Föga kreativt om skaparkraft

av Zinaida Lindén

Under sin livstid jämfördes Auguste Rodin (1840–1917) med Michelangelo. Men vägen till erkännandet var inte lätt. Rodin som kom från anspråkslösa förhållanden sökte tre gånger utan framgång in till konstakademin Grande École. Under en kort period var han medlem i  en katolsk klosterorden. I nästan tjugo år försörjde han sig som ornamentör. Sitt genombrott fick han först på tröskeln till medelåldern.

Det är den tidpunkten i Rodins liv som Jacques Doillon (Ponette, Den unge Werther) tar avstamp i. Rodin (Vincent Lindon) har fått uppdraget att skapa Helvetesporten, bronsdörren till ett planerat museum för dekorativ konst i Paris, med motiv från Dantes Den gudomliga komedin. I sin ateljé samtalar han med sin unga elev Camille Claudel (Izïa Higelin) framför skulpturgruppen Kyssen. ”Dante tycks gilla att få Paolo och Francesca att lida”, noterar Camille. På grund av sin passion för konsten och för varandra kommer hon och Rodin att själva hamna i ett helvete, i synnerhet Camille som spärras in  på mentalsjukhus.

Christophe Beaucarnes (Coco före Chanel) fina foto skruvar upp förväntningarna, men de infrias aldrig. Rodins liv var fullt av drama, ändå kringgår filmmakarna nästan alla de omständigheter som skulle kunna utgöra en vändpunkt i berättelsen: en self-made mans förändrade sociala roll, Rodins religiösa sökande. Och Camille försvinner också helt plötsligt, hon finns kvar i filmen bara som ett samtalsämne. Sömmerskan Rose (Séverine Caneele), Rodins piga och mor till hans barn, reduceras till en ståtlig bondsk kvinnokropp – som dock aldrig visas utan kläder. Annars ger filmmakarna förståeligt nog mycket utrymme åt nakenmodeller. Då och då ger den skulpterande bildhuggaren efter för köttets begär, i synnerhet i en trekant med två damer.

Izïa Higelin har stora stövlar att fylla: Camille har gestaltats tidigare på filmduken av Isabelle Adjani och Juliette Binoche. Higelin poserar mest i stället för att spela, ändå har hon en del repliker som får tittaren att känna för denna kämpande konstnär: ”Din Kyssen klagade kritikerna inte på, men en nakenfigur gjord av en kvinna är för mycket för dem”, säger hon till Rodin om sin skulptur Valsen.

Konsten och den oförstående samtiden hör till filmens viktigaste ämnen. Filmen är ovanligt rik på dialog. Rodin umgås med sina anhängare Claud Monet (Olivier Cadiot) och Paul Cézanne (Arthur Nauzyciel). Poeten Rainer Maria Rilke (Anders Danielsen Lie) flimrar förbi. Samtalen bygger antagligen på några intressanta memoarer, men dramaturgin är tråkig som i le cinéma de papa. Hur är det möjligt att en film om Rodin, de vågade linjernas mästare blev så platt och linjär?

Doillons opus engagerar mest då det handlar om Rodins monument över Honoré de Balzac. Ett mästerverk föds inför våra ögon, om än med vånda. Inte nog med att det tog Rodin sju år i stället för två att fullborda uppdraget. Statyn refuserades av beställaren. Idag kan man beundra den på olika håll i hela världen, bland annat i Hakone i Japan.

Zinaida Lindén

Rodin. Manus och regi: Jacques Doillon. Foto: Christophe Beaucarne. Musik: Philippe Sarde. I rollerna: Vincent Lindon, Izïa Higelin, Séverine Caneele, Arthur Nauzyciel, Olivier Cadiot, Anders Danielsen Li. Drama. 1 h 59 min. Frankrike, 2017.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.