I år fyller Monty Pythons religionskritiska storfilm Life of Brian 40 år. Filmen orsakade skandal då den kom ut, och flera av dess fraser och sånger har rotat sig stadigt i det allmänna medvetandet. Men hur har världen förändrats sedan 1979, och skulle en Life of Brian film vara möjlig att göra idag?
I oktober 2016 befinner jag mig på en kokande fotbollsstadion. Platsen är Johanneshov, strax söder om Södermalm i Stockholm. Djurgårdens och Hammarbys spelare och deras supporters, det moderna samhällets gladiatorer, gör upp om hegemonin i ett klassiskt Stockholmsderby – en både konkret och symbolisk kamp om vem som är bäst i stan.
På planen har grönvita Hammarby i andra halvleken vänt matchen till sin fördel, efter två sagolika mål av brassestjärnan Romulo Cabral. På läktaren stiger sången och ropen, och när slutsignalen närmar sig händer det: Hammarbys fans stämmer högljutt in i sången Always Look on the Bright Side of Life från komikergruppen Monty Pythons kultförklarade komedi Life of Brian. Jag ler och sjunger med. Senare lär jag mig att lagets fans tagit som vana att sjunga denna sång både i med- och motgång, men särskilt vid de stockholmska rivalernas motgång.
Ingen skymf mot Jesus
I år har det gått 40 år sedan Life of Brian såg dagens ljus, och runtom i världen firas det med att filmen visas på inte mindre än 400 biografer, även i Finland. År 1979 då filmen kom ut var den brittiska humorgruppen Monty Python mest känd för sina anarkistiska sketcher i tv-programmet Monty Python’s Flying Circus. Överdrifter, understatements, respektlöshet, sexism, humor på överhetens bekostnad – ja egentligen drev de med allt och alla.
Utöver sketchprogrammen hade Monty Python tidigare utkommit med den spretiga (och i kultstatus oöverträffade) lågbudgetsfilmen Monty Python and the Holy Grail, men Life of Brian var något nytt och ambitiöst för komedigruppen. Filmen hade en tydlig huvudkaraktär, en klar och sammanhängande handling. Filmen börjar i Betlehem år noll, och utspelar sig i det heliga landet kring år 33 anno domini.
Monty Python-medlemmarna har poängterat att de ville göra en biblisk film, men att de inte var ute efter att göra sig lustiga över Jesus. Enligt regissören Terry Jones kom de efter en del bakgrundsarbete fram till att Jesus verkade ha varit en good bloke som sade saker som humorgruppen fullständigt höll med om. Det fanns inte mycket humor i Kristus, resonerade Monty Python. Så de fick tänka om.
Huvudpersonen i filmen är inte Jesus utan Brian Cohen (Graham Chapman), en vanlig kille som lever sitt liv parallellt med den store profeten, och som slutligen mot sin vilja dyrkas som Messias. Filmen gör sig lustig över skenhelighet, religiös fanatism och över politisk sekterism. Filmens filosofiska credo kunde sammanfattas i Brians replik: ”Ni måste tänka själv! Ni är alla individer!” – på vilket den väldiga folkmassan unisont mässar: ”Ja, vi är alla individer.”
Många religiösa grupper reagerade på filmen på grund av dess ikoniska slutscen, där 140 personer dömda till korsfästelse, romarnas mest fruktade och kvalfyllda dödsstraff, glatt sjunger låten Always Look on the Bright Side of Life tillsammans. Scenen kan kännas magstark.
Förbjuden för blasfemi
Life of Brian var en kassasuccé, och kallas fortfarande på sina håll för den bästa brittiska komedin som någonsin gjorts – vilket övergår mitt förstånd, jag såg den nyss på nytt. Hur som helst har Life of Brian lämnat ett djupt avtryck i världen. Många älskar den och framförallt: många har velat stoppa den.
Redan innan inspelningarna börjat drog sig det första planerade produktionsbolaget, jätten EMI, tillbaka. Då vände sig Python-gänget till gamla polaren och ex-beatlen George Harrison som raskt sköt till tre miljoner pund så filmen kunde spelas in. I samma veva grundade Harrison filmbolaget HandMade Films.
Life of Brian förbjöds i både Irland och Norge (!). I Finland censurerades ett antal repliker som myndigheterna av en eller annan orsak fann alltför anstötliga. I Storbritannien beslöt 28 lokala myndigheter att slå en F-18 stämpel på filmen, medan 11 orter förbjöd filmen rakt av. Katolska organisationer deklarerade att det var en synd att se filmen, medan tre judiska organisationer i USA, som tillsammans representerade tusen rabbiner, kallade filmen ”blasfemisk och sårande och ett brott mot religion”. Den amerikanske rabbinen Abraham B. Hecht sade i The New York Times i augusti 1979 att han fruktade att visningar av Life of Brian skulle leda till våld eftersom ”det var en så dålig film”. Ingen blodspillan verkar ha förekommit men demonstrationer ordnades utanför flera biografer i USA.
Life of Brian möjlig 2019?
Inför 40-årsjubileet har vissa kulturdebattörer frågat sig om en liknande film kunde göras 2019.
– Den här filmen är ett väldigt tydligt uttryck för 1970-talet och en lust att experimentera. Man ville skämta med allt och alla, säger docenten i film- och televisionsforskning Jari Sedergren på Nationella audiovisuella institutet (Kavi), som bland annat har skrivit om politisk filmcensur.
