Jolin Slotte
Något var det som fick dem att ta mig i handen och tålmodigt vänta den där fredagskvällen, medan jag ensam gick in och talade med en nervös människa som flera gånger under vårt samtal lämnade mig ensam för att konsultera någon med mera erfarenhet. Det är faktiskt det jag kommer bäst ihåg. Att han var nervös – och väldigt ung. Att han sade att han inte ännu var helt färdig med sina studier, men nog färdig för att sköta det här jobbet.
Jag kommer inte ihåg särskilt mycket av vad jag sade. Jag mumlade väl något om att jag inte använde droger, inte uppfattade att jag drack särskilt mycket. Men att jag var fruktansvärt trött, ledsen hela tiden och inte egentligen såg någon större poäng i att leva heller.
Vi satt där en stund. Han på ena sidan om bordet och jag på den andra. Han avslutade med att fråga att jag väl förstår att han inte kan ge mig några tabletter och jag svarade att det inte var det jag tänkte heller. Sedan fick jag höra att jag inte uppfattades som en direkt fara för mig själv och därför uppmanades gå hem, sova ut och på måndagen som följde ringa de nummer som jag fick i handen innan jag lämnade rummet.
De facto hade jag redan ringt de där numren. Vid både studenthälsan och hälsocentralen hade jag fått höra att jag inte är ett brådskande fall eftersom jag fortsättningsvis kan studera och jobba vid sidan om studierna och att de bara har möjlighet att hjälpa dem som mest akut behöver hjälp, för att det är så ont om resurser. ”Så länge du kommer upp ur sängen klarar du dig.” Och sant var ju det. Men det började bli svårare och svårare och några dagar senare klev jag på en buss som jag trodde skulle föra mig till jobbet och vaknade till nån tid senare av att jag inte visste var jag var. Utmattningen hade tagit över.
Jag tänker på det här ganska ofta idag när jag ser på vänner och bekanta och den arbetstakt som dikterar så mångas liv idag. Jag tänker på att jag kom tillbaka, hittade mig själv igen och blev färdig med studier, får jobba med sånt jag älskar, har en underbar familj och för det mesta mår riktigt bra. Men jag ljuger om jag säger att jag lärde mig av den första gången jag mådde så dåligt att två av mina vänner inte såg någon annan lösning än att ta mig till jouren.
”If you work hard enough you can replace depression with exhaustion” läser jag i mitt sociala flöde och stänger snabbt mobilen. Och jag vet att det inte är mig det gäller. Inte just nu. Inte just idag. Jag är inte deprimerad och jag jobbar inte för mycket. Inte just nu. Inte just idag. Jag jobbar bara med sånt som jag gillar. Jag jobbar aldrig för långa dagar eller ens dygnet runt. Inte just nu. Inte just idag.
Men om utmattning kan ersätta depression kan också depressionen ta över utmattningen. Det vet jag och det vet nog också du. Det jag hoppas då, är att det både i din och i min omgivning finns någon som kan ta oss i handen och säga: ”Nu får det vara nog”. Och även om det kanske inte finns professionell hjälp att få direkt, så hoppas jag att det finns en människa som kan fortsätta hålla oss i handen, också på hemvägen från jouren.
Just nu. Just idag.
Jolin Slotte
är författare
