Det råder ständig förtvivlan i Thomas Bernhards (1931–1989) romaner. Å ena sidan förtvivlan över mänsklighetens avskyvärdhet och den österrikiska statens människofientlighet i synnerhet. Å andra sidan över språkets oförmåga att framställa sanning, ja, att alla försök till klarhet leder till misslyckande. Eftersom Bernhards rytmiska stil och hat mot Österrike är så utmärkande framställs han lätt som en tanklös och lite gapig stilist. Men två nyutgivna romaner ger intressanta ingångar i den misantropiska österrikarens tankar om livsviljans villkor i efterkrigstidens samhälle, om språklig stil, makt och sanning.
Kortromanerna Ja och Gå skrevs med sju års mellanrum men har mycket gemensamt. Majoriteten av det sextiotal titlar Thomas Bernhard skrev under sitt liv – av vilka Tranan förlag försett svenska läsare med tolv – är variationer på liknande teman. De två senaste, utgivna 2017 i starka översättningar av Jan Erik Bornlid, innehåller mycket promenader och galenskap. De är monologer i obrutna textmassor med vindlande långa meningar, utkastade i ett slags oändligt nu där allting är ”enastående!” eller ”avskyvärt!”. En metod som alstrar omisskännlig intensitet.
Exempelvis inledningsmeningen i Ja (som utkom 1978) är över två sidor lång. Den slår an en ton, ett motiv, som resten av texten upprepar och varierar. Berättaren, en vetenskapsman på gränsen till galenskap, har isolerat sig i ett ruckel på Österrikes ogästvänliga landsbygd för att syssla med vetenskap (om anti-kroppar). Fastighetsmäklaren Moritz är hans enda samtalspartner, tills ”persiskan” träder in i berättelsen. I henne finner berättaren en intellektuell motpart som, åtminstone för en tid, räddar honom från undergång.
Under omständliga promenader i lärkskogen babblar vetenskapsmannen sönder den stackars persiskan som till råga på allt utplånas av en osympatisk ”livskamrat” från Schweiz. Det hela rasar snabbt mot en svart slutpunkt. Med denna sorgliga historia får Bernhard plats att skissa fram en existentiell karta. Det mediteras över svårigheten att leva utan andra människor att prata med, parallellt med omöjligheten att verkligen nå fram till någon annan på grund av språkets otillräcklighet. Snart hittar vi Bernhard på sitt riktigt programmatiska humör: ”Det finns ju bara misslyckanden. Genom att vi i alla fall har viljan till ett misslyckande kommer vi framåt”, skriver han.
Gå från 1971 berör också promenader och galenskap och språklig misstro, men går djupare. Två Godot-doftande farbröder – jaget och Oehler – promenerar vanemässigt varje onsdag, pratar och matar ankor, och när Kerrer, en tredje pratmakare som Oehler annars promenerade med på måndagarna, nu blivit ”slutgiltigt galen” promenerar de tillsammans även på måndagarna.
I Gå är det främst Oehler som för talan. Långsamt närmar sig hans monolog punkten där han återger hur Kerrer slutligen blev galen, en fruktansvärt suggestiv scen i en byxbutik. Men liksom i Ja är det de tvära kasten mellan dessa scener, filosofi och hejdlösa värdeomdömen som är behållningen. Oehler kan först diskutera hur ”konsten att beteckna är den svåraste”, hur vi än försöker sätta ord på saker sanningsenligt når vi aldrig fram, och därför är historiens tro på rationalitet och framåtskridande falsk. Sedan vänder han plötsligt och börjar förfasa sig över världens ”huvudlösa barntillverkning” som är ”det största av brott”, livet för dessa barn är bara ”så mycken hjälplöshet och så mycken olycka och så mycken erbarmlighet”. Nej, människor är inget annat än ”människovidrighet”! Även hemlandet, som Bernhard i sina självbiografier kallar det ”människofientliga arkitektoniskt-ärkebiskopligt-avtrubbat-nationalsocialistiskt-katolska dödsbringande” Österrike får sig en omgång, denna gång som en ”gränslöst förstånds- och känslolös” stat.
I Thomas Bernhards nihilism där vi existerar ”genom att vi inte benämner allting och därigenom aldrig kan tänka absolut” – som det heter i Gå – har Nietzsches proklamerande om Guds död stor betydelse. Det finns ingenting som garanterar objektiva värden eller sanning. En tolkning av denna postnietzscheanska livssyn, som den italienska filosofen Gianni Vattimo kallar ”det svaga tänkandet”, är att tänkandet alltid är situerat. Sanningen framträder som en händelse i en kropp eller en historisk situation men aldrig absolut. Hos Bernhard tematiserar promenaden detta situerade på ett parodiskt konkret sätt, i gåendet ”kommer själsrörelsen med kroppsrörelsen”: hans karaktärer tänker alltid i ett nu, de påstår något för att sedan, när de hamnat i en ny situation, påstå något helt motsatt.
Då den absoluta sanningen upplöses framträder det också hur logikens och rationalitetens argumentationstekniker i första hand är retoriska, alltså en fråga om vilja och makt, där den som använder språket starkast vinner. I boken LTI om tredje rikets språkanvändning skriver Victor Klemperer att ”människas yttranden må vara förljugna – men i hennes språkliga stil ligger hennes väsen blottat”. Det var inte genom logiska resonemang, utan genom ”enskilda ord, fraser och meningstyper vilka tvingade sig på människor genom miljontals upprepningar och som började användas mekaniskt och omedvetet” som nazisternas ”sanningar” spreds som en smitta.
Thomas Bernhard sätter helt enkelt hårt mot hårt. Språket är ett slagfält. Han garderar sig mot att den absoluta sanningen inte finns, men med en rad hårda slag i huvudet ska vi minsann hålla oss vakna från farligt konsensustänkande som sker ”mekaniskt och omedvetet”. ”Samhället, egalt vilket samhälle, måste alltid vändas upp och ned och avskaffas” som ”persiskan” lägger fram det i Ja.
Men räcker uppror för att stå ut i ett samhälle fullt av ”stupiditet utan dess like”? Nej, enligt Bernhard. Trots det hopp som framträder då och då, som i viljan till samtal och vänskap mellan persiskan och jaget i lärkskogen, eller mellan jaget och Oehler under deras fågelmatning, så dränerar vi till slut varandra och går under, tycks Bernhard mena. Men trots denna existentiella vägs ände fortsatte Bernhard att kasta ur sig unika romaner, fulla av känslor, nyanser, öppningar som uppmanar till evigt utfrågande av makten och existensen. Skrivglädjen i dessa försök att misslyckas visar att Bernhard såg skrivandet som sitt sätt undvika undergången. För kom ihåg, trots allt måste vi ”i vad som helst hela tiden i alla fall ha viljan till ett misslyckande om vi inte redan mycket tidigt vill gå under, vilket egentligen inte kan vara avsikten med att vi är här”.
David Zimmerman
Thomas Bernhard: Ja.
Översättning: Jan Erik Bornlid.
Tranan förlag, 2017.
Thomas Bernhard: Gå.
Översättning: Jan Erik Bornlid.
Tranan förlag, 2017.
