”I’m trying to get lost again”

av Lisen Sundqvist

Citatet i rubriken är Dorothea Langes (1895–1965), en fotograf som under 1930-talets depression reste runt och avbildade fattiga arbetarfamiljer på landsbygden i Kalifornien. Hon är kvinnan bakom ett ikoniskt fotografi av Florence Owens Thompson med sitt barn i famnen, sinnebilden för den utslagning och brutala sociala omvälvning som följde i den stora depressionens spår. Bilden är känd under titeln Migrant Mother. Lange startade sin fotokarriär som studiofotograf med den sociala eliten i San Francisco som sitt främsta motiv, men gick under depressionen ut ur studion och fann brödköerna, de fattiga, arbetslösa och hemlösa. Därmed förändrades hennes yrkesliv fundamentalt.

Lange anställdes 1933 för att dokumentera den sociala förändringen av Farm Security­ Administration, ett av de organ som tillkom som ett resultat av president Franklin D. Roosevelts New Deal, med uppgift att stöda de fattiga familjer på landsbygden som drabbades av arbetslöshet, hunger och hemlöshet i kölvattnet av börskraschen hösten 1929.

Dorothea Lange var inte den enda dokumentärfotografen som reste runt, men hon tog den bild som kom att symbolisera den fattigdom och utsatthet som präglade tillvaron på landsbygden under det tidiga 1930-talet. De dokumentära fotografierna kom att direkt inverka på hur regeringen Roosevelt styrde understöden och gav en större allmänhet en inblick i hur illa livet de facto var i jordbrukarsamhällena runtom i USA. Ljuskäglan som riktades mot enskilda personer och familjer var bländande. Resultatet var att allmänheten förstod utsattheten och framförallt behovet av en förändring.

Under andra världskriget fick Lange ett annat uppdrag av regeringen, nämligen att dokumentera de japanska och amerikansk-japanska medborgare som omlokaliserades och internerades i fångläger runtom i landet. Resultatet blev en studie i xenofobi och rasism, så uppenbar att hennes uppdragsgivare USA:s Office of War Information aldrig publicerade fotografierna av rädsla för att de skulle väcka för stor sympati för fångarna.

Trots att Lange som barn drabbats av polio och hade stora svårigheter att röra sig (en erfarenhet som hon delade med president Roosevelt, polio drabbade hög som låg utan urskiljning) var hon mycket berest. Hon besökte senare Sydamerika, Europa, Asien och Mellanöstern, ständigt nyfiken och intresserad av de människor hon mötte. Dorothea Lange förstod nödvändigheten av att tappa bort sig, att söka utanför de färdigt upptrampade stigarna, inte uppfylla förväntningarna. Hennes metod var att tappa bort sig. Hennes medel var att vända sin kamera mot det hon inte sett förut och på så sätt skapa förståelse för det ingen sett eller velat se. Samtidigt blev det dokumentära fotografiet ett verkningsmedel för förändring, och Lange var en av de fotografer som stod i bräschen när dokumentärfotograferingen upplevde sin stora guldålder på 1930-talet.

För att se i mörker är ett känt knep att inte titta rakt på det man vill se. Om man tittar litet vid sidan av framträder allt mycket tydligare. Det gäller även fotograferande, och mycket annat.

Foto: Dorothea Lang, Rondal Partridge

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.