Sju sommarnotiser

av Jan Otto Andersson

Med hjälp av några trogna husorgan – Hufvudstadsbladet, Helsingin Sanomat och The Economist – har jag stött på några aktualiteter som jag fastnat för. En del har överraskat och andra har chockerat mig. Här följer sju förunderliga exempel och en slutfundering.

1. En 15-årig vit amerikansk man löper större risk att dö före han fyller 50 än en man i Bangladesh. Orsaken tycks vara drogmissbruk och självmord. Den så kallade opioidepidemin är en följd av att läkemedelsindustrin utvecklat mediciner som påminner om kända droger. Opioiderna är rätt billiga och används för olika mentala och fysiska plågor, till exempel värk och stress. De skulle ofta hanteras bättre genom förändringar i livsstilen. 289 miljoner recept skrevs ut under 2016. Därtill kommer en betydande svart marknad för de här starkt beroendeframkallande pillren.*

2. Den långa obligationsräntan i USA är nu lägre än den korta. Med en sådan räntestruktur lönar det sig att ta ett långt lån och låna ut på kort sikt. Så brukar det bara vara inför en hotande konjunkturnedgång. Lika svårbegripligt är det att arbetslösheten i USA är lägre än på de senaste femtio åren, men ändå stiger lönerna hovsamt och inflationen är fortsättningsvis låg. Läroböckernas Phillipskurva (som visar sambandet mellan arbetslöshet och inflation) och idén om ”den naturliga arbetslösheten” tycks inte fungera längre.

Räntan på flera statspapper – också den finska statens – har blivit negativa. Staten skulle få en liten avkastning på cirka 100 000 euro om året, ifall den samtyckte till att ta ett lån på en miljard. De låga räntorna bidrar till att aktiekurserna och bostadspriserna igen når rekordhöjder. Men vad lönar sig bättre: att sälja för tillfället högt värderade statsägda aktier eller att ta lån till en negativ ränta? Varför inte låna i dag för att ha pengar till hands när nästa börskrasch kommer?

3. 25 procent av barnen till folkdemokratiska/vänsterförbundna pappor röstade i 2015 års riksdagsval på Sannfinländarna. Den siffran chockerade mig. 23 procent röstade på Socialdemokraterna och 13 procent på De gröna. Bara 25 procent röstade på Vänsterförbundet. Generationsskiftet drabbade VF mer än något annat parti.

Av dem som röstade på SFP hade 81 procent en pappa som hade gjort på samma sätt. Som ett kuriosum kan vi betrakta uppgiften att 43 procent av de (7) gröna väljare, som visste hur deras pappor röstat, kom från hem där pappan stött SFP.

4. 150 uzbekiska målare, med förfalskade utbildningsintyg, utvisades från Finland. Ett tiotal byggnadsprojekt måste därför inställas.

Filippinare är inte längre intresserade av att söka sjukskötartjänster i Finland. Arbetsvillkoren är så mycket bättre i Sverige och Norge.

I kampen om utländsk arbetskraft ligger vi, inte oförskyllt, illa till, samtidigt som de allt lägre födelsetalen oroar dem som skräms av finansministeriets ”hållbarhetsgap”. Snart registreras det årligen fler hundar än nyfödda, säger en prognos.

5. Extremhögern ordnar sommarläger där man försöker sammanföra sannfinländare och andra etnonationalister. Där övar man sig i bågskytte, med Antti Rinne, Li Andersson och George Soros som måltavlor. Arrangörerna vill gärna återuppliva skyddskårerna.

6. I USA har man äntligen kunnat utse en försvarsminister efter Jim Mattis, som ju kom på kant med sin president. Donald Trumps första val var Patrick Shanahan, men denne drog sig tillbaka efter anklagelser om våld i hemmet under ett tidigare äktenskap. I stället utsågs Mark Esper, en tidigare vapenlobbyist för företaget Raytheon. Trump förnekar sig inte, så överraskningseffekten uteblev. Jag försöker i alla fall upprätthålla chockverkan.

7. Hufvudstadsbladet 22.7 ska man absolut spara. I tidningen finns en insändare av Jonas Forsbacka och en intervju med Amanda Harkimo. Båda är unga, Harkimo 28 och Forsbacka knappast äldre.

Jonas Forsbacka är upprörd för att han inte kan tala om klimatkrisen med sina vänner. De upplever honom som störande. Varför ringer inte varningsklockorna inför en katastrof som kommer att drabba dem och deras barn? Hans klimatångest bottnar i ”att det verkar som att de flesta verkar vilja bevara ’naturtillståndet’ – det kapitalistiska politiska och ekonomiska systemet (och dagens konsumtionskultur) – hellre än att bevara den faktiska naturen på jorden vi lever på.”

Amanda Harkimo älskar att delta i realityprogram och att vara känd. Hon har fått uppleva så mycket spännande. ”Jag räknade precis att jag besökt 67 olika städer runtom i världen… Jag får göra allt jag inte ens vågat drömma om… Många tycker jag är konstig som drömmer om pengar… Jag vill helt enkelt ha råd att köpa fina saker… Ju mer jag tjänar desto stoltare är jag, säger Amanda Harkimo.”

I samma nummer finns artikeln ”Akut läge för världens regnskogar”. Den ökar säkert Jonas klimatångest, men läser Amanda den?

Vi lever i en brytningstid och notiser av det här slaget ger olika exempel på det. Den nyliberala globaliseringen, de traditionella konservativa och socialdemokratiska partierna, den nationalekonomiska ortodoxin, och ”det internationella samfundet” befinner sig i olika stadier av upplösning. Klimatet förändras inte bara på grund av den förstärkta växthuseffekten. Också det politiska klimatet hettas upp. Osäkerheten och ångesten inför framtiden ger upphov till helt olika ideologier och beteenden.

Jonas Forsbacka har förstås rätt i att klimatkatastrofen sammanhänger med det kapitalistiska systemet, men det lindrar knappast ångesten: vi hinner inte byta ut kapitalismen mot något bättre innan det är för sent. Visst står en allvarlig finansiell och ekonomisk kris inför dörren, men när den kommer är chansen liten att krafterna inriktas på att minska koldioxid­utsläppen. Om Trumps och Boris Johnsons gelikar sitter vid makten är det nationell chauvinism, inte rödgrön planetarism, som kommer att råda.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.