Andlighet och längtan i skira knutar

av Freja Rudels

Hon är en knypplerska, tänker jag när jag läser Susanne Ringells kortprosasamling God morgon. Knut för knut växer mönster fram, både inom de enskilda novellerna och i boken som helhet. Och Ringell har koll på varje tråd. Lösryckta, tunna, slaka, slitna – oberoende av art och kvalitet kan hon binda dem samman. Språkliga associationer, ljudlikheter, återkommande bilder och motiv blir till broar mellan ketchup och fotboll och nirvana och morgonångest och Gud.

Mitt första möte med Susanne Ringell ägde rum för snart 20 år sen, i novellsamlingen Åtta kroppar (1998). Där tog ett handgripligt och lite krasst tonfall tag i mig, rådbråkade mig in på huden. I samlingen Vattnen (2010) satte sig sedan fostret – ett av Ringells mest använda och effektiva ledmotiv – som en rak höger i magen. God morgon är visserligen Ringellskt virtuos, men den är inte drabbande så som de ovan nämnda läsupplevelserna. Den är lågmäld på ett sätt som kräver lyhördhet och koncentration. Den befinner sig på behörigt avstånd från stora tragedier, trauman och passioner. De är redan levda, eller också oförlösta. Det är en bok som är både mogen och lite försiktig.   

Huruvida det är noveller boken består av kan gott diskuteras. Inga paratexter styr läsningen på den punkten. Texterna kan läsas var för sig, som enskilda berättelser, men de hänger också ihop. Likt kapitel i en roman har de alla sin givna plats i ordningen, sin funktion i helheten, och det är på helheten deras logik till stor del vilar. Stilistiskt rör sig Ringell, sin vana trogen, i ett genremässigt gränsland. Ofta är framställningen mer reflekterande än narrativ; betraktelser, scener och poetiska skisser i väntan på sin dramaturgi, sin bestämning.

På resa

Sceneriet skiftar mellan texterna, men är ändå i någon mån alltid detsamma. Vi befinner oss ständigt på resa. God morgon håller sig till turistiskt vältrampade farleder. Mallorca, Madeira, London, Andalusien finns bland kulisserna Ringell riggar upp och demonterar. För hon rör sig liksom bakom dem. I råkall lågsäsong med tomma rum, underhållsarbete och sänkta fasader.

Persongalleriet är också konstant. En hon och en han återkommer, beledsagade av skiftande pronomen och epitet. Perspektivet är hennes, men ankrat i tvåsamheten. Än är de främst älskande, än skrivande, ett par som likt säsongen befinner sig lite vid sidan av semesterparadiset. Som genomskådar drömmen om tillflykt samtidigt som de lever den. Som plockar isär den och klamrar sig fast vid den.

Vid sidan om dem figurer ett annat par, Claire och Pascal, som fungerar lite som en berättelse i berättelsen, som en fiktiv spegling av det första paret. Det är frågan om två medelålders fransoser som tillfälligt prövar vingarna utan varandra genom halvhjärtade självförverkliganden på varsitt håll. Autodidakten Pascal genom att prestera professionellt och nitiskt bygga på sitt kunskapsförråd, och juristen Claire på yogamattan under diverse andligt kryddade vistelser vid Medelhavet.

Konsumistisk andlighet

Med mild ironi tecknar Ringell, främst genom Claire, det fåfängliga och konsumistiska i vår tids törst efter andlighet. Samtidigt känns denna törst som ett av bokens mest angelägna ärenden. God morgon genomsyras av en strävan att återta det gudomliga, att ge det en plats i det lilla, i vardagen. Av tummen och pekfingret som kramar cigaretten gör Ringell en katedral. Och i en katedral på Mallorca reser sig fönstren mot det ouppnåeliga medan änglarna rör sig i motsatt riktning, rår om de skuggiga sidogallerierna och förlägger det heliga till marknivå. Där vill jag också placera titeln – God morgon – en hälsning som Ringell benämner Gud.

Ett annat genomgående stråk i boken är en längtan efter att höra till. I den inledande novellen ”Pollen och Peace” återges en hemlig hälsning från Joan Miro-trädgården på Mallorca. Den handlar om en vild blomma som, när den inser att den växer för isolerat, formar sina kronblad till en vissla som vinden spelar i och lockar fåglar till den. På olika sätt upplever jag att alla gestalter i God morgon utsöndrar ett sådant av nöden lockande läte. En flirtig blick över disken i en sunkig sportbar, en hunds utdragna och ljudliga kamp för att få befrias från jordelivet eller en författares försök att skapa sig ett persongalleri att få omfamnas av – allt ljuder av samma isolering, och samma vinande längtan efter att uppgå i något större.

Text Freja Rudels
Foto: Farcai C/CC

Susanne Ringell: God morgon. Förlaget, 2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.