Psykiatern, politikern, poeten, aktivisten och musikern Claes Andersson har dött i en ålder av 82 år. Det bekräftar anhöriga för Svenska Yle.
Andersson var vad man brukar kalla för en renässansman, med en bildning och ett engagemang som sträckte sig över breda och vitt skilda avenyer, men som alla var djupt rotade i en djup humanism och en nyfikenhet inför människans väsen. Som ung poet skapade han svallvågor med sin stream-of-consciousness-aktiga, ilskna och samtidigt självironiska debut Ventil (1962), ett humoristiskt men totalt seriöst menat långfinger mot ett samhälle Andersson ansåg att förtryckte människan under normer, framgångsideologi och ett oförstånd inför det mänskliga varat. Som specialläkare i psykiatri var han en av grundarna till Novemberrörelsen, som arbetare för bättre vård och en större samhällelig förståelse för mentalpatienter, alkoholister och drogmissbrukare. Sina tankar om vården gav Andersson uttryck i bland annat i sin uppmärksammade roman Den fagraste vår (1976), skriven utgående från hans eget projekt med att ta ut mentalpatienter ur den slutna vårdapparaten till en gård på landsbygden. Samhället, spekulerar Andersson i boken, är det som gör människor galna, och den traditionella mentalvården på 1970-talet endast förstärkte de tendenser i samhället som fick folk att må dåligt. Han förespråkade öppenvård och en acceptans av personer med mentala problem som en del av samhället, som personer med samma rättigheter, skyldigheter och behov som vem som helst annan.
In i partipolitiken gav sig Claes Andersson i samband med riksdagsvalet 1987, och blev genast invald som riksdagsledamot för DFFF, Vänsterförbundets föregångare. Andersson var en stark förespråkare av en genomgripande reform av det socialistiska partiet, som drogs med stora inre stridigheter och försökte finna sig till rätta i en epok då den stora kolossen Sovjetunionen med all uppenbarhet stod och vacklade på lerfötter. Han var en av medgrundarna till det nya Vänsterförbundet 1990, och blev dess första ordförande. Som relativ nykomling i politiken var han inte nedgrävd i någon av de ideologiska skyttegravarna som gick kors och tvärs genom vänsterrörelsen, och framstod därför som en neutral person att leda det nya partiet. Efter fem års reformarbete tog Andersson in Vänsterförbundet i regeringen, och satt själv som undervisnings- och kulturminister 1995-1998, då han avgick från partiordförandeposten. Andersson var uppskattad av kultursektorn som han själv hade stor insikt i, och höjde även under sin tid som minister statens kulturanslag. Som partiordförande förespråkade Andersson öppenhet och samarbete, och lyckades skapa något slags fred mellan reformister och de taistoiter som blev kvar i partiet efter partiförnyelsen. Förutom för kultur- och undervisningsfrågor, arbetade Andersson under sina 14 år som riksdagsledamot bland annat för sina hjärtefrågor, arbetet för att förbättra situationen för utstötta, hemlösa och missbrukare.
Efter att han lämnat partipolitiken koncentrerade sig Claes Andersson allt mer på sitt konsnärliga värv, både som poet och romanförfattare samt uppskattad jazzpianist. På senare år, speciellt efter egna hälsoproblem, började han i sina böcker i allt högre grad att utforska människans dödlighet, alltings förgänglighet och den mänskliga tillvaron, men alltid med en underfundig humor och den ständigt närvarande självironin — och det brinnande samhällsintresset försvann aldrig någonstans. De litterära utmärkelser som Andersson förlänats med är otaliga, både i Sverige och Finland.
Ny Tid har under de senaste 30 åren haft ett nära förhållande till Claes Andersson. Otaliga är de gånger som Andersson ställt upp på intervjuer för tidningen, och han har nästan oavbrutet sedan 1980-talet skrivit kolumner för Ny Tid, kolumner som antagligen borde sammanställas mellan två pärmar. Andersson specialkomponerade dikter för tidningen och ställde med gott humör upp på diverse mer eller mindre seriösa upptåg som tidskriftens redaktörer under Ny Tids mer anarkistiska perioder hittade på. Med sin kännspaka ödmjukhet och generositet ställde han upprepade gånger upp på att delta i paneldebatter, hålla tal på Ny Tids tillställningar och inte minst spela piano på våra fester.
Jag stötte ibland på Claes Andersson vid Gräsvikens metrostation på väg till jobbet. Han brukade stå och mata in några slantar R-kioskens spelautomat. Senast sågs vi där strax efter journalisten Yrsa Stenius död. Stenius var en kär vän till Andersson, och han berättade att han höll på att skriva en minnestext över henne för Hufvudstadsbladet. Jag minns att jag tänkte att vi borde göra en lång intervju med Andersson innan det blir dags att skriva minnestexter över honom. Jag kom mig aldrig för att boka den där intervjun. Nu är det för sent.
Det är en unik människa som gått ur tiden. En stor humanist, tänkare, poet och samhällsaktivist. Han har beskrivits som en varm och generös vän. Jag kände honom inte tillräckligt bra för att skriva något insiktsfullt om hans karaktär, men jag kommer att sakna honom. Hans saktmälda vänlighet och hans djupa intellekt, hans omtanke om människan. Jag printade en gång ut en recension av hans bok från Hufvudstadsbladets webbsida, på A4-arket rymdes en bild av Andersson och rubriken :”Otto var upprörd igen”. Jag klistrade upp den på redaktionsväggen för att retas lite med vår grafiker Otto, som ibland i layoutstressen har en tendens att bli en aning upprörd. Men det kändes bra att ha bilden av Claes vid sitt piano hängande där, som om han på nåt sätt var närvarande på redaktionen. Kanske måste jag hänga upp den igen.
