Projekt REKO avslutades – effekterna får vi vänta på

av Lasse Garoff

Dramafestivalen Rexit, som arrangerades på Teater Viirus den 9–12 maj som en del av teaterns gästspelsprogram, avslutade det fleråriga projektet ”REKO – för ny dramatik på svenska i Finland”.

REKO hade en imponerande omfattning. Projektet antog tre årskullar av deltagare, och varje år fick ett drygt dussin deltagare ett arvode och chansen att utveckla egna teatermanuskript med stöd av dramaturger och fortbildning i form av workshops och seminarier. Varje dramatiker hade också en samarbetsteater som åtog sig att sätta upp manuset. Formellt drevs projektet av den finlandssvenska dramatikerföreningen Labbet, men som verksamhetsledare fungerade Marina Meinander och Arn-Henrik Blomqvist.

REKO tog sitt namn efter regissören och dramatikern Reko Lundán som avled 2006. Projektet var en del av Svenska kulturfondens strategiska satsning på teater inom vilket kulturfonden kanaliserade 3 miljoner euro till tio olika projekt inom scenkonsten åren 2014–2017. REKO beviljades 650 000 euro, kom att pågå ända till 2019, och engagerade 34 nya dramatiker för att skriva manus som skulle sättas upp på professionella teaterscener. Manusen finns utgivna i fyra antologier utgivna av Labbet.

Rotlös känsla

Festivalen Rexit var det fleråriga REKOs avslutande showcasefestival, där sju pjäser som ännu inte hade spelats sattes upp. Dramatikerna var Johan Fagerudd (Lena Granbergs fall), Maria Kallio (Cirkelträning), Mikael Sjövall (Svek i Aiboland), ­Jolin Slotte (Allena saliggörande), Karin Tötterman (Något man kunde ha gjort), Andreas Westerberg (Ayn) och Robert ­Åsbacka (Levande­ och döda). Rexitfestivalen samarbetade med Teater Mars, Kompani Nord samt Utbildningen för scenkonst vid YH Novia, och sammanlagt medverkade ca 60 manusförfattare, regissörer, scenografer, ljus- och ljuddesigners, en kompositör samt ett fyrtiotal skådespelare.

Rexitfestivalen hade sina egna särskilda utmaningar. I november och december 2015 stod Viirus värd för REKOs tidigare dramafestival Textfest, där åtta pjäser uruppfördes i en helhet som kändes väldigt helgjuten. Rexitfestivalen omgavs i sin tur av en vag känsla av rotlöshet.

En orsak kan vara att Rexit satte upp flera pjäser som av en eller annan orsak hade blivit ”hemlösa” inom projektet. Syftet med REKO var att varje manus skulle sättas upp av en professionell teater, men slutligen var det sju texter som saknade en samarbetsteater. I sex av fallen berodde det på att Wasa teater drog sig ur samarbetet – teatern har bytt chef och byggnaden genomgår en omfattande renovering.

Inspirerande

Festivalen bjöd på flera inspirerade uppsättningar. I Robert Åsbackas österbottniska familjeepos Levande och döda (regi Oskar Silén) flätades familjens incestuösa relationer ihop med oegentligheter i släktens framgångsrika skogsbruksföretag. Thomas Backlund och Jussi Järvinen fick lysa som läckert högervridna näringslivsgrisar från olika generationer – kvinnorna i familjen (Julia Korander och Johanna af Schultén) var betydligt förnuftigare och mindre tacksamma roller. Den modernt avskalade scenografin (av Lasse Idman och Mimmi Resman) stod i en snygg kontrast till den mustiga släkthistorian.

Även i Jolin Slottes pjäs Allena saliggörande stod Idman och Resman för en slagkraftig scenografi. Slottes pjäs var en lågmält sjudande djupdykning i det lilla livet och en vanlig vardag, där mamman i en småbarnsfamilj (Milla Kangas) tvångsmässigt oroar sig över att maken (Wilhelm Grotenfeldt) ska råka ut för trafikolyckor under sina långtradarfärder. Under sina ensamma dagar i köket passar hon barnen (Anja Bargum, Matti Raita) och ringer in oroande låtönskemål till radioprogrammen.

I Karin Töttermans pjäs Något­ man kunde ha gjort gjorde Sue Lemström en hudlös tolkning av en livstrött åldring som ser tillbaka på sitt liv och undrar om något kunde ha gjorts annorlunda. Men det enda problemet är dotterns människofrämmande fundamentalism, vilket trots starka skådespelarinsatser gjorde upplägget något ensidigt.

Uppfriskande okonventionellt

På det finskspråkiga teaterfältet är det de nyskrivna texterna som lockar den största publiken, medan nyskrivna texter var något av en bristvara på finlandssvenska teaterscener. Tanken bakom REKO var att man med en ambitiös satsning kunde väcka ett bestående intresse för nyskriven dramatik hos både publiken och teaterinstitutionerna.

Planen var dels att ”spamma” fältet med så många nya och högklassiga manus att teatrarna fick upp ögonen för potentialen i nyskriven dramatik. Samtidigt skulle publiken i hela Svenskfinland få ta del av en uppsjö intressanta nyskrivna pjäser. Därtill skulle projektet uppmuntra nya grupper av människor att skriva dramatik.

”Följderna kanske vi ser först om fem år”, kommenterar Svenska kulturfondens dåvarande kulturombudsman Annika Pråhl i fondens utredning Teater in transit (2018).

Framför allt verkar den sistnämnda målsättningen ha uppnåtts. Bland trettiotalet deltagare som har fått pröva på att skriva dramatik finns bland annat författare, poeter, journalister, filmmakare och skådespelare, vilket är spännande. Och här har kanske REKO chansen att se sin mest varaktiga inverkan. De texter som producerades inom projektet, och som sattes upp på Rexitfestivalen i maj, kändes ofta okonventionella på ett uppfriskande sätt, med ovanliga teman och genrer.

På bilden Alexander Holmlund. Foto: Ingemar Raukola. 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.