. Vi har blivit amputerade. Också om Femman försummade många av sina uppgifter, till exempel när det gäller bevakningen av vår finlandssvenska kultur och litteratur, och också om programmet mest bestod av småprat om ditten och datten samt kändisintervjuer i en soffa på Georgsgatan, trots det handlar det om ett ondsint angrepp mot vårt språk och vår kultur som borde föranleda ett samlat motangrepp.
Men vad hände. Den svenska medlemmen i Yles förvaltningsråd, Mikaela Nylander, förklarade att hon var ”nöjd” med beslutet.
Nöjd! The rest is silence.
Saken blir inte bättre av att man samtidigt demolerar också den finskspråkiga Teema-kanalen, vår enda ambitiösa kulturkanal som vi fick efter en årslång kamp.
SOS-regeringen (Sipilä–Orpo–Soini) har visat föga eller inget intresse för att trygga våra grundlagsenliga rättigheter. Bakom den aktivt fientliga inställningen finns förstås Sampo Terho (vår nye kulturminister, som kommer att ha svårt att fylla Claes Anderssons skor, red. anm.), som uppgett som sitt särintresse att angripa finlandssvenskarna, och Jussi Halla-aho, som är den ledande språkfanatikern, men den övriga regeringens passiva understöd till språkhetsen är oförsvarlig och också politiskt obegriplig.
Bit för bit försöker man underminera svenskans ställning i samhället – senast genom att föreslå att svenskan inte längre skall vara obligatorisk i de finska skolorna.
När man samtidigt genomför en skolreform som innebär att historia inte längre är ett obligatoriskt ämne för våra skolelever, ja då går vi med berått mod in i historielöshetens dimma. Hur ska vi kunna begripa nånting av dagens verklighet om vi ingenting vet om de skeenden som ligger till grund för det som händer idag och det som kommer att hända i morgon.
Så är jag upprörd i alla fall, trots att jag ville skriva om allt som är underbart i livet, som vänskapen, kärleken, arbetet, omsorgen, lojaliteten och den härliga stunden av njutning som ibland kan infinna sig, ängslig som en liten ekorrunge som kommer emot i parken.
Claes Andersson
är författare
