För en del år sedan frågade jag av någon anledning en god vän vad hans pappa heter. ”Han heter Pappa Denny”, svarade min vän. Jag minns att jag tyckte att det var både gulligt och komiskt – han kändes med ens så liten, min över två meter långa och då tjugofemåriga vän. Vi båda brast i skratt; kanske svaret i förstone tedde sig aningen imbecillt, men det var det ju långt ifrån. I relationerna med våra närstående definierar vi ju i mångt varandra utifrån de roller vi besitter, och vissa roller förblir intakta livet igenom.
Jag kommer åter att tänka på det här när jag läser Jonas Hassen Khemiris nya roman Pappaklausulen, som inleds sålunda: ”En farfar som är en pappa är tillbaka i landet som han aldrig lämnat.” Denna eleganta upptakt sätter en skön ton som ljuder romanen igenom. Bland de andra som figurerar i boken finns exempelvis ”en son som är en pappa”, ”en syster som är en dotter men som inte längre är en mamma”, ”en mamma som är en farmor som är ensam armaturansvarig”, ”en ettåring som är ett barnbarn som är ett lillasyskon” samt ”en dotter som är ett barnbarn som är ett fotbollsproffs som är en draktämjare som är en ninja med eldkraft som är fyra år gammal men nitton miljarder stark”. De, och andra som berättelsen kretsar kring, är och förblir namnlösa och benämns enbart utifrån sina positioner i relation till varandra. I periferin, i ett slags konträrt glidande anonymitetsskala, nämns vänner och kollegor med förnamn, och åldringar på ett äldreboende tituleras förment personligt i kvällstidningsanda: ”James, 84, Helen, 89, Betty, 92”. Längst bort, anonymiserade och distanserade, återfinns mobbarna från skoltiden med både för och efternamn. Så skapar Khemiri, med till synes förvillande enkla handgrepp, hela nätverket av relationer och placerar romanens figurer längs skalan närhet–distans enbart genom sättet på vilket de benämns. Det är mycket skickligt.
Som rollistan skvallrar om handlar det om ett familjerelationsdrama, om de roller vi tilldelas eller själva skapar, intar och spelar upp för andra, om svårigheten att kommunicera och förstå varandra på djupet, om kärlek och svek, om vardagstristess och neurotiska rädslor, om flyktbehov, uppbrott och återförening, om förluster man aldrig riktigt kommer över.
Ja, det är delvis en sorgesam berättelse, men också mycket rolig – framför allt i gestaltningen av småbarnsföräldrarnas lätt igenkännbara vardagsvedermödor: ”En son som är en pappa får sovmorgon till kvart i fem. Sen börjar söndagen.”
Korsbelysningar
Men blir ändå inte gestaltningen lidande, blir inte karaktärerna reducerade och platta då de utgörs av sina roller i familjekonstellationen? Nej, faktiskt inte. Som benämningarna skvallrar om besitter varje karaktär olika roller – precis som vi alla – vilket innebär att de aldrig förblir statiska. Tyngdpunkterna växlar från scen till scen beroende på vilka relationer som är i fokus; så skiftar exempelvis ”en pappa som är en son” till ”en son som är en bror” när han ska på middag med sin pappa och sin syster. Vissa scener upprepas och återberättas utifrån olika personers synvinklar och skapar så en spännande korsbelysning av vad som egentligen sker och hur. Som läsare omvärderar man gång på gång och förflyttar sina sympatier mellan karaktärerna, vars olika mänskliga sidor, sämre och bättre, träder fram i korsbelysningen och gör dem levande, komplexa, trovärdiga. I korsbelysningens sken gestaltas också den haltande kommunikationen och den bristande förståelsen för den andres perspektiv. Läsaren placeras här i en privilegierad – men samtidigt frustrerande – position som den enda med överblick och förmåga att se orsaken till problemen och sprickorna: Lyssna på varandra, kommunicera! Kliv ut ur era egocentriska bubblor och försök att se på saken från den andra sidan! får man lust att ropa. (Jag gör det inombords, ljudlöst, för att undvika obekväm stämning här på bibliotekets tysta avdelning.)
Men det är som sagt en gynnad position läsaren befinner sig i, liknande den man har när man i sinnevärlden får möjlighet att betrakta omgivningens konflikter litet från sidan, och i bästa fall kan medverka till att medla då man fått flera perspektiv att jobba med. Är man själv direkt inblandad i konflikten är det ju så mycket svårare att inta den gentila, generöst vidsynta rollen. Man ursäktar därför snabbt Khemiris karaktärer, och inser att det är bristerna och svagheterna såväl som deras förtjänster och styrkor som gör dem så djupt mänskliga.
Trots att Pappaklausulen, som vanligt när det gäller Khemiri, är en oerhört välkomponerad roman tillåts kompositionen aldrig tämja den lekfullt gäckande berättarglädjen alltför hårt. Att Khemiri är en stor humorist som ändå inte räds dyka ner i svärtan och sorgen, och dessutom en språkvirtuos som behandlar svenskan som ingen annan, gör inte saken sämre.
Vissa trådar, både stilistiska och tematiska, känns igen från Khemiris tidigare böcker; framför allt gör sig tematiken med jakten på den frånvarande fadern i Montecore: En unik tiger (2006) i hög grad påmind även i Pappaklausulen. Samtidigt förmår Khemiri hela tiden utveckla och förnya sig stilmässigt, och ämnen som berörts tidigare belyses ur nya synvinklar.
Jag har här medvetet undvikit att dra paralleller till andra författarskap, undvikit att söka placera romanen i litterära traditioner eller trender. Sådana spår står naturligtvis alltid att finna, också här, men det är mindre intressant, ty faktum är att Khemiris författarskap är av ett alldeles eget slag.
Foto: Pierre Björk
Jonas Hassen Khemiri:
Pappaklausulen, 2018.
Albert Bonniers Förlag.
