Slutsåld Pappan är gedigen utan att överraska

av Janne Wass

Svenska Teatern skapade rubriker i januari genom att sälja slut alla biljetter till pjäsen Pappan redan innan premiären. Orsaken till den stora publiktillströmningen stavades Asko Sarkola. Pjäsen i fråga är skriven av den franska juggernauten Florian Disson, som av The Guardian kallats för vår tids mest spännande dramatiker.

Som åskådare frågar man sig efter att ha sett Pappan vad i hela fridens namn det är som gör att Disson blivit så hajpad. Pappan kan beskrivas som ett rätt traditionellt tragikomiskt kammarspel. Med detta inte sagt att det skulle vara dålig teater. Manuskriptet är smart ihopsatt och för tankarna till Christopher Nolans film Memento (2000), där huvudpersonen, som förlorat sitt korttidsminne, försöker knyta ihop sitt liv och sin identitet. På samma sätt försöker Pappans huvudperson, den minnessjuka André (Sarkola) skapa ordning i det kaos som råder i hans huvud.

Pjäsen kräver inga särdeles kreativa scenlösningar eller regigrepp och står stadigt på sitt manuskript. För en proffsteater ska det inte gå att misslyckas med en dylik pjäs, och det gör inte Svenska Teatern, även om regissören Marcus Groth inte heller gör speciellt mycket spännande med uppsättningen, utan förlitar sig på Sarkolas scennärvaro, som inte har blivit sämre med åren. Den som ändå ger föreställningen sin emotionella klangbotten som Andrés dotter Anne är Cecilia Paul, som i sin självklara och naturalistiska spelstil länge har varit en av mina absoluta favoritskådespelare i Finland. De övriga rollerna fungerar främst som roterande ansikten som tjänar till att förvirra inte bara André, utan också åskådaren, som får ta del av hans bisarra värld där upp är ner och fram är bak och ingenting i dag är som det var igår.

Det här greppet att låta publiken ta in världen genom Andrés ögon är det som får föreställningen att lyfta, och det är intressant att som åskådare märka hur ens sympatier långsamt skiftar: Till en början ter sig André främst arrogant och jobbig i sin envisa motvilja att acceptera sitt minnesproblem, medan det sentimentala slutet snyggt (om än förutsägbart) vinner över publiken helt och hållet på Andrés sida.

Pappan på Svenska Teatern är gediget teaterhantverk, en fungerande tragikomedi som balanserar tryggt mellan komik och drama. Genom att inte ge sig hän ordentligt åt det ena eller det andra hållet blir det ändå lite jämntjockt. Pjäsen har av andra recensenter kallats för ytlig och förutsägbar, och båda omdömena stämmer. Kanske för att jag är en lite mer sporadisk teaterbesökare, var jag ändå betydligt mer underhållen än vad Svenska Yles och Hufvudstadsbladets recensenter verkar ha varit.

Foto: Cata Portin

Svenska Teatern: Pappan.
Manus: Florian Disson. Översättning: Lisa Lindberg. Regi: Marcus Groth. I rollerna: Asko Sarkola, Cecilia Paul. Riko Eklundh, Sophia Heikkilä, Anna Hultin, Joachim Thibblin. Scenografi: Keijo Viitala, Marcus Groth. Kostym: Kaisa Rautakoski. Ljus: Tom Kumlin. Ljud: Andreas Lönnquist. Mask & hår: Pirjo Ristola. Föreställningen är slutsåld.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.