Ön där gränserna suddas ut

av Elliot Lundegård

Tove Janssons roman Sommar­boken har upphöjts till klassiker för sin beskrivning av relationen mellan en gammal kvinna och hennes barnbarn. Men verkets unika miljöskildring öppnar sig också för ekokritiska perspektiv i Elliot Lundegårds läsning av favoritromanen.

”Man lever inte bara på ön, utan med den och genom den. Den är som ett levande väsen.”

Boel Westin, i förordet till den svenska utgåvan av Sommarboken från 2008.

Har du läst Sommarboken ungefär lika många gånger som du upplevt en sommar? Jag med. Det är liksom först när Tove Janssons roman, om den östnyländska ön någon gång på 1960-talet, plockas fram ur bokhyllan som det kan bli sommar på riktigt. Just för att boken är så välbekant var det lockande att läsa den ur ett nytt perspektiv. Och svårt, för så är det ofta när vi försöker se det hemvana med nya ögon.

Motsatsparet natur-kultur är starkt befäst i vår tid, där naturen ses som det ursprungliga, ociviliserade och kulturen som det moderna och av mänsklig hand skapade. Ekokritisk analys bryter upp dualismen och visar att natur och kultur är tätt förbundna. Kultur är inte bara urbanisering, det är i lika hög grad renskötsel eller fiske, trots att dessa aktiviteter sker i det vi kallar natur. Kulturen behöver varken vara överordnad naturen eller ens någonting essentiellt annat än den.

Om bokens ö är ett levande väsen, hur levandegörs den? Och var går egentligen gränserna mellan ö, natur, djur och människor i romanen?

Pappan och havet

Sommarboken utspelar sig i en namnlös skärgård. Vid ett tillfälle nämns den storm som härjar runt öarna som ”hela Östra Nylands katastrof”, men större delen av handlingen är förlagd till ”ön”, rätt och slätt.

De tre mänskliga huvudpersonerna i berättelsen är en mamma, en pappa och barnet Sophia. Mamman är förälder till pappan och alltså barnets farmor, och det är bara farmorn och Sophia som fokaliseras, utvecklas och har repliker. Meningen ”pappan bara arbetade vid sitt bord” upprepas med små variationer boken igenom, i samband med beskrivningar av omgivningarna. Pappans person karaktäriseras av det bestående, likt vinden i formuleringen ”[V]inden mojnade inte. Pappan arbetade vid sitt bord”, likt regnet i passagen ”Det regnade hela tiden och pappan arbetade från morgon till kväll med ryggen åt rummet”, likt det mulna vädret i meningen ”Dagarna var mulna med växlande vind och pappan bara arbetade vid sitt bord” eller som i natur- och miljöbeskrivningen ”Det var en augustimånad med häftiga och vackra väder men vad som än hände var det för farmorn ingenting annat än tid som lades till tid, så som allt är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Pappan bara arbetade vid sitt bord.”

Ön, däremot, tillåts krympa, sköta sig själv, göra blommor, vänta, eller låta sin gräsbacke ge vika, ”mjukt och förrädiskt”, när en bulldozer skövlat öns skog för att göra plats för bilväg. Men helt enkel är inte heller uppdelningen av ön som aktör och pappan som passiv. I kapitlet ”Den stora plastkorven” tömmer pappan öns sprickor på dess näringsrika torv, fyller dem med svart köpejord och låter kärrpottens vatten gå till specialbeställda tulpanlökar från Holland.

Farmorn som natur

Men pappans tuktande, rationella natursyn i ”Den stora plastkorven” står inte oemotsagd. I kontrast till den står farmorn, och genom henne formuleras en kritik mot pappans vetenskaplighet. Farmorn benämns i motsats till rationalitet och kontroll som ”[I]nte alltid fullständigt logisk.” Hennes förhållande till naturen på ön är mer i samklang med den, hon låter den sköta sig själv men är samtidigt uppmärksam på dess behov och förändringar. Hon står inte för någon konsekvent logik; trots vetskapen (som aldrig kallas för vetenskap) att ön kan spara sina blommor till nästa sommar vattnar hon i smyg det hon tycker bäst om och samlar vilda frön i tändsticksaskar om hösten för att sedan så ut dem när ingen ser.

Farmorns vilja och agens smälter ihop med öns, i formuleringar som ”[e]n liten ö, däremot, sköter sig själv. Den dricker snövatten och vårregn och slutligen dagg och om torkan kommer väntar ön till nästa sommar och gör sina blommor då istället. De är vana vid det och stannar lugnt i sin rot. Ingen behöver ha ont samvete för dem, sade farmorn.” Människan och miljön blir jämlika aktörer med samarbetande viljor och handlingar.

