Jubilerande Ruisrock en lyckad sillsallad trots rockfattigt utbud

av Simon Kvarnström

Ruisrock ordnades i år 5-7.7 för 50:e gången i Runsala nationalpark i Åbo. Festivalen var slutsåld, vilket betydde ca 105 000 besökare under festivalveckoslutet. Jubileumsår för Ruisrock alltså, men hur syntes detta i praktiken? Inte så mycket; festivalen liksom dess program såg ganska likadant ut som under de senaste åren. Av Ruisrocks besökare är en stor del antagligen under 30 år gamla, men programutbudet var brett och erbjöd garanterat något för de flesta oberoende av ålder. Oavsett hurudana motiv och målsättningar man har för festivalbesöket finner man säkert något som möter ens egna intressen. Förutom musiken spelar matutbudet och konstverken på området en stor roll. Nya eller bekanta matupplevelser gick säkert att hitta för de flesta, representerade under festivalen var allt från Subway till Roots Kitchen. 

Jag anlände själv till festivalen på fredagen strax efter kl. 17, området var i detta skede ännu inte fullsatt och man kunde i lugn och ro bekanta sig med fredagsstämningen. Den första spelningen jag vill se är Alma på strandscenen, men före detta besöker jag Pink Box-scenen där kollektivet Pehmee eller The Soft spelar in en livepodcast med Beatrice Eli (Beatrice Elis egna uppträdande senare på kvällen missar jag tyvärr). Pehmee är Caroline Suinnerins och Meriam Trabels kollektiv, och deras agenda är att lyfta fram marginaliserade kroppar i rampljuset, med fokus på intersektionalitet och representativitet. Pink Box är dessvärre rätt så tom och det är högst 20 personer som följer med diskussionen, det vill säga en ganska liten procent av dagens 35 000 besökare. Men som sagt: det finns något för alla. Diskussionen är intressant, men jag är rastlös så jag lämnar Pink Box och går mot stranden. Före Alma börjar sin show på strandscenen bestämmer jag mig för att kolla in Rosita Luu på ”ministrandscenen”. Rosita Luu (Merita Berg) är bland annat känd för att vara solist i bandet Hullu Ruusu. Rosita Luu är hennes solo-projekt som ger fin spelning. De poppiga, lugna låtarna och Meritas passionerade uppträdande lämpar sig bra som årets första Ruisrockgig. Ministrandscenen (Ruisrocks minsta scen) är också väldigt mysig och det visar sig att jag återkommer till denna fler gånger än till någon annan scen under veckoslutet (detta berodde dock delvis på min egen musiksmak). 

Sedan är det dags för Alma på strandscenen. Jag tror inte stranden framför scenen någonsin fylldes till lika hög grad under veckoslutet som under Almas gig på fredag. Jag tror det kan förklaras med att Alma når ut till många olika målgrupper och att Alma-diggande också kan vara lite coolt fastän man till exempel huvudsakligen lyssnar på hårdrock. Almas energiska show och hennes låtar är i världsklass och stämningen är på topp. Alma är världsklass och låtmaterialet är världsklass, hits på löpande band framfört med passion och en ungdomlig energi, man kan inte gör annat än le inombords. Almas spelning är definitivt en av festivalens höjdpunkter för mig – i väntan på hennes album. 

Efter en paus återvänder jag till ministrandscenen för att se Huoras spelning. Huora är ett punkband från Tammerfors, vars låtar handlar om alkohol, droger och allmänt illamående. Sångaren Anni Lötjönen (och resten av bandet) drar en fin show och publiken är med på noterna. Lötjönen berättar mellan låtarna att hon under en längre tid jobbat på bygge och burit tegelstenar och dylikt. För att hon som en följd av jobbet inte skall bli för smal för sina byxor kompenserar hon med att dricka minst en öl per dag. Alkohol-anthems som ”Kovia ja kiljua” och ”Oispa kaljaa” tas väl emot av publiken och det uppstår en mosh-pit. Huora erbjuder festivalens kanske ”tyngsta” musik, vilket berättar en del om hurudan musik som är representerad på årets Ruisrock. Jag är tvungen att delvis ta tillbaka det jag sade om att det finns något för alla på festivalen, inte ett enda heavy-metalband uppträder. 

Efter Huoras spelning stannar jag kvar vid ministrandscenen för att följa med ”Katakombi supershow”. En tvåtimmars show bestående av skivbolaget Katakombis rap-artister och ett punkband (Henrik!). Under showen kan man bland annat se RPK aka Koksukoo aka RoopeK, även känd från den legendariska rapgruppen Ceebrolistics, numera kanske mer känd som Eevil Stöös partner in crime. Showen börjar med DJ Kridlokks uppträdande med sina atmosfäriska och (post)moderna hiphop-låtar. DJ Kridlokks musik är målande,dyster och basbetonad. Ordlekarna i singellåten “Varaani” är enligt mig geniala, kolla in denna om finsk rap inte är bekant. Efter Kridlokk är det Eevil Stöös tur, också han en sorts legend inom den finska rap-scenen. Sin vana trogen läser han orden till låtarna från papper på ett stativ. Stöös set består till största delen av nyare material och bland annat Aztra  och OPA gästar scenen. Eevil Stöös set blev det sista jag följde med på fredagen. 

