Den sanna punkandan – finns den kvar?

av Johan Wulff

Mot slutet av 70-talet dominerade band som Yes, Genesis, Jethro Tull och Pink Floyd rockscenen och angav hur god rockmusik skulle låta. De förirrade sig i alltmer megalomaniska utsvävningar och högt uppe på sina piedestaler stod de onåbara och fjärmade från sin publik.

Punken kastade allt detta över ända. Spelskicklighet blev sekundärt då grundackord och en stor portion energi och attityd räckte för att föra fram budskapet. På de små rockklubbarna där punken blev till var publikkontakten omedelbar, och musiken gav ett  utlopp för den frustration och brist på framtidshopp som många, särskilt brittiska ungdomar, upplevde. Stämningarna i 70-talets Kekkoslovakien var gynnsamma för punken, och på nolltid hade Finland fått en mångsidig och vital punkscen.

De nya vindarna gick inte heller mig förbi. I de lägre tonåren i Helsingfors kom jag över Ramones debutskiva och blev totalt såld. På omslaget lutade sig fyra fula slashasar mot en sliten tegelvägg. Soundet var rått, låtarna var arkaiska tvåminuters urladdningar. Det här var rockmusik i sin mest ursprungliga form och tröskeln var låg för mig att rafsa ihop ett eget punkband några år senare.

Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess. Inte heller punken kunde stå emot marknadskrafterna och rörelsen drabbades av samma konsensus och likriktning som den protesterat emot.

Punkens dödförklaringar har duggat tätt under varje decennium sedan den uppstod. Men fyrtio år senare finns fortfarande indicier på motsatsen. Två färska men väsensskilda händelser visade vardera på sitt sätt att punkens filosofi är lika relevant idag som förr. Den ena händelsen som fyllde löpsedlarna i början av oktober var konstnären Banksys tilltag att förstöra sitt eget konstverk under en pågående auktion. Den andra var punkbandet the Damneds konsert på Paradise Rockclub i Boston, en hållpunkt på deras 40-årsturné, som jag hade nöjet att bevittna.

The Damned

The Damned grundades år 1976 då trummisen Chris Millar och basisten Raymond Burns fick nog av sitt dagsjobb att städa toaletter på konferenscentret Fairfield Halls i London, och med gitarristen Brian James beslöt de att satsa helhjärtat på ett band.

Till sångare valdes gravgrävaren David Lett, för den andra aspiranten, en viss John Simon Ritchie, senare känd som Sid Vicious, dök aldrig upp till provspelningen. Lett hade en vurm för vampyrestetik. Som frontfigur i The Damned lystrade han till namnet Dave Vanian och anammade 1920-talets Rudolph Valentino-stuk, med mörkt, bakåtslickat hår och spetsiga skor. ”The punk movement was all about individuality then”, beskrev Vanian punkens oskyldiga barndomsår, innan mode- och uniformstänkandet gjorde sitt demolerande intrång.

Millar valde namnet Rat Scabies, eftersom en råtta sprang över golvet under en spelning då han var smittad av skabb. Burns antog det ironiska namnet Captain Sensible.

Tillsammans med bland annat Sex Pistols, The Clash, Buzzcocks och The Jam hör The Damned till de viktigaste ursprungliga brittiska punkbanden. De var det första punkbandet som fick spela in en singel, låten ”New Rose” utkom i oktober 1976, en månad innan Sex Pistols chockerade hela etablissemanget med ”Anarchy in the UK”.

I slutet av 1970-talet höll mångsysslaren Pada Bifeldt rockaftnar på Svenska Ungdomsgården i Kronohagen. En kväll visade han den skakiga ”videon” till ”New Rose”. Projektorn totalkollapsade mitt i och stod inte att rädda, men smakprovet var ändå tillräckligt för att vi trollbundna skulle suga i oss intrycken.