– I samma anda kunde regissörer som Mel Brooks senare göra filmer där det så att säga var tillåtet att dra skämt om judar eftersom Brooks själv var jude. Men för andra var det inte ok. I dagens klimat av så kallad politisk korrekthet skulle detta inte gå för sig, säger Sedergren.
Jari Sedergren är inte förvånad över att filmen väckte starka reaktioner och till och med förbjöds på vissa håll.
– Censur är alltid kopplad till det lokala samhället och de attityder som är rådande där. Att den förbjöds i katolska Irland är inte förvånande – också i Norge var den statliga filmcensuren strikt på den tiden.
Jari Sedergren tycker ändå att filmen i väldigt liten grad går åt några gudar.
– Det är ju snarare en satir om religionsutövare och historiska Hollywood-filmer. Men det är klart att i sådana kretsar där man anser att det inte passar sig att göra parodi på något som har med religion att göra, i de kretsarna har man blivit kränkt.
Jari Sedergren tror för sin del att det kunde vara fullt möjligt att idag göra en liknande film som Life of Brian.
– Det kristna motstånd som förekom då var ändå av en ganska mild sort. Det är trots allt en komedi, en satir. Den drar ordvitsar om martyrskap och politisk aktivism. Jag tror inte att en sådan film idag skulle få någon kristen ”fatwa” över sig. Om en film idag skulle göra parodi kring islam, ja det är en annan fråga, säger han.
Alltför riskabel idag
Jari Sedergren påminner ändå om att dagens filmer styrs väldigt noggrant av vad filmbolagens jurister säger. Trots att filmcensuren i väldigt många länder försvunnit så rensas mycket filminnehåll bort redan av filmbolagens jurister.
– Juristerna går igenom filmmanusen, och om det finns minsta risk att ett uttalande eller en scen bryter mot lagen så går den inte vidare från manusstadiet. Denna process i kombination med dagens tolkning av politisk korrekthet, och att många upplever det som en rättighet att bli kränkt, denna kombination har egentligen ersatt den gamla tidens filmcensur, säger Sedergren.
– Det är klart att det finns vissa saker som vi inte vill se, och som är så anstötligt att vi inte vill visa det. Som rent och skärt våld. Det finns en samhällelig gräns som filmmakare inte vill överträda. Konstnärer måste veta exakt var den gränsen går, men samtidigt är det konstens uppgift att göra denna gräns synlig.
En som tror att en liknande film inte kunde göras idag är Sanjev Bhaskar, som i en essä för The Telegraph inför filmens 30-årsjubileum år 2009 ansåg att filmen knappast skulle låta sig göras i dagens känsliga klimat. Men enligt honom hade filmen åldrats överraskande väl, och skildringen av vad blind tro leda till träffar rätt än idag. Always Look on the Bright Side of Life såg han – år 2009, innan brexit – som ett karaktäristiskt brittiskt sätt att skratta motgångar i ansiktet.
Även regissören Terry Jones sade i en intervju för Radio Times 2011 att han skulle akta sig för att göra en liknande film idag, enligt honom skulle det i dagens klimat vara alltför riskabelt att göra satir om religion.
Citat och sånger lever kvar
Life of Brians inflytande syns i att vissa av dess repliker har blivit allmänna engelska ordstäv. Sanjeev Bhaskar berättar att han till och med känner biskopar som citerar Life of Brian till vardags.
Den dåvarande partiledaren Tony Blair citerade i sitt tal på Labours partikongress 2004 filmrepliken ”What did the Romans ever do for us?”, då han beskrev den fackliga paraplyorganisationen Trades Union Congress (TUC) otacksamma attityd till Labourpartiet. I filmen frågar ledaren för en judisk motståndsgrupp (spelad av John Cleese) gång på gång vad de har att tacka romarna för, och varje gång kommer medlemmarna att tänka på något nytt: akvedukterna, vägarna, sanitetsanordningar, rent vatten, ordning på gatorna …
Och sången Always Look on the Bright Side of Life, den sjungs inte bara av fotbollssupportrar. I en undersökning bland begravningsentrepenörer i Storbritannien år 2014 var sången den mest efterfrågade sången på begravningar. År 1982 under Falklandskriget sjöngs sången av marinsoldater ombord på den brittiska kryssaren HMS Sheffield, som träffats av en missil, medan de väntade på att räddas från det sjunkande skeppet.
Hur gick det sedan den där magiska fotbollskvällen mellan Hammarby och Djurgården i oktober 2016, när ett grönvitt människohav sjöng Always Look on the Bright Side of Life? Ja, den gången kunde en liten grupp av motståndarsupportrarna inte ta förlusten med en klackspark utan började slåss med polisen och skjuta pyroteknik in på planen. Den dåvarande djurgårdsspelaren Mathias Ranegie ställde sig i en intervju förstående till att några av fansen blev provocerade.
– Jag hade också blivit rätt trött på den. Jag tror de sjöng den i tio minuter och till slut så tappade supportrarna det, säger han i en intervju som ingår i ett youtubeklipp som sammanfattar matchens dramatik, mål och sjungande.
– Det sjungs och det sjungs, när Hammarby börjar sjunga så hörs det.
Skyll på Life of Brian.