Stillsamma reflektioner om vänskapen och livet

av Maxim Grigoriev

Den unga tänkaren erfar ett kosmopolitiskt vemod inför sådant som livets förgänglighet och tidens gång. Denna ungdomliga melankoli, utan vilken konsten måhända inte hade varit möjlig, betraktas i Sverige ofta lite hånfullt som en kliché: är den inte bara en snygg pose som den unga mannen eller kvinnan lägger sig till med i några år för att så småningom växa ifrån?

Kanske är det därför som religionsforskaren, krönikören och den flitige föreläsaren Owe Wikström för att undersöka de olika uttrycken för och botemedlen mot denna känsloerfarenhet i sin nya bok Från ett cafébord i Paris – Om vänskap, tristess och samtalets nyanser har behövt lämna Sverige ett tag. I stället slår han sig ner på en av den franska huvudstadens emblematiska uteserveringar där ”hela världen passerar revy”. I Paris talar man gärna om principer, menar han, inte bara om sakfrågor. I Paris behöver man aldrig ursäkta sig för att låta högtravande eller tala ”essäistiskt”, på prov – att låta konversationen spinna sig fram till sina egna sanningar utan att i förväg veta vad man har att komma med. Att utan brådska få ägna sig åt det som Wikström vackert kallar ”det klargörande samtalet”.

I sin kåserande essä visar Wikström att ungdomens ”blå vemod” inte är någon övergående pose, utan en grundläggande mänsklig känsla, ”en andlig undran” som blir kvar hos en livet ut och med ålderdomen kommer till uttryck i en sansad, lugn och lärd erfarenhet av livets provisoriska karaktär – insikten att vi alla åldras, att våra älskade dör, att barnen flyttar ut, att vi en gång kommer att upphöra, ”att allt en gång ska tas ifrån oss”.

Det är en lättläst och kort bok som man lägger bakom sig på ett par tre timmar, men vars eftertänksamma sinnelag dröjer kvar hos en som minnet av ett flyktigt men hjärtligt möte. Med krönikörens vana hand kåserar Wikström kring de få botemedlen han finner mot denna ”dova känsla av att vara instängd” i sitt livs flyktighet. Han börjar med att reflektera kring vänskapens anatomi, som han menar skiljer sig från bekantskap, kärlek eller erotisk förälskelse, för att därefter övergå till att tänka på vad som egentligen händer när man umgås med människor man tycker om. I konsumtionssamhället finner han, föga förvånande, ingen bot: det riktar in sig ”på att uppmärksamma vår otillfredsställelse”. ”Att köpa”, konstaterar Wikström, ”innebär att fly tingens obönhörliga banalitet” och shoppingturen förvandlas inte sällan, vilket vi nog alla känner igen, till ”en korsning av hets och svettig uppgivenhet”. Det enda som tycks skingra det existentiella vemodet är det vältempererade samtalet, ett ideal som Wikström förfäktar med hjälp av Montaigne: ett möte vänner emellan där vi kan vara våra autentiska jag utan att bekymra oss om sådant som sociala krav eller självframställning.

Wikströms sällskapliga bok bjuder således inte på några originella insikter, men det är heller inte meningen. Han är kanske inte en essäistikens Tomas Tranströmer, men väl en kåseriets Nils Ferlin. På tillgänglig och käck svenska serverar Wikström oss tankar som vi redan är förtrogna med, men som vi heller inte mår sämre av att påminnas om. I slutändan blir boken en stillsam lovsång till detta med ”att ha det trevligt”, att umgås med vänner man tycker om och böcker man älskar, vare sig det sker i Paris högljudda gathörn eller universitetsbiblioteket svala, rymliga tystnad.

Text Maxim Grigoriev
Foto Judah Mormont /CC

Owe Wikström: Från ett cafébord i Paris – Om vänskap, tristess och samtalets nyanser. Libris förlag, 2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.