En sorglig historia om serotoninet

av Susanne Björkholm

Det här är en deprimerande historia om depression och malplacerad marknadslogik.

I april publicerades en artikel i American Journal of Psychiatry som fick forskarna världen över att kippa efter andan, och krypa till korset, ta sig i kragen och försöka bli lite bättre forskare. Eller det måste man tro och hoppas att den ledde till, om man inte är helt cynisk.

Här är bakgrunden: År 1996 identifierade man en gen, vars olika versioner verkade ha ett samband med huruvida mänskor insjuknade i depression eller inte. Genens olika former påverkar hur snabbt hjärncellerna tar upp serotonin från synapserna. Och depression beror ju på ”för lite serotonin i hjärnan” – det visste alla sedan 1986 då Prozac kom ut på marknaden med buller och bång. Prozac och alla de tiotals versioner av ämnet fluoxetin som sedan dess släppts ut på marknaden, fungerar på samma sätt: de hindrar cellerna att ta upp serotonin från synapserna så att hjärncellerna får bada i det lite längre och därmed intensifieras ämnets inverkan på aktiviteten i den mottagande nervcellen.

Pusselbitarna föll vackert på plats och alla var nöjda. Man kollade hur genens olika versioner påverkade depressionen hos deprimerade barn till deprimerade mammor och hos flickor som blivit mobbade och vuxna som hade haft en tråkig barndom, och sådana som annars bara tycktes bli deprimerade väldigt lätt. Överallt hittade man samband. Hundratals miljoner euro, dollar och yen användes, över 450 vetenskapliga artiklar publicerades och allt var frid och fröjd – tills en grupp forskare ville dubbelkolla hur det egentligen förhöll sig med saken. Det visade sig att inga samband fanns. Inga alls.

Hur är det här möjligt? Hur kan en veritabel masspsykos råda inom forskarkåren i årtionden?

Den första och smått triviala lärdomen är att även inom vetenskapen blir den hörd som har mest pengar att satsa och mest pengar att vinna. Idén att brist på serotonin orsakar depression bygger på fyndet att en molekyl som skulle bota tuberkulos visade sig förorsaka mild eufori bland patienterna (ibland till och med vild eufori, psykos och sexuella utspel). När man sedan undersökte vad ämnet egentligen gjorde, märkte man att det hindrade hjärnceller att ta upp serotonin från synapserna. Industrin var inte sen att se de potentiella vinsterna en sådan molekyl kunde inbringa, så de lät förstå att depressionens mysterium var löst (för lite serotonin i hjärnan) och att en fungerande medicin fanns att få. Sedan dess har Prozac och dess varianter kammat in miljarder och åter miljarder.

Med så lösa bevis för samband hade ingen vanlig forskare ha blivit trodd, men industrin hade pengar så det räckte, så man producerade klinisk forskning som visade att Prozac var bättre än placebo. Det var inte så svårt eftersom man inte behövde knysta om sådana resultat som visade på motsatsen. Och då depressioner fluktuerar och dessutom mäts med genomgående subjektiva mätare, är det helt enkelt nästan omöjligt att inte få resultat som visar att ett ämne lindrar depression – oberoende av om det gör det eller inte.

Det är här som vetenskapens självkorrigerande mekanism skall sätta in. Forskare vill veta sanningen om fenomen, det är därför de blivit forskare. Och alla har de sina egna favoritteorier. Så en armada vetenskapsmän och -kvinnor som själv trodde på andra hypoteser, sätte igång att försöka visa att resultaten inte höll. Det var de också flera som gjorde, även i det här fallet.

Redan på 1980-talet fanns det rapporter som visade att serotoninhypotesen inte håller. Men de överröstades av bättre finansierade forskarhorder, som i stället producerade resultat på resultat som stödde hypotesen. De få kritiska rösterna drunknade under tsunamin av nollforskning. Man glömde en viktig regel om vetenskapliga teorier: ett resultat som visar att en hypotes inte stämmer är värt hundra resultat som stöder den. Vetenskapen har blivit en pervers form av reality-tv där den vinner, som för mest väsen.

