Papperslös i sitt eget hemland

av Zinaida Lindén

Nadine Labaki (född 1974) växte upp i inbördeskrigets Beirut. I hennes senaste film Capernaum som vann juryns pris i Cannes hörs krigets eko. Pojkar tillverkar gevär av trä att leka med, och i Libanon finns en hel del krigsflyktingar från Syrien.

En av dessa syrier är tolvåringen Zain al Rafeea som Labaki träffade då hon gjorde street casting för att hitta amatörskådespelare till sin film. I Capernaum spelar al Rafeea en libanesisk pojke vid samma namn, Zain. Han är filmens bärande stjärna.

I filmen är Zains föräldrar och deras talrika barn libaneser, men inget av barnen har födelseattest. Papperslösa får inte gå i skola, har inte rätt till hälsovård. Varför finns dessa barn inte i befolkningsregistret? Det verkar som om deras deklasserade, skuldsatta föräldrar aldrig reflekterar kring sådant. De bara fortsätter att sätta nya chanslösa barn till världen.

Labaki tar upp ett ämne som inte är så populärt inom art house: varför föda barn om man inte har råd att ta hand om dem? Zains far förbannar dagen då han gifte sig. ”Utan barn är du ingen man” lärde han sig som ung. Själv verkar han inte arbeta, men hans son Zain sliter dag och natt i en affär som ägs av en utsugare, vars skäggige son åtrår Zains 11-åriga syster (Haita Izzam – även hon en syrisk flykting som Labaki träffat på gatan).

Till sist säljer pappan sin dotter till den skäggige. Zains kedjerökande mamma gråter krokodiltårar då hon bedyrar sin kärlek till ”sina små skatter”, men slår Zain hårt när han försöker ingripa. Då rymmer Zain hemifrån.

På ett övergivet tivoli möter han Rahil (Yordanos Shiferaw), en ung etiopisk mamma till en liten pojke vid namn Yonas (Boluwatife Treasure Bankole). Som förälder är Rahil raka motsatsen till Zains föräldrar: ömsint, glad, omtänksam. Medan hon jobbar som städerska i hopp om att kunna köpa ett förfalskat uppehållstillstånd låter hon Zain vakta Yonas. En kväll kommer hon inte hem. Zain blir på tumanhand med babyn.

Ibland känns Capernaum som en dokumentär. Christopher Aouns suveräna kameraarbete formligen slänger ner en i den myllrande, stinkande, kalejdoskopiska avgrund som filmens karaktärer kallar sitt hem. Fernando Meirelles brasilianska helvetesskildring Guds stad i all ära, men oftare tänker jag på Danny Boyles hjärtskärande Slumdog Millionaire. I synnerhet därför att vår tids ”goda trollkarlar”, det vill säga massmedierna och en extatisk miljonpublik är starkt närvarande i den lite väl optimistiska finalen.

Ramberättelsen där Zain som döms till fängelse försöker stämma sina föräldrar ”för att de givit honom liv” känns manipulativ och tafatt. Ändå finns här så mycket äkta hjärtesorg och smärta att jag är övertygad. När jag vacklar ut ur biosalongen klingar en replik i mina öron. ”Jag behöver ett bevis på att du är människa”, säger en av filmens karaktärer till Zain – och avser hans ID.

Men det är också en metafor för något mycket större.

Capernaum. Libanon, 2018.
Regi: Nadine Labaki. Manus: Nadine Labaki, Jihad Hojeily, Michelle Keserwani m. fl. Foto: Christopher Aoun. Musik: Khaled Mouzanar. I rollerna: Zain al Rafeea, Yordanos Shiferaw, Boluwatife Treasure Bankole, Haita Izzam, Nadine Labaki.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.