I Nonsensprinsessans dagbok av Isabella Nilsson blandas två röster, ett sakligt berättarjag och alter egot Nonsensprinsessan för att föra dagbok från ett års tvångsintagning. I den sprakande och sprudlande poesin finns bråddjup som får skrattet att fastna i halsgropen, och i Kira Nalins läsning växer verket till något större än sjukdomsskildringen.
Nonsensprinsessans dagbok är en samling skönlitterära texter som skrivits under ett år då författaren var sjukskriven på grund av svår psykisk sjukdom. Isabella Nilsson (f. 1989) lovade sin mamma att inte ta livet av sig, och hennes medhjälpare i processen blir alter egot Nonsensprinsessan. Nonsensprinsessans ordlekar för tankarna bort från den krassa sjukhusvardagen. ”Under år 2016 passade vi min hjärna i skift”, skriver Nilsson i förordet.
Dagboken är skriven i form av en kalender. Varje månad börjar med en längre text, skriven av ett lakoniskt konstaterande jag. Texterna är betraktelser som befäster verkligheten: berättaren har blivit tvångsomhändertagen. Det går inte att komma ifrån. Vid en förhandling i rätten får chefsöverläkaren sista ordet, punkt slut. Sedan följer en kort dikt eller ordlek för varje dag, skriven av den charmiga Nonsensprinsessan som förför läsaren med sina fantasirika formuleringar. Boken har med andra ord två röster. Upplägget är fyndigt, kontrasten mellan rösterna fungerar bra och väcker läsarens intresse.
Nilssons poesi är lekfull, språket sprakar och sprudlar och spretar. Samtidigt lurar obehaget och utsattheten ständigt bakom knuten. Mörkret går inte att avvärja. Här finns dånande donnor, anonyma anemiker och vemodiga valsmelodier. Nonsensprinsessans värld befolkas av älvor, tandféer, tyrannorektiker och husmusor. Många av dikterna rimmar och det finns en avväpnande svart humor i ordlekarna. Ibland fastnar skrattet i halsen:
Plymklädda ponnys på smällen
får missfall i barnkarusellen.
Eller senare:
Det har hänt att man då minderåriga stallflickor under
långliga tider inte svarat på tilltal har klippt upp deras
ridhjälmars dinglande dagbokslås, med bultsax, bara
för att upptäcka att det inte är någon, utom hästarna,
hemma.
I Nonsensprinsessans poesi återvänder vi till flickrummet. Temat är bekant. Jag tänker sent 1990-tal och 2000-tal i Svenskfinland och poeter som Catharina Gripenberg och Monica Ålgars, som jag själv läste som ung och vars texter jag speglade min tillvaro i. Det finns en uppsluppenhet i Nilssons diktjag, precis som i Gripenbergs tidiga diktjag som hoppade bungyjump i flickrummet. Det täta mörkret och hotfullheten känner man igen från Ålgars dikter, som jag minns att en recensent kallade för undergångspoesi.
Flicktillvaron och kvinnoblivandet kantas av fallgropar, men med hjälp av fantasins kraft kan man skriva sig fram till en bättre verklighet. Tyvärr stöder inte alltid omgivningen en i denna process, och det gjorde den ännu mindre för tjugo år sen. Det är lättare att handskas med en harmlös och förtjusande Nonsensprinsessa än en ung kvinna som med stark egen röst och vilja försöker hitta sin plats i en kaotisk värld. Nilsson skriver:
Det var som om alla, patienter som personal, hade ett ovanligt stort behov av något rart och barnsligt och obefläckat att skydda, glädja, trösta och tröstas av…
[…]
Jag kom hur som helst att axla rollen som avdelningens Barnprinsessa (hon i Den oändliga historien ni vet) och spelade henne, med hjälp av Nonsensprinsessans hovsamma expertkunskaper, så bra att jag nästan trodde på henne lika mycket som min omgivning.
Psykisk sjukdom är ett viktigt tema, och jag är tacksam för att författaren har valt att tala öppet om utgångspunkten för Nonsensprinsessans dagbok. Jaget romantiserar eller analyserar inte sin egen sjukdom, utan ser den som en sjukdom bland andra. I min läsning blir Nonsensprinsessans dagbok ändå mer än en sjukdomsberättelse och historia om skrivandets helande effekter. God skönlitteratur speglar alltid sin samtid. Då kan man fråga sig vad Nonsensprinsessan har att säga. Och konstatera att det kanske inte är nonsens alls.
Nonsensprinsessans dagbok är nominerad till Nordiska rådets litteraturpris år 2019.
Isabella Nilsson:
Nonsensprinsessans dagbok – en sjukskrivning.
Ellerströms 2018.