Med denna uråldriga incident i minnet kändes det hisnande att fyrtio år senare bevittna ett livs levande The Damned uppföra ”New Rose” med oförminskad intensitet. Bandet har upplevt många upp- och nedgångar, men de har nyss gett ut sin första skiva på tio år som mot alla odds låter hyfsat bra, och bandet var vid god vigör. Vanians och Sensibles inbördes käbblande höll upp stämningen och spelningen präglades av en avslappnad och sorglös attityd, utan att tätheten blev lidande. Med gamla legenders rätt tog de inte sig själva så allvarligt längre. Det är ingen självklarhet; under sin karriär har bandet förfallit i  kvasiintellektuella kompositioner som sjutton minuter långa ”Curtain Call” från albumet ”Black Album” (1982), just den typ av låtar som punkrörelsen opponerade sig mot.

Ingen ”Curtain Call” ingick i repertoaren, The Damned höll upp öset ända till konsertens slut och under de punkigare låtarna förvandlades publikhavet till en kokande häxbrygd med vilt dansande, dunsande och flaxande ungdomar, vilket visade att återväxten är tryggad.

Banksy

Den anonyma brittiska samtidskonstnären Banksy började i Bristols undergroundscen där konstnärer och musiker samverkade. Han har länge uttryckt sitt förakt för kommersialismen och förljugenheten i konstbranschen, och tendensen att urvattna samhällskritisk konst. I oktober utlöste han en dokumentförstörare som inför en skräckslagen publik skar sönder hans verk ”Girl with a balloon”, strax efter att den klubbats för över en miljon pund under en auktion förrättad av Sotheby’s.

Upptåget var en kommentar på kommersialiseringen av konsten, men strax sade konstexperter att verket (pappersstrimlorna) nu var värt åtminstone det dubbla. Detta var den snabbaste värdestegringen av ett konstverk någonsin, så hysset var i viss grad kontraproduktivt. Å andra sidan var det ju den förljugenheten han ville åskådliggöra. Hur som helst ett genialt utspel med metanivåer. Både i popmusiken och konstbranschen stakar ett maskineri ut koordinaterna där artister ska verka för att få erkännande och uppmärksamhet.

Kampen mot konformitet

Punkens inofficiella födelse anges ofta till november 1976, då ”Anarchy in the UK” utkom. År 2016 då 40-årsjubileet firades valde Joe Corré (f.1967), affärsman inom klädbranschen och son till Sex Pistols-managern Malcolm McLaren och modeikonen Vivienne Westwood, att bränna sin omfattande samling av punkmemorabilia. Punken kan inte firas av etablissemanget, ansåg han. Men aktionen tedde sig ganska platt och skenhelig av en man som skapat sig en förmögenhet i modebranschen med liknande tvivelaktiga och utpräglat kommersiella metoder som sin far.

Det är sant att punken aldrig handlade om etiketter, föremål eller ting, men samtidigt är punkarna på Kings Road lika vanliga motiv på vykort som Londonbussarna och drottningens vakter i björnskinnshjälmar. Men att placera föremål och fotografier med punkanknytning på ett museum är ändå bättre än att dagens generation tyr sig till urvattnade ”punkband” som Green Day, eller klär sig i designade, nyproducerade punkkläder och försöker komma underfund med vad det hela egentligen handlade om. Ett autentiskt fotografi av punkare i någon brittisk förort i slutet av 1970-talet visar med all önskvärd tydlighet att de inte var chica, klädsamma kufar. De var helt enkelt bara kufar. Och det är viktigt att betona för eftervärlden.

Både konst- och musikbranschen behöver i sann punk-anda ruskas om med jämna mellanrum. Om inte konstnärer som Banksy vädrade ut unkenheten, skulle det självupptagna och icke-reflekterande oberört få ticka på.

Betydelsen av The Damneds konsert ligger givetvis på ett helt annat plan, bandet har heller aldrig varit samhällsengagerat på samma sätt som till exempel The Clash. Men konserten visade på sitt sympatiska vis att än leva de gamla gudarna och att deras budskap har gått vidare till följande generationer som håller punk-fanan högt, utmanar och ifrågasätter det tillrättalagda och vägrar att nöja sig med färdigtuggad mainstream.

I sanning: Punk´s not dead, it just smells funny. N

Illustration: Otto Donner

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.