I dag, när Helsingfors är inbäddat i djupaste, vitaste nysnö är det tid att läsa poeten Johan Henrik Kellgrens inlägg i Stockholms-Posten den 23 mars 1782: ”Angående Påbudet om Snöskottningen”, då en parodi på samtidslitteraturen:
Jag tillstår, denna snö är besvärlig för alla gående och åkande. Men – är den det för mig? Jag svarar nej. Detta svar är husägarens, medborgarens, människans.
Människan som pulsar fram i snön börjar tänka efter. Kan man äga en annan åsikt om snöskottningen än myndigheterna eller kanske äga och råda över hela snön?
Då jag beslöt att råda över ett hus, så föresatte jag mig att råda över hela gatan. Denna föresats var lika fri som dess uppfyllelse. När jag obetänksamt ej bortskaffar snön från min dörr, så är det jag själv, som tillåter mig bli insnöad: men jag vill icke att en annan skall befalla mig skoffla den. En fots snö! ropa hundrade: upp till himlen! ropar jag.
Land och vatten är indelade i fastigheter som har sina ägare. Men snön som faller ner gratis från himlen, äger någon den? Eller regnet, dimman, rimfrosten, själva luften, vinden, vågorna? Vinden kan köpas och förvandlas till elkraft. Snö är en dyrbar naturresurs och ett ekologiskt byggnadsmaterial, för snögubbar och kojor, även hotell i Lappland. Därtill krigsmateriel, för snöbollskrig. Och is är en mycket eftertraktad råvara i alla barer.
Skick, ordning, renlighet: vad betyda dessa orden? Vilken tid och ort har ej sitt skick, sin ordning, sin renlighet! Man borde icke fråga: är denna snön djup? Utan är den varm, torr och bekvämlig? Är den förmögen att bevara för snuva?
Helsingfors och andra städer har sin egen ordning för renhållningen. Juridiskt sett är den ohållbar: snö som faller på enskild fastighet, på tak- eller marknivå, blir ägarens oinskränkta egendom. Snö på gatorna anses tillhöra staden. Snö och is på trottoarerna, även istapparna på taken, är tomtägarnas. Påbud för snöns allmänna bortskaffande utfärdas som på Kellgrens tid i Stockholm.
Vissa dagar i månaden anfaller därför en armé med gula blinkljus, bogseringsbilar, grävmaskiner, lastbilar och väghyvlar gatorna i tur och ordning. De släpar bort alla bilar – som är helt oskyldiga till nederbörden – och försöker skrapa ihop snön. En stor del vräks upp på trottoarerna. Därifrån skyfflas den följande dag igen ut på körbanan. Skyfflandet pågår till slutet av april, cirka.
Egendomligt i ett jämförande ljus. Staden konfiskerar nämligen obehindrat allt regnvatten som faller på de enskilda husens tak och trottoarer och leder utan ersättning bort det. Vatten i kristalliserad form borde behandlas lika som vatten i flytande form. Genom sinnrika och dyra värmesystem smälter staden ner snön bara på utvalda trottoarer, av uppenbarligen finare värde än andras. Kring Stockmann och Alexandersgatan.
Redan på 1700-talet väcktes frågan om individen kan motsätta sig samhällets styrning och uppifrån påtvingade arbeten för det allmänna bästa – snöskottning bland dem – eller hur långt en fri vilja kan tolereras. Mitt hus, min snö.
