Ett ö-helvete utan like

3,8K

0 shares

• Share
• Tweet

Tony Pohjolainen besökte den lilla metalfestivalen Saarihelvetti i Tammerfors och hänfördes av den intima stämningen och Turmion Kätilöt. 

Morgonen den 5 augusti började rätt så stilla, lite vatten droppade ner på oss metalltroll medan vi satt och väntade på färjan som skulle ta oss från Laukontori i Tammerfors till den lilla ön Viikinsaaari där festivalen Saarihelvetti ordnades för tredje gången. När vi steg iland blev hela press teamet omringat och våra presspass delades ut, organisatörerna hade nämligen glömt presskorten och bad så mycket om ursäkt.

På området möttes man genast av finnar som redan var packade och som skrek något om Turmion Kätilöt (huvudakten). Trots att det vädermässigt hade lovats åska och riktigt metalväder så sken tillochmed solen ett par gånger under dagen. Tyvärr varade det aldrig länge utan för det mesta regnade det.

Halv fyra drog festivalen egentligen igång och Tuomas Rytkönen – mer känd som Spellgoth frontmannen för blackmetal bandet Horna och före detta frontman för Turmion Kätilöt presenterade det första bandet: Galvanizer. Bandet är rätt så traditionell metall, snabba riff och gutturala vrål altså.

Jan-Erik ”Jinx” Kari från Fear of Domination.

Vid stora scenen som låg på en gräsplan blev det lite jobbigt för vissa eftersom det konstanta droppandet hade gjort om gräsplätten till en enda stor lervälling. Vissa hade förutsett detta och tagit på sig gummistövlar men andra – så som jag – hade tänkt på det och gick omkring i vanliga tennisskor. Fear Of Domination intog scenen snabbt glömdes de våta skorna. Tre saker har hänt sedan jag senast såg bandet: Saku Solin (eller Shag-U) har tagit över efter Spellgoth i Turmion Kätilöt, Sara Strömmer har blivit en ordinarie medlem i bandet och dessutom hade de med Mikael Kunttu (Mr.Kunt) på scen och utöver deras vanliga trummis spelade Kunttu på någon form av hybrid mellan elektriska och akustiska trummor. Showen var i full gång och det märks definitivt att Solin har fått mer erfarenhet av att hoppa runt på scenen tillsammans med Turmion Kätilöt. Det var den bästa konserten jag sett på länge. Energin var så hög och publiken var i extas. Bandet spelade till och med sin ”nya” singel: Bad Touch en cover som originellt spelades in av Bloodhound Gang. Kombinationen av pop och finländsk industriell techno-metall passade låten perfekt.

Till skillnad från Finlands största metalfestival (Tuska) bjöd Saarihelvetti på andra aktiviteter på ön än bara musik och öl. Det fanns flera olika stånd med diverse varor. Firman Rock n Tits bjöd på Burleskshow och olika tävlingar. Dessutom fanns det en volleybollplan och en minigolfbana. Jag och några av mina vänner spelade en snabb runda innan Shade Empire. Ingen var överraskad av att jag kom sist. Den lilla inomhus scenen samlade allt mer folk och när Shade Empire spelade var salen nästan full. Bandet bjöd inte direkt på något nytt men som alltid är de lika intressanta att se. Det betyder att det utlovades klassisk metall som kan likna en blandning mellan Metallica och In Flames.

Efter Shade Empire tog Battle Beast scenen och sångaren Noora Louhimo var lika energisk och uppiffad som alltid trots hennes feminina utstrålning är hennes uppträdande allt annat än det som klassiskt skulle betraktas som feminint. Battle Beast precis som nament låter är ett power metalband och Louhimo levererar varje gång med sin raspiga röst som har gjort att bandet står ut bland alla andra power metallare. Gräsplanen framför stora scenen hade blivit ännu mer lerig och det var nästan omöjligt att gå utan att halka. Också fotodiket var en enda välling men vad gör väl lite lera om man får bra bilder. Bandet bjöd återigen på en energisk show full med effekter och tack vare att bandet nästan konstant spelas på radion sjöng alla med i varje låt.

Efter Battle Beast satte jag mig ner med Petja Turunen (Mc RaakaPee) och Saku Solin (Shag-U) från Turmion Kätilöt. Det var första gången jag har intervjuat ett band av den storleken och jag var lite nervös. Men både Turunen och Solin började genast att dra skämt och skrattade åt Turunens hicka som han tydligen hade dragits med hela dagen.

– Det känns bra, första konserten med Fear Of Domination gick precis som den skulle och nu sitter vi bara och väntar att få kliva upp på scen med Turmion Kätilöt, säger Solin

Solin tog över efter Rytkönen (Spellgoth) i mars efter att Rytkönen bestämde sig för att satsa mer på sitt andra band Horna. Tanken var först att Solin skulle vara en temporär ersättning men enligt Turunen passar väldigt bra in i bandet, trots det ville han inte säga ifall att Solin blir ordinarie eller inte..

– Vi har samarbetat länge, säger Turunen. Jag har mixat några av deras [Fear of Domintion] låtar och när vi började fundera på vem som skulle kunna ersätta Spellgoth var Solin en klar kandidat.

Enligt Solin inverkar inte det faktumet att han nuförtiden spelar i båda banden negativt på Fear of Domination.

Petja Turunen och Saku Solin från Turmion Kätilöt.

– Det är korkat att band ska ”tävla”, vi gör alla mer eller mindre vår egen grej, men nog har det märkts att det kommer fler och tittar på Fear Of Domination också. Man kan inte tänka så att det ena bandet skulle äta det andra. Det enda svåra kan vara att justera sin kalender så att det passar för alla.

