Bröderna Joel och Ethan Coen, födda år 1954 (Joel) och 1957 (Ethan), gjorde sin första långfilm, neo-noir-rullen Blood Simple, för 34 år sedan, år 1984. När deras nyaste, western-antologifilmen The Ballad of Buster Scruggs nu rullar på strömningstjänsten Netflix är det deras adertonde långfilm. Det som en gång var ett udda, judiskt indiefilmbrödrapar från St Louis Park utanför Minneapolis i Mellanvästern är i dag filmmakare med ett rykte som ett par av den senmoderna amerikanska filmens allra intressantaste och ”pålitligaste” autörer. De är filmskapare med en alldeles egen kanon av filmer, filmer där var och en kan plocka sin favorit eller sina favoriter, från just den ovannämnda debutfilmen (en av mina personliga favoriter) till senare kända verk som Fargo (1996), The Big Lebowski (1998), No Country For Old Men (2007), True Grit (2010), eller mer udda filmer som A Serious Man (2009), Inside Llewyn Davis (2013) eller Hail, Caesar! (2016).
Det som gör bröderna så intressanta som filmskapare är den speciella blandning av säregenheter och influenser de kan visa upp i sin filmografi, sin estetik och sin filmetik, aspekter som hänger ihop men som när det gäller de här två filmkonstnärerna är svåra att få grepp om analytiskt. I alla fall tror jag man kan säga att deras filmer har fokus inriktat på skarpa, komiskt-absurdistiska eller cyniskt-grymma, mer eller mindre självreflexiva iakttagelser av det amerikanska samhället och den amerikanska filmen i all sin prakt och sitt elände.
Bröderna Coen liknar i ett viktigt avseende en annan judisk konstnär som också kommer från den amerikanska Mellanvästern, samma delstat dessutom, Bob Dylan, i och med att de så uppenbart bygger sina framställningar på noggranna iakttagelser av människor och mentaliteter, och på folkliga sägner och berättelser, ett perspektiv så att säga underifrån, ur det populära. Därför kan deras grepp också lätt förväxlas med en viss ytlighet och banalitet, något som man i och för sig kan finna i deras ”blandningar” eller genrehybrider, men som sällan tillåts bli tongivande. Den här kvaliteten hos bröderna har gjort att också en så ansedd filmkritiker som David Thomson i sitt stora filmbiografiska verk A Biographical Dictionary of Film avfärdar dem som mindre viktiga, med motiveringen att han inte riktigt gillar deras sätt att göra film.
Det finns, också i den nya filmen, ett tydligt drag av nörderi, med ett invecklat, internt ”referenssystem” till andra filmer, andra genrer eller undergenrer, till deras egna tidigare filmer och till kända sånger som går igen i olika tappning i deras filmer, här de traditionella sångerna ”Cool Water”, ”Mother Machree” och ”Streets of Laredo/The Unfortunate Lad”, i debutfilmen Blood Simple The Four Tops It’s The Same Old Song. Det här draget gör att filmerna fungerar som ett slags ryska dockor eller som lökar som inbjuder till dekonstruktion.
Vill man försöka karaktärisera The Ballad of Buster Scruggs så är det mest uppenbara man kan säga att det handlar om en antologiwestern i sex delar, mer eller mindre grymma, absurda eller tragiska, våldsamma, men samtidigt på ett underfundigt sett filosofiskt djuplodande, framställda mitt i allt det grymma med en melankolisk, av svart humor färgad grundton som blir speciellt stark i ett par av episoderna, mest uttalat i avslutningsepisoden The Mortal Remains.
Typiskt nog har bröderna själva jämfört sin nya film med en grammofonskiva med olika spår. Antologifilmen börjar med ett par rent farsartade historier, titelavsnittet om sångaren och revolverhjälten Buster Scruggs, följt av den korta, absurda historien, kallad Near Algodones, om en bankrånare som råkar i stora svårigheter. En speciellt fin novell i antologin är The Gal Who Got Rattled, filmens längsta avsnitt, om en damstrel in distress, Alice Longabaugh, elegant spelad av Zoe Kazan, ute på prärien på väg västerut. Storyn är innehållsrik, rentav försiktigt romantisk, hela tiden överraskande, med en långsamt framskridande, obeveklig rytm. Den kunde ha blivit en egen film, så rik är tematiken.