På lördagen börjar jag min festivaldag vid strandscenen för att se Pyhimys. Eftermiddagsstämningen är solig och Pyhimys med orkester och bakgrundsångare levererar ett fint gig. Storhittarna ”Nyt” och ”Jättiläinen” ger mig kalla kårar. Efter Pyhimys stannar jag kvar vid strandscenen för att invänta Lykke Lis spelning. Lykke Li blandar gammalt och nytt material i sitt set och publiken verkar njuta. Höjdpunkter för mig är ”so sad so sexy” och ”sex money feelings die”. Lite mer kontakt med publiken kunde kanske önskas av somliga, själv tycker jag det är sak samma om artisten tar kontakt med publiken eller ej, så länge spelningen annars håller hög nivå. 

Det är många spelningar jag skulle vilja se, men utbudet är så brett att det är omöjligt att ”catch them all”. På lördagen harmas jag mest av att missa Adikia, Ruusut och Jesse Markin. Nästa spelning jag ser  är Pää Kii på ministrandscenen. Pää Kii levererar ett set som är bekant från tidigare spelnignar under året. Bland annat får man höra en Riki Sorsa-cover och som encore Misfits-covern ”Skulls”. Intensivt och med högt tempo blandas låtar från deras två album. Pää Kiis låtskrivare, gitarrist och sångare Teemu Bergman undrar om de är de enda på festivalen som har gitarrer med sig, men kommer på att också Maustetytöt hade väl åtminstone en gitarr. Bergman brukar vara ivrig på att berätta vitsar för publiken som till exempel kan handla om Matti Nykänen eller Tony Halme, dessa lyser nu med sin frånvaro. 

Efter Pää Kii tar jag mig till tältscenen för att se Vesta. Vesta har antagligen fått en av festivalens bästa slots, nämligen tältscenen på lördagen kl. 23.15. Stämningen är magisk: en kille som visas på screenen gråter glädjetårar en stor del av spelningen (inte jag). Vesta levererar så gott som hela sitt album Lohtulauseita i mixad ordningsföljd. Allsången under låten ”Sun katu” är euforisk. Jag börjar dock kanske en aning längta efter lite nytt material av Vesta och hennes band. I encoren får vi höra den nya singeln ”Tuun ilman huomioo toimeen” och efter denna ännu den äldre låten ”Vielä1”. 

På söndagen är min plan att se MØ och Travis Scott – men allt går inte alltid som man har tänkt sig. Den enda spelningen jag ser på söndagen i Ruisrock 2019 är MØ (”sori siitä”). är energisk, publiknära och verkar njuta av att vara på Ruisrock. Hon nämner att två finska kvinnor hon ser upp till är Alma och Tove Jansson. Publiken dansar och verkar njuta, MØs spelning är en av mina personliga höjdpuntker från veckoslutet. En väldigt bra spelning och strandscenen passar perfekt för MØ, även om vädret är en aning regnigt. 

Travis Scott avbokade sitt Åbobesök på grund av logistiska orsaker och Migos bokades som ersättare. Då även Migos var tvungna att avboka på grund av problem med flygarrangemangen, kan man väl säga att Ruisrocks 50-års jubileum kunde ha slutat bättre. Nu blev festivalen helt utan huvudartist för söndagen. Folk var såklart besvikna och många lämnade festivalen med en bitter smak i munnen. Själv skulle jag hellre sett Travis Scott än Migos, men också Migos avbokning känns en aning trumpet. Jag lyfter ändå på hatten åt arrangörerna att man med så kort varningstid lyckades boka Migos som ersättare. Travis Scott och Migos tilltalar säkert till en stor grad samma målgrupp och jag är tvungen att tycka lite synd om både publiken och arrangörerna om man tänker på situationen.

Allt som allt var Ruisrock 2019 en lyckad helhet där det mesta fungerade. Förutom avbokningarna på söndag kväll är det svårt att komma på något negativt (Om man har svårt för stupfulla personer är det dock kanske bäst att lämna festivalområdet i tid eller stanna hemma helt och hållet). Kanske även lite mera rockmusik på programmet kunde vara att önska. Ruisrockveckoslutet bjöd på många fina spelningar, för det mesta fint väder och en stämning som bara kan uppnås under festivalen i Runsala. 

Foto: Riikka Vaahtera

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.