Båda banden spelar så kallad finsk industri metall och på grund av det har man hört av diverse fans att Fear Of Domination bara apar efter det som Turmion Kätilöt gör. Solin menar att bandet visserligen till en del har influerats av Turmion Kätilöt men de apar verkligen inte efter.

– Inte skulle jag kalla TK för en rak influens, mera har Petja [Turunen] fungerat som en mentor när man var yngre. Dessutom har han ju mixat några av våra låtar också.

Turunen menar attt det inte är någon idé att jämföra olika band. Istället ska man bara lyssna på musiken.
Den nionde augusti (veckan efter festivalen) blev det officiellt att Solin har blivit en ordinarie medlem av Bandet. Enligt både Turunen och Solin har han bra kommit in i kamratskapen och i rutinerna bandet har.

– En gång hamnade han tillochmed in på sjukhus. Men ibland brukar vi andra också ta en tur via sjukhuset efter en spelning säger Turnunen.

Solin säger att han aldrig kände sig som en tillfällig medlem utan att bandet har välkomnat honom med öppna armar.

2012 led Turunen av allvarliga hälsoproblem och fick en massiv stroke. Han menar att han inte lider av några hälsoproblem längre efter att ha ändrat sina livs vanor till det bättre.

– Det enda som nu gick snett under inspelningen av det nya albumet var att jag tappade rösten i ett par veckor men utöver det har jag inga hälsoproblem.

Personligen har jag sett bandet spela över 10 gånger och en av sakerna jag länge undrat över är ifall att någon låt börjar kännas träig. Solin skrattar till när Turunen gestikulerar att han ska svara på frågan.

– Jag är så ny i bandet ännu så jag har ingen låt som jag har tröttnat på ännu. Det hjälper ju dessutom att vi alla är med och väljer vilka låtar vi ska spela varje kväll.

– Vi tog ju ut Teurastaja ur vår repertoar i ungefär ett år utan att någon i publiken märkte eller klagade, men vi började själva sakna låten så snabbt kom den också tillbaka, tillägger Turunen.

Efter att ha tackat bandet så mycket för intervjun. Klev det grekiska bandet Rotting Christ – ett black metal-band utan corpse paint. Något man inte ser varje dag. Konserten var lite fattig, det kan bero på att black metal är en genre som oftast behöver något visuellt istället för fyra håriga män som står bredbent och headbangar. Musiken var däremot väldigt bra men som sagt inte mycket att se. Perfekt tid för att ta en öl.

Rotting Christ.

Efter Rotting Christ steg Whispered upp på scenen. Whispereds medlemmar är finnar men bandet tar mycket influenser från japansk kultur och mystik. Medlemmarna bär samuraidräkter och är målade i ansiktet med något som skule kunna likna Suji-Kuma temat från japansk Kabuki teater. Musiken drar också influenser från Japan och kan klassas som melodisk death metal. Trots att scenen är liten bjuder bandet ändå på en storslagen show och det märks att bandet är gjorda för att stå på en stor scen. Vem vet kanske nästa år.

Som sig bör är Turmion Kätilöt sena. Det är inte första gången och knappast heller sista. Bandet har en tendens att alltid vara lite sena och det har börjat vidlikna en tradition. Äntligen dags. Introt går igång och publiken jublar. Bandet som spelar en egen unik form av industriell metall har varit en stapel i den finska metall scenen ända sedan tidigt 2000-tal. Låtar som Teurastaja (slaktaren) och Verta ja Lihaa (blod och kött) beskriver bandet rätt så träffande. Texterna blandar både mystik med en plågsam verklighet och för det mesta kantas låtarna av samhällskritik. Direkt är showen i full gång och Shag-U ser ut att passa in med de andra barnmorskorna, precis som om han alltid skulle ha stått bredvid en svingande Mc Raakapee. Det har blivit så mörkt och lerigt så att man knappt hålls stående i fotodiket utan att halka. Trots det kan man beskriva den här känslan som orsaken till varför jag blev journalist. En stor show med ett band man sett flera gånger. Man står så nära så att basens toner skakar ända in i ryggraden och man känner svetten rinna. Man glömmer nästan varför man är där och förvandlas till ett barn inne i en godisbutik.  Efter en stund måste man ändå sätta sig ner. Det har varit full gång hela dagen och det galnaste bandet på festivalen är ännu kvar.

Sist men inte minst är det ikoniska Hardcore bandet: Rytmihäiriö. Spellgoth kliver upp på scenen med en flaska Gambina, Rytmihäiriös favoritdricka. Spellgoth halsar flaskan och presenterar bandet inför en vrålande publik som trängs inne i en allt för liten hall. Medlemmarna kommer upp på scen och de har också varsin flaska Gambina som de halsar. Bandet älskar det här efterrättsvinet och det syns i många av deras låttexter och i det faktumet att 2013 lanserade bandet en kampanj för att hålla kvar Gambina i Alkos sortiment.

Rytmihäiriö och Gambina.

Efter att spriten är drucken drar konserten igång. Den lilla salen som aldrig varit riktigt full under dagen är nu packad och den enda vakten som står framför staketet har problem med att hålla tillbaka människorna som skuffar framåt. Några av oss som är där och fotar bandet hjälper till att skuffa bakåt medan säkerhetsvakten kallar på förstärkning. Precis som vanligt bjuder Rytmihäiriö på en energisk show och publiken sjunger med i vartenda ord.

Trots att det bara var lite på 2 200 människor på ön kändes det mycket mer packat. Till skillnad från större festivaler där det bara känns trångt och man egentligen inte kan se något är Saarihelvetti perfekt storlek. Festivalen är kanske liten men ibland är det trevligt att uppskatta ny musik och en mer intim stämning. Jag kommer definitivt att åka tillbaka till Viikinsaari 2018.

Text & foto Tony Pohjolainen.