Ett återkommande tema i Hangö teaterträffs festivalprogram var rädsla, vad den betyder och hur man kan förhålla sig till den.
Ett tema som steg fram i Hangö teaterträffs program 2019 var rädsla eller skräck. Tydligast tematiserades detta i föreställningarna Pelko/Fear av Juha Valkeapää & Taito Hoffrén, Susie Wangs föreställning Mumiebrun, samt Turteaterns läckert läskiga barnföreställning Nosferatu. Det bjöd på okonventionella teaterupplevelser på många sätt, men också på intressanta tolkningsmöjligheter andra mindre uppenbart tematiskt anknutna verk.
Fint om rädsla
Pelko/Fear är en lågmäld föreställning om rädslor, kryddad med karaktäristiskt finsk deadpan galghumor, där skådespelarna Valkeapää och Hoffrén upprätthåller en familjär samtalston med publiken och bygger upp till en stämning pendlar någonstans mellan opretentiös och meditativ. Texten baserar sig inte minst på människors brev till ensemblen där de berättar om sina egna erfarenheter av rädsla och otrygghet (en anonym person berättar till exempel om sin barndom i det krigshärjade Lappland under andra världskriget), i ett annat parti av föreställningen uppmuntras publiken att leka snurra flaskan med ensemblen och svara ärligt på frågor.
Föreställningen avslutas med en fin demonstration där Valkeapää säger att han är rädd, och Hoffrén för att få honom att känna sig trygg klär på honom allt fler lager av skydd, knäskydd, hjälm, och till slut beväpnar honom med slagträ och plastsköld så han står i full kravallutrustning. Men alltjämt lika rädd och ensam. Den bilden känns som en enkel men stark kommentar på en tidsanda där människor vill möta sin egen och omvärldens osäkerhet med pansar och våld, när det till slut visar sig att det är en varm famn, närhet och ro som skapar trygghet.
Vampyrföreställning för barn
Turteaterns föreställning Nosferatu var något så ovanligt som en skräckföreställning för 4–7 åringar som levererades med beundransvärd energi och en stor skopa humor. Vampyren Nosferatu (Maria Zakrisson Mortensson) lever ensam i sitt stora mörka slott och är uttråkad eftersom hen inte har något sällskap förutom Råttrik (Staffan Bråtsjö), som bara sitter och spelar orgel i ett hörn.
Nosferatu får lov att skriva brev till döden och hitta på skrämselbus som tidsfördriv. I Marie Nikazm Bakkens regi gör Zakrisson Mortensson en ljuvligt överspelad, läskig och humoristisk rolltolkning som faktiskt främst får mig att associera till Gary Oldmans inspirerade prestation som vampyren i Francis Ford Coppolas film Bram Stoker’s Dracula från 1992, då han levererar den härligt övertydliga ordleken ”They say you are a man of good … taste”.
Det är något väldigt djärvt och okonventionellt med föreställningen, och främst av allt känns den på ett spontant sätt transgressiv, får man göra skräckteater för barn liksom? Men klart man får det, och av publikreaktionerna att döma så landar den som en fullträff bland både barnen och de vuxna.
Gripande musikföreställning
En väldigt gripande scenkonstupplevelse på festivalen var koreografen Ásrún Magnúsdóttirs föreställning Listening Party som gjordes av och med en grupp Hangöungdomar i åldern 12–18 år. Konceptet var enkelt nog: en grupp ungdomar har valt ut de låtar de själva uppskattar och spelar upp dem för publiken som de själva vill, som koreograferad dans, tryckare, sångnummer, eller så bara sitter de på golvet och snackar, som på fest. Variationen understryker hur olika sätt det finns att förhålla sig till musik.
Dels var det ett starkt inslag av nostalgi som gjorde föreställningen så medryckande – att minnas hur starkt musik kan beröra en som ung, och hur stor betydelse upptäckten av ett band eller en låt kan betyda för en personligen, nästan som om ny musik att hänge sig åt kunde göra en till en annan människa. Under tonårens identitetssökande blir musik en sluss in i olika subkulturer med sina respektive värderingar och klädstilar …
Men det som får Listening Party att kännas som en så jublande upplevelse är den personliga risktagning som ungdomarna utsätter sig för då de ställer sig upp framför en publik av främmande människor och spelar sin favoritmusik. Det handlar det om att övervinna sociala rädslor, att sätta sig själv på spel, stå för det man gillar, och den här enkla handlingen rymmer en oanad kraft eftersom den samtidigt är så djupt personlig, det handlar om att uttrycka vem man själv är. Och för mig som sitter i publiken känns den djärvheten i sig som en stor seger, och jag finner att jag har en enorm respekt för det mod som krävs för ungdomar att sätta sig själv på spel på det här viset – eller vuxna för den delen.
Hangö teaterträff pågick 6–9.6.
Pelko/Fear. Arbetsgrupp: Juha Valkeapää & Taito Hoffrén. Produktion: Kanteleen Ääniä, Hangö Teaterträff, Kanuti Gildi Saal & BIT Teatergarasjen..
Turteatern: Nosferatu. Turteatern. Regi: Marie Nikazm Bakken. Scenografi, ljus: Hannele Philipson och Sofia Linde. Mask, kostym: Jessica Hedin. Medverkande: Maria Zakrisson Mortensson & Staffan Bråsjö
Listening Party. Koreograf: Ásrún Magnúsdóttir. Dramaturgisk konsult, produktion: Alexander Roberts. Ljusdesigner, assistent: Alma Mjöll Ólafsdóttir.