I stället för att utmana och ställa svåra frågor väljer forskarna att tro på allt som råkar vara ”allmänt godkänt” just då och pumpar ut närapå identisk forskning. I stället för att komma med verkliga alternativ, använder de sin tid och fantasi till att hitta på någon vinkling som ännu ingen annan har hittat på för att få just sitt papper publicerat, vilket leder till tusentals rapporter av typen ”Förstfödda pojkar med minst två yngre syskon och mammor som dricker mer än tre koppar kaffe per dag, har större risk att bli deprimerade i tonåren om de spelar dataspel med våldsamma inslag i mer än 34 timmar i veckan”.

Den andra och långt mer förskräckande lärdomen är därmed att vetenskapens självkorrigerande mekanism har gått sönder. Varför? Har forskarna slutat bry sig om hur världen fungerar? Är de inte kapabla till kritiskt tänkande längre? Problemet ligger djupare. Själva universiteten håller på att degenerera till simpla nollforskningsfabriker, där vetenskapens ideal endast lever i broschyrer och festtal.

Världen över har universitet blivit påtvingade en naiv marknadslogik som fungerar väl i företag som säljer kosmetika eller leksaker, men som innebär en långsam kvalfylld död för vetenskapen. I stället för krämtuber eller plastpistoler per tidsenhet, mäts unversitetens (och den enskilda forskarens) resultat i publikationer per tidsenhet.

Rädslan att inte vara ”produktiv” nog för att få fortsätta sin karriär får forskare att välja att svara på små och obetydliga frågor inom väletablerade, helst trendiga ämnesområden. Sådana som blir publicerade eftersom de inte ifrågasätter det alla just nu vill tro; sådana, som får universitetets byråkrater att nicka gillande, för på de internationella rankinglistorna får universiteten desto mera poäng ju snabbare man massproducerar publikationer.

Någon kan ju nu säga, att hela den ovan beskrivna farsen är ett bevis för att vetenskapen de facto korrigerar sig själv. Skulle det vara frågan om religion, skulle vi ännu om femtusen år tro att brist på serotonin förorsakar depression. Det är alldeles sant. Men utan de marknadslogiska incitamenten hade vi högst troligt klarat av missförståndet på ett par år – nu gick det över trettio.

Universitet skall vara härbärgen för de udda och de underliga – nördar, som inte bryr sig om annat än hur verkligheten är funtad. De skall inte behöva vara trendiga och dynamiska. De skall inte behöva kunna spotta ut prutthurtiga oneliners om hur deras forskning alldeles snart ger oss botemedel till cancer eller gratis energi för all framtid. De skall få arbetsro.

Och när deras arbete är som produktivast, ser det inte alls ut som på tv. Visst springer de också omkring i vita rockar och utför experiment. Men det är bara toppen av isberget. Någon nobelprisvinnare i fysik fick den vanliga frågan om hur han kommit på sina idéer. Han svarade, att han sitter och tänker 90 procent av tiden. Det är vetenskap; mänskor som brinner av nyfikenhet, läser vad andra nyfikna har hunnit ta reda på, och sitter sedan och funderar på allt det vi ännu inte vet.

Det må finnas situationer, där barnvården kan fungera marknadsdrivet och åldringar kan skötas på McÅldersdomshem. Men vetenskapen kan endast lida i sådana förhållanden. Antingen blir den sin egen nidbild när den tjänar sina finansiärer, såsom stora delar av den globala medicinska och ekonomiska vetenskapen, eller så degenererar den till massproduktion av nollforskning, som göder de fyra jätteförlagen som publicerar smörjan och säljer den tillbaka till universiteten för skrattretande priser.

Vetenskapens kvartal är 25 år. Dess avkastning på investerat kapital är tusen gånger större än hos världens alla hetaste start up-firmor sammanlagt, men realiseras kanske först om 150 år. Och värre än så: avkastningen kommer hela mänskligheten till godo, inte enbart investerarna. Ingen kapitalist värd namnet skulle satsa ett ruttet öre på något sådant. Och skall inte heller behöva göra det.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.