Det finns inget som människan hatar mer än att inte förstå. Redan före Aristoteles tider har vi strävat efter att begripa den värld vi lever i. Människans skarpaste verktyg är hennes intellekt, och ju mer vi förstår av världen, desto bättre kan vi anpassa oss för vår överlevnad.
Det är delvis ur detta som människans ofta så påträngande dödsångest härstammar. Vi kan helt enkelt inte visualisera konceptet att vi inte längre existerar, men till skillnad från andra djur förstår vi att livet är tillfälligt. En dag kommer existensen att ta slut, och vi störtar in i det obegripliga intet, tomheten som är både fascinerande och skrämmande och framom allt väldigt, väldigt okänd.
Människan har sedan urminnes tider försökt fylla denna tomhet med religion. Tanken om ett liv efter döden är bekväm. Vi är ju trots allt mycket bekanta med livet. Men till och med de egendomligaste sekterna är ense om en sak: livet som vi känner det måste en dag ta slut. Vi har alla ett inbokat möte med liemannen, vare sig vi själva är medvetna om det eller inte, och även om det ibland kan uppskjutas går mötet aldrig helt att avbokas. Och ibland skärs livet bara plötsligt av, utan orsak eller förvarning. Och det är skrämmande, att när som helst tvingas bemöta det okända.
Så varför är en del av oss så besatta av underhållning som påminner oss om dödens ofrånkomlighet?
En faktor är att deckare, thrillers och annan så kallad mordlitteratur fungerar som katalysator för en slags omvänd eskapism. Med andra ord motiverar vi oss att uppskatta nuet genom att påminna oss om livets skörhet. Men det har också spekulerats i att vårt intresse i saker och ting som enligt all logik borde vara motbjudande härstammar från vår överlevnadsinstinkt. Som tidigare nämndes, är människans effektivaste verktyg hennes intellekt. Teorin här är att vi genom att observera hur det är möjligt att mista livet kan anpassa vårt beteende så att vi inte själva begår samma misstag. Detta förklarar delvis varför just kvinnor ofta känner sig dragna till deckare och true crime, eftersom vi tenderar att känna oss osäkra i vår omgivning. Naturligtvis handlar det närmast om en placebo; det att man har sett 400 avsnitt av I lagens namn betyder inte nödvändigtvis att risken för att bli mördad i praktiken sjunker. Men Francis Bacon ansåg att kunskap är makt, och därifrån följer det logiskt att tron att man har kunskap leder till tron att man har makt – och människan tror gärna att hon har makt. Efter att ha maratontittat NBC:s Hannibal över veckoslutet skriver hjärnan undermedvetet sig en liten not om att tacka nej till framtida middagsinbjudningar hos stiliga danskar, och känner sig väldigt stolt över att än en gång potentiellt ha räddat livet på sig.
Men detta är bara en, kanske onödigt rumsren synvinkel på saken.
Det är knappast allt för kontroversiellt att påstå att mycket få av oss längtar efter att dö så här helt i första hand, och de som utgör undantaget vill för det mesta lämna världen på sina egna villkor. Det är självklart att hjärnan vill undvika att bli mördad. Men en mordscen har två aktörer. Och hjärnan, den lilla kunskapsnarkomanen, vill veta absolut allt den kan få reda på om medaljens frånsida.
Mord är ett universellt kulturellt tabu, men samtidigt ändå en fundamental mänsklig impuls. Så länge som det funnits hominider med tillräckligt hög kognitiv förmåga att förstå varför livet är värdefullt har de också haft artfränder som helt enkelt struntat i det. Män och kvinnor med glasartad blick som lämnar blodspår efter sig, men med samma genetiska kod som flyter i våra egna kroppar. Faktum är, att vi alla har förmågan att döda. Och det om något är skrämmande. Människan är ju, trots allt, i det stora hela en extremt empatisk varelse som tycker om att göra gott helt enkelt för att det känns bra. Vi vill inte såra varandra. Men ändå gör vi det, ibland med orsak, andra gånger utan.
Och vi vill förstå. Förstå varför folk dödar: i självförsvar, utav kärlek, hat, raseri … Det är inom fiktionen vi kan utforska detta i en trygg miljö där ingen på riktigt behöver mista livet. Och hjärnan får känna sig kunnig.
Det är naturligt att inte alla tycker om mordlitteratur. En rationell respons gentemot döden är att sticka huvudet i sanden och låtsas som om den inte existerar, som om liemannen inte finns – tills han en dag står och bankar på dörren. Men andra vill förbereda sig för hans ankomst. Liemannens kalender är sällan flexibel. Givetvis vill vi dö fridfullt, helst i sömnen, definitivt i sällskap av våra nära och kära – men vi förstår också att det inte alltid är möjligt. För ibland är döden, liksom också livet, brinnande plågsam och skoningslöst förnedrande.
Och då vi drar ett sista, kvalfullt andetag, kanske vi ser tillbaka på de gräsliga fiktiva dödsscenerna vi gång på gång stött på i böcker och television, och finner en liten tröst i dem. Döden är bedrövande och skrämmande, men det är inte längre okänt. Och det kan vi handskas med.