Om att bli förstådd – och att värja sig mot det

av Anna Torvalds

Den omöjliga patienten av Viveca Stenius är en uppgörelse med psykiatriska metoder ur ett självupplevt patientperspektiv.

Du ska inte vara sjuk.

Vi känner alla till det paradoxala i att bli tvungen att få ett sjukintyg för att ha tillstånd att stanna hemma från jobbet. Om du är för sjuk för att gå till läkaren får du inget intyg på att du är sjuk.

Du ska helst inte vara sjuk. Och är du ändå till exempel förkyld får du i allmänhet rådet att inte gå på jobb, för du kan smitta ner de andra. Vila, håll dig till sängs och låt det gå om, men alltför länge kan du inte följa det rådet innan du behöver sjukintyg – och så är vi där igen.

Karusellen snurrar obönhörligt. Även kroppsliga sjukdomar ska helst vara lättigenkännliga och vanliga, med symptom som läkare kan bedöma under den korta stund de har till sitt förfogande för patienten. Som i förbigående sagt tycks ha förkortats rejält i takt med det vi kallar läkekonstens eller ”medicinens” utveckling under det senaste seklet.

Vi matas med självklara klyschor om att människan är en psykofysisk helhet och att placebo eller sockerpiller kan ha en effektiv verkan i jämförande kliniska läkemedelstest fast de inte ”borde” ha det.

I toppidrottssammanhang talas det numera med oroande frekvens om ”den mentala biten”.

Ja, hur är det när ”den mentala biten” blir sjuk, så sjuk att man inte orkar släpa sig till läkaren, det vill säga psykologen, psykiatern, terapeuten, analytikern, någon av dessa specialister på mentala sjukdomstillstånd?

(Mental hälsa ”har” man ju bara, eller sköter med motion och diet, som allt annat, utom i värsta och bästa fall, med rena kvacksalveriet, dock utan att det leder till några bestående men.)

När den här ”biten” av en människa kollapsar eller på något sätt saknas, till exempel som följd av det fruktansvärda hål som skapas av ett trauma i barndomen‚ då gäller det att vara riktigt, riktigt frisk, eller riktigt, riktigt stark. För som Viveca Stenius visar i sin bok Den omöjliga patienten kan man bli grundligt missförstådd. Allt annat får ”behandling”, det vill säga förståelse, utom själva traumat.

Detta kanske var, som uttrycket lyder, ”vanligare förr”, eftersom begreppet trauma inte riktigt togs på allvar. I Finland grundades den första centralen för traumaterapi först 1996. Men skillnaden mellan kallt, auktoritetsstyrt beteende och empatiskt bemötande har alltid funnits. Den kan, för såväl omöjliga som följsamma patienter, betyda skillnaden mellan liv och död.

För Viveca Stenius var barndomens stora tvärbroms det att en av hennes bröder gick i sömnen och dök ut genom fönstret i andra våningen. Eftersom han slog huvudet i en källartrappa av betong nedanför överlevde han inte fallet.

Hon själv var då elva år gammal.

Hela familjen drabbades, inte bara av chocken, utan av en polisutredning – var det kanske mord? Slarv? Att gå i sömnen ansågs på den tiden inte kunna vara farligt. Familjen drabbades också av omgivningens obehag och kyla, eller som Stenius skriver, av att ”bli bydårar över en natt”. En stor och glad sexbarnsfamilj stelnade till i olika försvarsställningar, där Viveca tog på sig ansvaret att inte på något som helst sätt ”störa” sina föräldrar, dessa vuxna som inte klarade att hantera sin egen sorg. Sorgen, traumat, kapslades in och låstes.

Först många år senare sökte hon hjälp.

Hennes bokslut över decennier av misstro och bakslag och interna terapistrider i Freuds fotspår föreligger nu som en förvånande tung volym, utigiven på eget förlag.

Det är en beundransvärd prestation, med tanke på att hon genom åren gått med sitt manus till över tio välrenommerade finlandssvenska och rikssvenska förlag – hon gissar på totalt fjorton stycken – och fått back, och därmed saknat en erfaren förlagsredaktörs stöd för att bearbeta texten. På grund av det ”känsliga” ämnet kan den ha känts jobbig för ifrågavarande förlag att läsa?

Bokens tyngd beror på antalet sidor, närmare fyrahundra, inte på dess stil. Den är tvärtom flyhänt skriven och lättläst. För en bokslukare lockar den till sträckläsning.

Upplägget är dels referat av författarens erfarenheter av olika terapier hos anonymiserade specialister med fantasi- eller sagonamn, som Herr Ärlig eller Fru Snövit. Dels är boken en populärt hållen presentation av psykiatriska kursböcker och annan litteratur om ämnet. Hon gav sig nämligen tusan på att ta reda på saken själv, efter att ha befunits så ”omöjlig”. Resultatet är en gedigen sammanfattning av hennes läsiver, med starka känslospröt för teorikyla kontra empati.

Speciellt imponerande är i mina ögon korrekturläsningen. Så kallat professionellt kuraterade böcker från välrenommerade förlag innehåller ofta otroligt många slarvfel; här hittar jag inga.

Däremot både gläds och störs jag av hennes oskrymtade ilska och självupplevda indignation, eftersom jag tror att just den hade vunnit på att motiveras av ett stramare förläggargrepp. (Det må här sägas att Viveca Stenius gjorde det mesta av sitt sisyfosarbete innan Förlaget gjorde sitt inträde, så det kan således inte belastas).

Vare med allt detta hur som helst, författaren är att gratulera till en läsvärd bok. Genom att mot alla odds få ut den har hon tydigt klarat den självanalys hon gav sig i kast med när hon insåg att hjälpen inte stod att få hos dem hon vänt sig till i nöd.

Att vara hjälplös är ingen garanti för att få hjälp. Det behövs seghet och styrka.

Viveca Stenius:
Den omöjliga patienten.

Eget förlag, 2019.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.