The Ballad of Buster Scruggs innehåller praktiskt taget alla viktiga platser (eller topoi) och figurer i westerngenren: den sjungande cowboyn Buster Scruggs (Tim Blake Nelson), Sergio Leones ensamme bankrånare (James Franco), den vinande prärievinden, snön och kylan uppe i bergen, John Fords skoningslösa indianer, karavanen av cowboys, nybyggare, hästar, oxar och kärror, i avsnittet The Gal Who Got Rattled, inklusive vagnmästaren Mr Arthur (Grainger Hines) och dennes kumpan Billy Knapp (Bill Heck) samt en liten hund kallad President Pierce, efter den amerikanske presidenten på 1850-talet, en hund som har en viktig roll i den episoden. En underbar och underfundig episod, All Gold Canyon, är baserad på en historia av Jack London om en guldgrävare – spelad av sångaren och låtskrivaren Tom Waits – ensam i en paradisisk dalgång någonstans i Colorado, som till sist hittar guldet, vilket leder till komplikationer i det idylliska. Varje historia i antologin har sin egen ton, sin egen färgskala, sin egen estetik, så att det ”varma” Waits-avsnittet balanseras mot det ”kalla” Meal Ticket-avsnittet, om två kringvandrande underhållare vid malmfälten i bergstrakterna. Liam Neeson spelar den åldrade impressarion och en helt lysande Harry Melling den arm- och benlöse artisten Harrison som deklamerar Shelleys Ozymandias, bibelns historia om Kain och Abel, Shakespeares sonett 29 (den som börjar med raderna When, in disgrace with fortune and men’s eyes, I all alone beweep my outcast state, även gjord i en underbar sångversion av Rufus Wainwright) och Lincolns tal vid Gettysburg.
Det första avsnittet, skrivet för 25 år sedan (har bröderna Coen berättat) och det avslutande, Mortal Remains, som tillkommit allra senast, bildar ramen för berättandet. En bok med omslag av läder där historierna finns nertecknade fungerar som ett slags bladvändare mellan kapitlen. Om Buster Scruggs-episoden är absurdistiskt-komisk, med Tim Blake Nelson som sjunger, skjuter, rider på sin vita häst, spelar poker med död mans hand och talar direkt till tittaren innan han försvinner upp bland molnen försedd med vingar och en harpa, har också avslutningskapitlet ett tydligt metadrag. Det handlar om ett slags filosofiskt kommenterande eller grubbel som utspelar sig i en märklig diligens som nästan helt saknar koppling till en yttre miljö. Inramningen utgörs av diligensens två bänkar och de fem personerna där, spelade av Brendan Gleeson, Jonjo O’Neill, Saul Rubinek, Tyne Daly och Chelcie Ross. Rubinek, Daly och Ross föreställer tre typer av westernfigurer: den elegante, levnadsglade fransmannen, den konservativa ladyn och den ruffige pälsjägaren, medan de två på den andra bänken har en mer ambivalent karaktär. Kanske är de bountyhunters, eftersom de har ett lik inlindat uppe på diligenstaket, kanske är de mer allmänt dödens hantlangare. Diligensen på väg mot ett hotell i Fort Morgan körs av en kusk som vi aldrig ser ansiktet på och som inte stannar förrän han når Fort Morgan. Det handlar uppenbarligen om en drömepisod som utspelas i dödsriket. Deras prat inne i diligensen gäller frågor som: är alla människor lika eller olika? Finns det två typer av människor eller bara en typ? Och om två, vilka då? Där går åsikterna starkt isär. Diskussionen i diligensen pekar också på något som ligger i botten på den nya Coen-filmen: frågan om Amerika och det kapitalistiska systemet som här ses i en tidig och därmed speciellt brutal variant. Som flera kritiker påpekat är filmen intensivt politisk, ett slags kommentar till dagens Trump-Amerika utan att Trump nämns på något sätt men däremot nog alluderas till. Exempelvis Liam Neesons impressario delar flera karaktärsdrag med president Trump: girigheten, oärligheten, grymheten.
Bröderna Coen har själva sagt att detta inte är en revisionist-western. Men vad är en revisionist-western, egentligen? Utmärkande för Joel och Ethan Coen är fortfarande ett tydligt nörddrag, där alla detaljer är noggrant och exakt utformade för att vara så historiskt korrekta som möjligt samtidigt som historierna är skrönor. Man kan reflektera över en inflytelserik western från senare år, Clint Eastwoods Unforgiven från 1992. Den har kallats en revisionistwestern, kanske främst beroende på att hjälten är grisfarmare medan offret i storyn, den som torteras till döds, är svart (Morgan Freemans karaktär). Men vad gäller förloppet i Unforgiven är den en mycket traditionell hämndhistoria som slutar i ett blodbad där rättvisan ser ut att segra.
Så är det inte alls i Coen-filmen, tvärtom nästan. Här finns ingen djupare rättvisa, bara otur, komiska eller tragiska tillfälligheter och en världssyn som kan kallas cynisk, stoisk eller absurdistisk, beroende på infallsvinkel. Eller helt enkelt coensk. En hel, fantastisk värld som vi alla är bekanta med från tidigare, men som känns ny, oviss, ambivalent, spännande, farlig och absurt rolig.
text: Sven-Erik Klinkmann
foto: Netflix
