Festivalnovis på Rauma Blues

av Anna Torvalds

För första gången i hela mitt liv befinner jag mig på en musikfestival i Finland, detta festivalernas förlovade land. Inte för att jag varit på någon utomlands heller. Här är jag nu, på Rauma Blues den 10 augusti 2019.

Rauma må heta Raumo på svenska, men på bluesens amerikanska är det nog bara Rauma. Evenemanget ordnas redan för 34:e gången, så jag är ganska sent ute. En total novis.

Jag har aldrig försökt sjunga (i sällskap).Inte heller kan jag spela något instrument, men jag har två öron att lyssna med. 

Det är med förundran och respekt jag hör andra musicera, i synnerhet när den mänskliga rösten används på ett för mig obegripligt skickligt sätt. 

Frasen ”jag förstår mig inte på konst (i det här fallet musik), men jag vet vad jag tycker om” stämplas ofta som dum eller vulgär. Varför det?!

Kanske den lätt kopplas till en annan, naiv formulering – ”jag är inte rasist, men…” eller ”hurdå antisemit, en del av mina goda vänner är judar?”

Okunnig välvilja och illasinnad fördom är olika saker, om ock lätta att förblanda. 

Hur illasinnad min egen fördom mot säckpipors klang egentligen är, om den nu är det, har jag förstås svårt att bedöma. 

”Den är väl skotsk, men …?”

När det gäller blues som musikgenre är det svårt att kringgå n-ordet. Låt vara att hjärta och smärta är allmängiltiga känsloteman, och att musik i allt högre grad ”översätts” och globaliseras; den flyttar omkring med både teknik och människor. Bluesens djupaste rötter i Afrika, slaveriets historia och den nutida rasismen är ändå så tätt sammanflätade att bluesmusiken som dess “vackra svarta” uttryck helt enkelt verkar svåröversatt, både vad gäller tonspråk och ord. 

Fel! Av Rauma Blues att döma stämmer det inte alls. Vita så kallade toppnamn kan vara exempelvis gitarristen Arthur Neilson, John Nemeths spinkiga tonårsvirtuos John Hay (18 år) eller rentav våra inhemska killar, som Wentus Blues Band från Karleby. (“Vi har spelat tillsammans i 33 år, men först nu får vi äntligen uppträda på Rauma Blues”, presenterar vokalisten Juho Kinaret gruppen i kvällens första set). Nå, bandet uppträdde visserligen i juni på Puistoblues i Träskända – men likaså där för första gången. 

Att Rauma Blues i kännarkretsar är ytterst respekterat och en begärlig arena för artisterna själva är uppenbart. För min egen del skulle bluesen gärna få ytterligare luft under vingarna i Finland, vilket enligt  finlandssvenska basisten Robban Hagnäs i Wentus Blues Band nu håller på att ske.

Karlebykillen Robban Hagnäs har fört Wentus Blues Band ut i världen.

Enligt Hagnäs var just Karleby en utmärkt startpunkt för karriären. “Lika långt till Umeå i Sverige som Seinäjoki i Finland”, konstaterar Hagnäs torrt för Länsi-Suomis intervjuare Maarit Anttila, när han berättar om tiden som ungt  garageband. År 1987 var alla utom den dåvarande trummisen för unga att spela på restaurang utan föräldrars närvaro. 

Idag har Wentus en internationell karriär under bältet — över 3 000 spelningar i drygt 20 länder. Nästa Wentusalbum, Too Much Mustard, släpps fredagen den trettonde september. Det är inspelat i den legendariske gitarristen och sångaren Duke Robillards studio Lakewest Recording, Rhode Island. Robillard lärde känna Karlebygänget just 1987. 

Gossarna från garaget har misann vuxit till sig. Utom Kinaret  och Hagnäs ingår Niko Riippa (gitarr), Daniel Hjerppe (trummor) och Pekka Gröhn (keyboard) i WBB.

Robban Hagnäs själv har haft en avgörande roll för att “utveckla bluesambassadörerna från Karleby till en institution på universitetsnivå, som saknar sin like i Norden”, om man får tro festivalprogrambladet. Och varför skulle man inte det? Jag både hör och ser dem, där jag står och svajar ivrigt precis framför scenen som vadförett förälskat tonårsfan.

Kinaret dansar frigjort i blommig skjorta och påsiga kostymbyxor sedan han väl har tagit av sig kavajen, ett tydligen ofta förekommande klädesplagg hos bluesartister, liksom säckiga byxor och den mer eller mindre obligatoriska hatten (och solglasögonen, naturligtvis). Skägg är likaså påfallande vanligt, ser jag.

 Mest förälskad blir jag ändå i John Nemeth, som är iförd en kortärmad elefantgrå heloverall (och hatt och solglasögon, förstås). Inte för hans klädsels skull, utan för att han tycks ha komponerat en helt egen och mycket varierande repertoar, som han med ett saligt leende åhör när de andra i bandet spelar solon. 

John Nemeths mångsidghet är överväldigande.