Genom farmorns tysta samarbete med ön luckras gränserna upp mellan natur och kultur, mellan det som växer av sig självt och de vilda växter hon sår. Hon liknas vid ”en stor strandpipare där hon gick, långsamt och med stela ben, stannade ofta och vände huvudet hit och dit och såg allting som hade hänt och gick vidare igen.” Gränsupplösningen mellan natur och kultur, människa och djur, förstärks när farmorn beskrivs som en fågel, allvetande om öns växter, mossor och stränder. Dessutom är det ett av flera exempel på hur zoomorfisering – när människor liknas vid djur – används okonventionellt i Sommarboken. I de flesta fall har litterär zoomorfisering en nedlåtande funktion, men här fungerar den som en förstärkning av farmorns visdom, lugn och närhet till öns liv.

Den levande ön

I Sommarboken är inte heller det antropomorfa – när djur och natur ges mänskliga drag – alltid något positivt. Tulpanerna i kapitlet ”Den stora plastkorven” har mänskliga namn, som Dr. Plesman eller Mrs. John T. Scheepers, och har stora behov av omvårdnad och teknologi för att överleva. Antropomorfiseringen visar tulpanernas delaktighet i en konstlad, förmänskligad natur.

Det bakvända förhållandet där tulpanerna har namn medan pappan och farmorn inte är namngivna är ett exempel på ovanlig antropomorfisering och zoomorfisering. Dr Plesman och Mrs John T. Scheepers utgör delar av en negativ mänsklig kultur, medan pappans och farmorns namnlöshet visar på positiv samhörighet med ön och naturen. Återigen är gränserna mellan natur och kultur satta i spel.

Själva ön besjälas inte enbart genom mänskliga metaforer. Kapitlet ”Den farliga dagen” innehåller kanske de mest remarkabla gränsupplösningarna mellan levande och dött, natur och kultur, människa och miljö, vetenskap och sägen. Månen som först ”balanserade i enrisbuskens topp” bärs strax därpå på farmorns huvud i en raffinerad förskjutning som gör gränsen mellan farmorn och enen, människan och trädet, svårskönjbar. De är båda lika nära förbundna med månskenet och ön.

”Den farliga dagen” handlar om ”vidskepelse”, sånt som farmorns egen mormor ”hittade på”. Farmorn säger åt Sophia att ”[v]idskepelse är föråldrat” och att barnet alltid ska tro mest på sin pappa. Samtidigt, och genom ett tyst förbund mellan den gamla och barnet, blir vidskepelsen verklig. För att skydda pappan från den farliga dagen, när motten dansar och fullmånen är uppe, plockar farmorn kvistar, barkbitar och annat ”viktigt” som ”behövs för att avvärja olycka och död” och stoppar dem i sin ficka. Det fungerar. Ingenting farligt händer förrän den dag då rocken med öns gåvor i fickan skickas till kemtvätt och pappan genast vrickar foten. När den moderna teknologin tvättar rent mäniskorna från öns natur försvinner dess beskydd. Farmorn som bärare av ön i sin ficka är sammansmält med öns väsen.

Generationer och genus

Spänningen mellan tre generationers förhållningssätt till naturen – farmorns mormors, farmorns eget och Sophias – är också en spänning mellan det förmoderna och moderna. Farmorn är född 1882, hennes egen mormor levde i en tid då ett modernt synsätt på naturen ännu inte dominerade. Sophia är född på 1960-talet och visar många tecken på ett modernt androcentriskt förhållande till miljön. Men hon är också mottaglig för sin farmors berättelser om den levande naturen med dess ”tecken och varsel” och ”spår där ingen kunde ha gått förbi.”

Spänningen mellan kunskapsanspråk är en båge mellan förmodern och modern natursyn och bär på tydliga genusmarkörer. Farmorn ger sin kunskap till Sophia men uppmanar barnet att lyssna på sin pappa i första hand, farmorns mormor botade sin mans sjukdomar med örtdekokter men berättade aldrig om det för honom. Som många ekokritiker påpekat är föreställningar om natur och kvinnlighet tätt hoptvinnade, precis som deras motsatsparter kultur och manlighet. Därför är ekokritiken inte bara en fråga om jämlikhet mellan människa och miljö, den kan även visa på likheter med andra maktrelationer och synliggöra hur de sitter ihop med människans hierarkiska förhållningssätt till sin omgivning.

I Sommarboken levandegör Tove Jansson naturen, inte bara genom antropomorfisering, utan även genom kopplingen till en förmodern syn på naturens liv och intrikata förbund med det mänskliga. Genom att skildra flera generationer av människor synliggörs hur våra relationer till naturen förändrats med moderniteten, samt hur dessa relationer till naturen är och har varit starkt färgade av kön och genus. Sommarboken, med sitt okonventionella sätt att skriva och omskriva gränser mellan människa och djur, natur och kultur, ställer stundvis den moderna människans överordning på ända, till förmån för ett mer ekokritiskt synsätt på världen.

Foto: Tappinen/Wikmedia Commons. 

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.