Konst, skit och bröstmjölk – om punkens estetik

av Helen Korpak

Konstskribenten Helen Korpak associerar fritt kring punkens estetik och om varför det är så svårt att återskapa dess genomslagskraft i ett samhälle utan tabun.

Vad är punk? En musikgenre? Ett flyktigt ögonblick i England i slutet av 1970-talet? En klädstil?

Som ord i engelskan dyker punk upp någon gång i mitten av 1500-talet och har betydelsen ”kvinnlig prostituerad”. Under århundradenas lopp sker en evolution och ordet blir en synonym för riff-raff, slödder, småkriminella, korkade ungdomar, dagdrivare. Därifrån anammas det på 1970-talet och blir namnet på en subkultur som gror ur en känsla av kaos och revolt, ett direkt resultat av social kris. En backlash till Summer of Love och det där sockersliskigt mytomspunna 1968.

”No Future” kväker Johnny Rotten, née John Lydon, år 1977. År 2019 lanserar Doc Martens en Sex Pistols-kollektion i vilken just de orden pryder kängor, och som även inkluderar ”no feelings”-skosnören.

Punk har alltid inkluderat materialism i ordets breda bemärkelse: det har från första början handlat om snygga bilder, konstiga ägodelar och utstuderade kläder. Det är en subkultur som är helt beroende av det visuella, som alltid har involverat konstnärer, modeskapare och grafiker. Det är inte bara den ursprungliga sjuttiotalsinkarnationen av punk som handlar om image och om att upprätthålla trovärdighet – jag skulle vilja påstå att senare subgenrer som medvetet sökt sig bort från punkens maskeradliknande aspekt handlar minst lika mycket om estetik och tillhörighet baserad på klädsel.

***

Punk är:
Ett medvetet övertramp.
Ett steg in i gränslandet med ett trotsigt flin.
En transgression.

Alla subkulturer handlar mer eller mindre om att skapa en klan, ett sammanhang, ett utlopp. I punken är antietablissemangstänkandet det centrala. Eftersom punken är född ur dysfunktionella sociala och samhälleliga förhållanden ligger hela dess själ i revolten mot finkultur och borgerlighet. Det som sammanfattar punken som helhet är den medvetna transgressionen, valet att gå tvärtemot vad som är borgerlig samhällelig norm. Punk är dock ingen intellektuell rörelse, den definierar och skapar sig själv genom att chockera omvärlden och på så sätt positionera sig själv utanför det ”normala”. En anti-ideologi.

***

Vi lever just nu i en tid som på många sätt liknar den era som utgjorde grogrunden för punk. Terrorattentat, försvinnande välfärd, arbetslöshet, nedsmutsning, allmän pessimism. Krig och korruption i nyheterna, maktlöshet, ökade klassklyftor, hutlösa hyror.

Ändå har ingen ny inkarnation av punken dykt upp. Kanske det beror på att gränsen mellan det privata och det offentliga blivit flytande, lösts upp. Nästan ingenting av det som tidigare varit ytterst privat eller olämpligt i offentligheten är längre tabu. När Sex Pistols svor på engelsk teve i december 1976 berodde den extrema uppståndelsen efteråt inte på att ingen tidigare hört orden ”fuck” eller ”shit”, utan på att fula ord inte hörde hemma i offentligheten. Av samma orsak var Serge Gainsbourgs och Jane Birkins sexuella duett ”Je t’aime … Moi Non Plus” så provokativ när den gavs ut år 1969 – det erotiska stönandet var stötande eftersom det lyfts ur sitt intima, privata sammanhang.

Uppluckringen mellan det offentliga och det privata har också bidragit till att allt färre ting har ett genuint chockvärde. Mycket av det som gjorde punken till en semiotisk revolution har normaliserats och approprierats: piercingarna, säkerhetsnålarna, bondagebyxorna, hårfärgerna, tatueringarna. Till och med Bikini Kill-sångaren Kathleen Hannas vana att i början av 1990-talet skriva SLUT, slampa, på sin nakna kropp har förlorat sin effekt.

En av de få saker från 1970-talets punk-explosion som fortfarande känns djupt skakande, totalt tabu, är användandet av nazistiska hakkors för att chockera. Nästan allt annat kan man hitta approprierat i valfri H&M-affär. Till och med hardcorepunkens sönderslitna svarta kläder, lappade med tygbitar prydda av olika bands svårtydda logotyper, har valsat runt i de mjäkigaste av klädaffärer.

***

Punkens konsthistoria är en samling av saker man ”borde veta”, precis som det alltid blir när något institutionaliseras och tillskrivs ett historiskt värde. Konstutställningar som har att göra med punk handlar om årtal, om kronologi och om vissa musikgrupper och deras estetik. Det är tryck av Jamie Reid, konstnären bakom Sex Pistols legendariska skivpärmar, och kläder av Vivienne Westwood. Fokus på London, New York i en biroll. Kunsthalle Wiens utställning Punk. No One is Innocent (2008) var ett exempel på detta, likaså British Librarys Punk 1976–78 (2016).

Men punkens relation till konsten (eller konstens relation till punken) kan förstås på ett mycket mer liberalt sätt. Om ”punk” främst innebär transgression och chock kan uttrycket användas som ett verktyg för att analysera och beskriva konst.

Det är fortfarande så otroligt lätt att chockera människor med konst, men det innebär inte att allt som är chockerande automatiskt är ”punk”. Något kommersiellt kan aldrig vara punk eftersom det är ett resultat av strategisk planering med noga övervägda för- och nackdelar. Därmed ska det alltid närmas med misstänksamhet.

”Dålig smak” är camp, och camp ligger långt från punken. Punk är inte bara dålig smak, punk är vidrigt.

***

Egentligen är det performanskonsten som är närmast relaterad till punken, eller som oftast kan beskrivas som punk. Ibland är det svårt att veta var gränsen mellan punk och performans går, speciellt när man närmar sig frågan utifrån istället för inifrån konstens finrum (där konstnärer som Marina Abramovic håller hov, iklädda couture).

Vad kallar man punkmusikern G.G. Allin, vars kännetecken var att skära sig och skita på scen och som gång på gång lovade att han skulle begå självmord under en spelning? Eller Wendy O. Williams, sångaren i Plasmatics, som uppträdde mer eller mindre naken med raklödder över brösten och som sågade sönder instrument med motorsågar?

Och hur är det med Lady Hennessy Brown? Hon hade ingenting att göra med punkrörelsen, utan uppträdde i slutet av 1980-talet på nattklubben Copacabana i New York, där hon till tonerna av låtar som ”We Are Family” sprutade bröstmjölk på publiken. Är det konst? Är det punkigt?

***

”Punk” är ett fantastiskt verktyg för att närma sig konst och för att ge även det udda en kontext eller legitimitet. Det är ett koncept och ett adjektiv som kommer utifrån, som inte är myntat av teoretiker eller historiker. ”Punk” är en påminnelse om att man kan och får associera fritt när man talar om konst, och att till och med de konstigaste eller äckligaste referenserna är tillåtna. Att tala om punk i samband med konst är att välkomna inklusivitet. N

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.