Två av dem är för övrigt specialinkallade förmågor från Helsingfors, nämligen saxofonisten Panu “Saxman” Syrjänen och trumpetisten Antero “Antsu” Priha, som båda ses spela efter Nemeths noter. 

Nemeth själv varvar sång med munspel på ett otroligt skickligt sätt, samtidigt som han uppviglar Willie O Stephens på keyboard, den redan nämnde unge glopen John Hay och Matthew Wilson på respektive gitarrer med Danny Banks på trummor till både samspel och solonummer på ett helt oförglömligt sätt.

 (De här festivalartisterna brukar ju signera skivor efter sina spelningar – och jag erkänner: för 20 euro är jag nu ägare till John Nemeths senaste CD Feelin Freaky, med dedikation. Det skulle bara gälla att få CD-spelaren i skick…) 

Maestro John Primer, nu 74 år gammal, med ett rykte som “levande legend”, får ändå inte mitt blod i svallning på samma sätt. Den elektriska gitarren gjorde visserligen sitt  bluesinträde under 70- och 80-talet med storheter som Muddy Waters, Willie Dixon och Magic Slim – och just John Primer, som spelat med dem alla. 

Primer – med bara en fenomenal Steve Bell på munspel – höll redan en gratiskonsert på Cafe Sali kvällen innan huvudspelningen. Jag kunde visserligen höra men inte se någondera, eftersom publiken var helt ogenomtränglig. Så vad jag i mitt stilla sinne då benämnde “ståltrådsblues” färgar för mig av sig på hela sammansättningen under dagens huvudkonsert — utom ifråga om den stoiske Ronnie Hicks på keyboard, vars leende sällan bryter fram, men då lyser upp hela scenen: Min hjälte!

Primers generationskamrat, basisten Danny O’Connor med sina tunna grå flätor under hatten, är det lika litet som trummisen Lenny Media något fel på.

Men som sagt, jag tänder inte riktigt utan går ut ur tältet, där jag kan konstatera att denna “lilla” festival är välorganiserad, utan köer till toaletterna, inte bajamajor utan riktiga små hus i rad, som dessutom har handfat med rinnnade vatten utanför, med jätterullar papper att torka händerna på. 

Sopkorgar och stora påsar för tomma burkar är ymnigt förekommande och försedda med skyltar (och de används korrekt), matserveringen fungerar likaså utan köer och bråk, och mina misstankar om skräpiga gyttjefält med skrålande publik kommer sig helt på skam. Vädret beter sig också fläckfritt (som “alltid”, säger festivaleteranerna).

Många andra bluesrävar har sett fram mot kändisbandet Trickbag under ledning av sångaren Tommy Moberg, som alltid beskrivs som en karismatisk liveshow-gestalt. Visst är och bör blues vara just show och samspel med publiken, och entusiasmen hos den dansande massan är inte att ta fel på. Hos andra, alltså. 

Jag själv upplever det som skickligt publikfriande “slickshow” och väntar istället på att kvällen kulminerar med bluesdrottningen Shemekia Copeland. Hennes meriter behöver jag inte ens börja räkna upp. 

Utom den tidigare nämnde Arthur Neilson ackompanjeras hennes fantastiska röst  av Ken “Willie” Scandlyn, bas och Robin Gould, trummor.

Copelands bejublade framträdande förkroppsligar hela Rauma Blues i frasen “stor liten” festival, för hon är inte lång trots sina platåskor med skyhög stilettklack,men RÖSTEN, den är stor. 

Bluesdrottningen Shemekia Copeland har en oförliknelig röst.

Inga divalater håller hon sig med heller. I en självironisk anekdot, sedan hon lovat lära sig mera finska än “kiitos” till nästa gång, berättar hon om en barnfamilj hon besökt, där den åttaåriga dottern – “som jag var litet rädd för, faktiskt”, hade spänt blicken i henne och deklarerat att hon inte kan vara en riktig bluessångerska. Ja, nog är jag det (!), försäkrade hon, men flickungen tittade noga på henne uppifrån och ned och gick till yttermera visso runt hennes nog så frodiga lekamen och utfärdade sedan sin dom: “Nej. För riktiga blussångerskor är stora och feta. Och du är bara MEDIUM”. 

– Medium! Det har jag aldrig kallats förr! Jag är henne evigt tacksam, säger superstjärnan med ett oemotståndligt skratt. (Liten och rundhyllt men naggande god, skulle jag säga).

När kvällen förbyts i natt och Copeland har förtrollat oss bland annat med att låta rösten nå ut över hela tältet utan mikrofon lockar hon till sig  både John Primer, som hon känt sedan barnsben och som hon kallar både mentor och nationalskatt (ett epitet hon själv brukar tilldelas), och så min favorit John Nemeth. De jammar ihop alla tre, och det är skönt att skåda. 

När jag kommer ut ur tältet är det mörkt i augustinatten. Se det var en festival värd att uppleva!

Foto: J.J.J.Blues

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.